SCORE

10 år av spelkonserter i Berwaldhallen

När Orvar Säfström och Malmö Symfoniorkester bjöd den världsrekordstora publiken på Malmöfestivalen på dator- och videospelmusik i augusti 2006 var det nog inte många som vågade hoppas att spelkonserter skulle bli ett återkommande fenomen, åtminstone inte här i nordligaste Europa. Men nu, när det dessutom är 10 år sedan Berwaldhallen för första gången stod värd för Säfströms hyllade populärkulturella gärning, är det inte längre många som höjer på ögonbrynen åt en spelkonsert i Sveriges Radios konserthus.

En buffé av utvalda godbitar

Lämpligt nog för en jubileumskonsert som denna är programmet som en buffé av utvalda godbitar ur älskade spel, från det fartfyllda till det finstämda. Även om det inte finns något direkt okänt spel på programmet är det inte heller bara en uppräkning av de mest förväntade spelen. Och att 100-årsjubilerande Radiokören äntligen är med öppnar för ännu fler möjligheter, såväl klangliga som programmässiga. Kören medverkar genom hela konsertprogrammet, i nästan alla stycken.

Av nederländske Joris de Man får vi höra musik från Killzone-serien som gjorde honom känd på 2000-talet: ledmotiven från det tredje spelet, med ett smäktande violinsolo, samt det första spelet, med den obehagligt bombastiska marschen som gestaltar seriens antagonister: det krigiska Helghan-imperiet. Killzone-musiken har följt med sedan Orvar Säfströms allra första spelkonsert i Malmö 2006 och var tidigare en slags inofficiell signaturmelodi för konserterna. Den suggestiva musiken till Age of Conan av norske spel- och filmkompositören Knut Avenstroup Haugen för tankarna till Hans Zimmers musik från filmen Gladiator, men med en lite mer skandinavisk touch.

Precis som i film-, tv- och teatervärlden blir en del spelskapare till slut lika kända som deras spel. Hideo Kojimas cineastiska ambitioner präglar Metal Gear Solid-spelen: rafflande, filmiska spionthrillers med både enorma, tvåbenta pansarfordon och ett underliggande antikrigsbudskap. Att bland andra den engelske filmkompositören Harry Gregson-Williams bidragit med musik till flera av spelen är följaktligen inte så konstigt. I tredje spelets Bond-inspirerade ledmotiv, Snake Eater, får Sabina Zweiacker visa prov på sin stilistiska bredd.

Bloodborne regisserades av japanske Hidetaka Miyazaki med inspiration från klassiska skräckförfattare som Bram Stoker och H.P. Lovecraft. En rad japanska och amerikanska tonsättare, bland andra Ryan Amon och Tsukasa Saitoh, har skapat spelets kärva och storslagna musik. Sviten för kör och orkester som framförs här är dessutom helt nyskriven och uruppförs här i Berwaldhallen.

Stilistisk spännvidd som lockar

Ovana lyssnare av spelmusik kanske överrumplas av de tvära stilistiska kasten i programmet. Efter Nobuo Uematsus vemodiga men beslutsamma Terra’s Theme, från ett av de mest omtyckta spelen i den älskade Final Fantasy-serien, växlar stämningen tvärt i övergången till Garry Schymans och Paul Gormans skräckinjagande musik från Dante’s Inferno: en ljuvligt grotesk feberdröm fritt inspirerad av Dante Alighieris epos. Här är Dante är en korsriddare som trotsar helvetets fasor för att rädda sin älskade Beatrice, men som på kuppen riskerar att utlösa den yttersta dagen. Även sviten ur Dante’s Inferno framförs här för första gången.

Andra akten girar också tvärt. Michiru Yamanes medryckande musik till Castlevania: Symphony of the Night blandar influenser från bland annat amerikansk progressiv rock och italiensk barockmusik. Det är ännu ett arrangemang som får sin urpremiär här i Berwaldhallen. Via klassiska Zelda-melodier, som förmodligen kommer att få delar av publiken att nynna med, går det vidare till långköraren Halo:s omedelbart igenkännbara ledmotiv, signerat radarparet Martin O’Donnell och Michael Salvatori, med en blinkning till medeltida kyrkomusik. Berwaldhallens första spelkonsert, i september 2007, kretsade för övrigt just kring Halo-serien och dess musik.

Men snarare än att orsaka estetiska whiplashskador är den här stilmässiga spännvidden en av lockelserna för spel- och spelmusikfantaster. De vallfärdar för att höra Koji Kondos klassiska teman från The Legend of Zelda, Kow Otanis elegiska men ändå storslagna musik till Shadow of the Colossus – även den i ett nyskrivet arrangemang – och inte minst Jeremy Soules mustiga folksång från det fiktiva, Norden-inspirerade riket Skyrim i spelet med samma namn: The Dragonborn Comes, som har tagit över efter Killzone som signum för Orvar Säfströms bejublade konserter. Här sjunger den svenska sopranen Sabina Zweiacker denna gång tillsammans med inte bara Radiosymfonikerna utan också, som sagt, med Radiokören.

Musik som berättar

Utomstående avfärdar gärna dragningskraften i en spelkonsert med att publiken bara kommer för att höra musik som de redan känner till och har en anknytning till genom spelen. Men sådana enkla och endimensionella förklaringar missar inte bara målet, i bildlig bemärkelse, utan också det konkreta värdet i mötet med levande musik.

Och varför skulle det vara sämre att vilja höra danske Jesper Kyds bitterljuva Ezio’s Family för tredje, sjunde, eller tionde gången, än till exempel ett verk av hans landsman Carl Nielsen? Spelkonserternas bestående dragningskraft är bevis nog för att också spelmusik både tilltalar och talar till en hängiven publik och att den är en omistlig del av det vidsträckta samtida musiklandskapet.

Text: David Saulesco

SCORE är en konsert av Overlord Productions i samarbete med Berwaldhallen.