Salonen & Grigorian i musik av Strauss & Bruckner

Okonventionellt är det ofta i Streichs musikaliska universum, där orkesterns vanliga instrument kan komma att blandas upp med ljud från äggskärare, trädgårdsslangar eller en cykel. Lisa Streich föddes 1985 i värmländska Norra Råda men bor nu på Gotland, 500 meter från Östersjöns vågsvall. Hon har samarbetat med orkestrar som Berliner Philharmoniker och Elbphilharmonie. För de senare skrev hon Flügel som uruppfördes på festivalen Elbphilharmonie Visions 2023. 

Ibland hörs klagomål från ensembler eller dirigenter eftersom de tvingas lämna sina akademiska lärdomar bakom sig.
– Lisa Streich

Skulpturala klanger och ”mögliga” ackord

Streichs ljudkreationer kan liknas vid att hon ger musikerna en regi, hon skulpterar med klanger och ensemble för att nå den ofta visuella idé som ligger till grund för kompositionen. Verken har ofta korta namn som “Socker”, “Segel”, eller i detta fall “Flügel” – “Vinge”. I det frammanar hon en vingbeklädd varelse på scen, där ena vingen rör sig i det höga registret och den andra i det låga. Den svallande koreografin i orkestern blir störd av en skör liten kontrapunktisk rörelse som vandrar från en musiker till en annan. Detta avsiktligt skeva element skapar en kliande orenhet, en förvrängning som Streich kallar “mögliga” ackord.

Strauss ömsinta farväl

Ett åldrande par ser på solnedgången och undrar om det kan vara Döden. En 80 år gammal Richard Strauss läste Joseph von Eichendorffs dikt Aftonrodnad och kunde förmodligen känna igen sig. Han tonsatte den och tre dikter av Hermann Hesse för sopran och orkester, vilka kom att bli hans sista kompositioner. 1950, ett år efter att han avlidit, uppfördes sångerna under den av hans förläggares valda titel: Vier letzte lieder. Inte heller ordningen de framförs i valde Strauss, men den har en logik. Styckena blir längre, tempot långsammare och känslovågorna mojnar för varje sång. Musiken dör sakta ut. 

Över 200 romanser hade Strauss redan komponerat för sin hustru Pauline de Ahnas, och även de svårsjungna fyra sista sångerna var anpassade efter just hennes klang, omfång och kapacitet. Richards far, Franz Strauss, får också han en dedikation i sångcykelns framträdande valthornspartier – ett instrument som fadern trakterade. I slutet av Im Abendrot, just vid frågan om det är Döden, citerar Strauss sitt eget tema ur Tod und Verklärung, skriven 60 år tidigare. Så sammanfattar han de bärande komponenterna i livet han levt. Känslan av Strauss föraning om sitt nära slut är överväldigande, men han porträtterar den utan fruktan. Vier letzte lieder är ett ömsint farväl till jordelivet.

Bruckners romantiska symfoni

Anton Bruckner kom från en by utanför Linz där hans släkt varit bönder i hundratals år. Med denna enkla uppväxt och en stark religiositet stack han ut på Wiens gator. Han präglades av en djup osäkerhet som påverkade hans komponerande. Många ville hjälpa mästaren att få sin musik framförd och accepterad av musiketablissemanget. De gav råd som fick honom att omarbeta sina verk gång på gång. Så var även fallet med den fjärde symfonin som genomgick ett flertal ändringar mellan 1874 och 1880.

Till slut var symfonin färdig, och i den uppnådde Bruckner sitt formmässiga mästerskap. Kompositionen har en magnifik arkitektur, likt de katedraler han som troende och skicklig organist spenderade så mycket tid i. Den fjärde symfonin är det närmsta vi kommer programmusik i Bruckners fall. Han gav den titeln Den romantiska, och till bekanta delade han också med sig av ett litet “program” för de enskilda satserna som ger oss en bild av Bruckners inre värld; horn som ljuder genom gryningens stillhet, bondefester, riddare på hästryggar och jaktscener i skogen, fågelsång och annan medeltida romantik. Den fjärde symfonin bär så på en unik förening av hög teknisk skicklighet och världsåskådningen från en österrikisk 1800-talsbonde.