Schumanns vårsymfoni

En hymn till havet som kräver allt av kören

Vi börjar med att rikta blicken mot vår nordiska granne i öster och två finländska tonsättare som får sägas ha en förkärlek för ett mörkare, mer svårmodigt tonspråk. Sin tragiska, alltför tidiga död i slutet av Finska inbördeskriget till trots hann Toivo Kuula göra ett betydande avtryck genom sina komplexa men samtidigt känslofyllda kompositioner. Efter den uppmärksammade debutkonserten i Helsingfors 1908 styrde han kosan utomlands, bland annat till Italien, där han fick en beställning av dirigenten Klemetti på ett större polyfoniskt verk tänkt att framföras vid kören Suomen Laulus 10-årsjubileum. Men resultatet blev inte alls vad Klemetti hade räknat med. Inspirerad av Eino Leinos diktsamling Hella (Frost) skapade en upprymd Kuula det omfattande verket Meren virsi – en suggestiv hymn till havet men också närmast osångbart. Kuula fick därför se sig nödgad att förse stycket med pianoackompanjemang, och efter hans död arbetades det också om av kompositören Leevi Madetoja till en något enklare version för kör och orkester. I kvällens konsert ger sig Radiokören emellertid på den ursprungliga, krävande a cappella-varianten, färgad av Kuulas omfångsrika, folkinspirerade klangvärld liksom diktens sugande, hypnotiska önskan om att uppslukas av de eviga vågornas kraftfulla dån.

Jaakko Kuusistos akrobatiska cellokonsert

En närbesläktad atmosfär kännetecknar landsmannen Jaakko Kuusistos nydanande cellokonsert från 2019. Stjärncellisten Jan-Erik Gustafsson – ett världsnamn på den klassiska musikhimlen sedan sin fina placering i EBU-tävlingen för unga musiker 1986 – tar sig an musik som akrobatiskt rör sig mellan elegant eftertänksamhet, något spöklikt förtätat och ren, vild improvisation. Samma mångsidighet präglade hela Jaakko Kuusistos konstnärskap, där han i egenskap av både dirigent, violinist och kompositör ledigt rörde sig mellan alltifrån barock till filmmusik. Kuusisto var även djupt engagerad i det finländska samhället och kulturlivet, vilket märks inte minst i hans många fantasieggande operor med koppling till landets historia: familjeföreställningen om nationaleposet Kalevala, gestaltningen av kompositören Oskar Merikantos liv (Elämälle) och hans allra sista opera Is (Jää), baserad på den prisbelönta boken av Ulla-Lena Lundberg.

Jag längtar in i mig själv. – Wilhelm Stenhammar

Stenhammar och Schumann hyllar våren

Konsertens andra halva tillägnas helt våren, med tonsättningar som målar denna symbolmättade årstid i vitt skilda färger och stämningar. Wilhelm Stenhammar nådde aldrig samma internationella erkännande som Grieg eller Sibelius, men gav oss i gengäld svenska körskatter som I Seraillets Have och Sverige – det kanske närmaste man kan komma en nationalsång. Och det var också i de invanda landskapen och stadsmiljöerna som Stenhammar trivdes allra bäst: ”Jag längtar in i mig själv”, skrev han i ett brev till just Sibelius 1904, vars andra symfoni hade ingivit honom sådana självtvivel att han drog tillbaka sin egen, första symfoni. Stenhammar komponerade i de flesta genrer, även om det var i det lilla formatet han excellerade: i kammarmusiken och de många sångerna, ofta tonsättningar av sin samtids diktare, bland dem Oscar Levertins Två dikter. Vårnatt framförs oftast med kör och piano, men här får vi höra det lite ovanligare orkesterarrangemanget ledsaga sångstämmorna. Skimrande damröster sjunger inledningsvis om den vackra, vita våren, om dess sol och grodd, som ”skänka hjärtana allt vad de önska”. Men sången rymmer också ett vemod, speglat i skildringen av de brustna strängarna och längtan efter att ”varda aska i urna”.

Desto mer sprudlande och ohämmat ljus är Robert Schumanns första symfoni i B-dur, även kallad Vårsymfonin. Schumann tycks ha skrivit verket i ett sorts lyckorus i början av 1841 – hans symfoniska år – efter att äntligen ha fått gifta sig med hustrun Clara efter en lång och utdragen rättsprocess. Det var också hon som uppmanade honom, dittills mest fokuserad på piano- och sångmusik, att ge sig på den mer utmanande orkesterrepertoaren. Och Schumann tycks ha tagit henne på orden. Symfonin skisserades i en rasande fart på endast fyra dagar och orkestrerades kort därefter. Från början gav Schumann de fyra satserna titlar relaterade till olika aspekter av våren (”Vårens begynnelse”, ”Kväll”, ”Glada lekkamrater”, ”Fullständig vår”) men tog sedan bort dem igen. Detta hindrar dock inte förnimmelsen av naturens uppvaknande till den inledande brassignalen och hur världen därpå blir grön och tar fart i den första satsens extatiska energi. Andra satsen är en ljuv skymningslied och i scherzot utväxlar ett marsch- och danstema lekfulla dialoger. I finalen har våren slutligen nått sin fulla mättnad. Som den sista raden i den dikt av poeten Adolph Böttger som lär ha inspirerat den litteraturintresserade Schumann lyder:

O, vänd dig, vänd dig från din bana – i dalen spricker våren ut!

Text: Fredrica Roos

Lär dig mer om kompositörerna – lyssna på Klassiska podden!

Han komponerade blivande klassiker redan som tonåring och briljerade som konsertpianist. Men varför skulle han bli så självkritisk?

”Sysslar ni också med musik, herr Schumann?” Länge var Clara den stora stjärnan i detta hyperromantiska konstnärspar. Ett par som drömde om att komponera tillsammans, men äktenskapet slutade i moll.