Mörker & Extas med Karlsson & von Hausswolff

Grand Guignol utgår från ett slags teater som föddes på Théâtre du Grand Guignol i Pigalledistriktet i Paris på 1800-talet. Dessa nyskapande och populära pjäsers främsta funktion var att få publiken att sinnligt vakna upp ur vardagens slentrian och uppleva upprörande, skrämmande, förföriska, köttsliga och hypnotiska berättelser som inte accepterades i dåtidens finkultur. 

Det förskräckliga och det vackra – på lika villkor

Anna von Hausswolff och Mikael Karlsson har komponerat ett stycke för Radiosymfonikerna och Radiokören som hyllar mörkrets upplyftande krafter och som i en Grand Guignol-tradition omfamnar berättelser och klanger som kallar oss till platser vi reflexmässigt flyr från. Där, i gränslandet mellan en fysisk, rituell musik och den kittlande lockelsen i de mörkaste berättelserna möter vi Grand Guignol. 

Stycket använder pulserande intensitet och omväxlande vågor av lugn och aggression för att genom text, musik, och elektronik i surround skapa ett rum där stora känslor och sinnlig befrielse står i centrum och där det förskräckliga och det vackra omfamnas på lika villkor – en estetik som kännetecknar båda upphovspersonernas tidigare musik.

Med inspiration från ljusfenomen och konst

Claude Debussy valde en vid första anblick vilseledande titel för sin triptyk. Nocturnes är i sammanhanget ingen stillsam aftonsmusik, utan en titel hämtad från en serie målningar av den amerikanske konstnären James McNeill Whistler. Whistlers kändaste verk är ett helkroppsporträtt av hans mor sittandes i profil, men dessa tavlor var mer åt det impressionistiska hållet, med mjukt suddiga miljöer som motiv. Debussy förklarade hur han inspirerats till att komponera musik utifrån “de intryck och särskilda ljusfenomen som själva ordet nocturne implicerar”. Resultatet blev tre tonmålerier med titlarna Nuages (Moln), Fêtes (Fester) och Sirènes (Sirenerna). 

Nuages illustrerar en mulen dag vid Seine, där klarinetter och fagotter symboliserar de långsamma molnens rörelser. En mistlur hörs genom dimman och tränger igenom denna “studie i grått”, som Debussy själv uttryckte det. Fêtes är även det en Parisbild, nu med snurrande karuseller och dansande par i Bologneparken. Mitt i allt hör vi Nationalgardets blåsorkester komma marscherande, innan rytmerna virvlar vidare igen. I den tredje satsens drömlika motiv möter vi sirenerna och deras lockande sång som hörs över vågorna i månljuset. En förtrollande böljegång uppstår mellan orkestern och den vokaliserande damkören i detta havspanorama. 

Extas genom musik

Till sitt orkesterverk Poème de l’extase skrev Aleksandr Skrjabin en över 300 rader lång dikt. Texten är svårpenetrerad, fullpackad med mystiska ambitioner och ett sensuellt bildspråk. Skrjabin var vid det här laget djupt inne i teosofin och idéer om ett högre tillstånd, vilket han försökte nå via sin musik. I Poème de l’extase är sexuellt enande en metafor för ett andligt enande med det gudomliga, vilka båda leder till extas. Dikten kulminerar med ett glädjefyllt utrop: “JAG ÄR!”, en variant av “Jag är Gud” som han tidigare fyllt anteckningsböcker med. Skrjabin hade stundtals själv sådana föreställningar och ska både ha försökt levitera och gå på vatten.

Mitt i all denna mysticism komponerar han ett absorberande stycke musik som inte går att värja sig från. Intensiteten i Poème de l’extase rör sig fram och tillbaka i ett eggande skifte mellan ebb och flod. Längtan och spänning byggs upp med en ömtålig sensualitet, och orkesterns fulla styrka hålls hela tiden tillbaka. Ända tills ett långt crescendo växer fram och kulminerar i ett slutligt, massivt C-durackord. Extasen är fullkomlig.