Mästerverk av Bruch & Brahms med NDR Elbphilharmonie Orchester

Brittiska Anna Clyne skrev 2018 Restless Oceans och dedikerade det till dirigenten Marin Alsop. Stycket är en hyllning till Alsop och hennes projekt Taki Alsop Conducting Fellowship som arbetar för att främja kvinnliga dirigenter. Titeln är hämtad från dikten A Woman Speaks av poeten Audre Lorde, och Clyne har berättat att hon ville skriva ett trotsigt verk som omfamnar kvinnors styrka.  

Restless Oceans är skriven i senromantisk stil med ett musikaliskt driv som inte går att värja sig mot, likt en häftig kallsup. Tankarna vandrar snabbt till Stravinskijs Våroffer när man hör de markerade rytmerna piska som vågor, förstärkta av musikernas stampande fötter. De lyriska partierna förstärks av orkesterns egna röster när Clyne låter dem vokalisera med melodierna. De rastlösa haven dånar och naturens ombytliga turbulens blir en illustration av den motståndskraft som finns inom oss.  

En av världens mest spelade violinkonserter

Med 82 år på jorden och en lång, respekterad karriär fylld med verk från tidiga tonåren och framåt hade nog Max Bruch vissa förväntningar på hur hans gärning i musikens tjänst skulle bli ihågkommen. Även om vi idag alltmer ofta hör hans Skotska fantasi för violin och orkester och Kol nidrei för cello och orkester, har hans första violinkonsert har överskuggat allt annat han komponerade, både under hans levnadstid och efteråt. Den är än idag en av världens mest spelade – och inspelade. Bruch hade beklagligt nog sålt g-mollkonsertens rättigheter till sin förläggare och tjänade ingenting på det stora antal framföranden som ägde rum under hans livstid. 

Visst kan man förstå varför denna one hit blev en sådan wonder! Musiken har förföriska kvaliteter, är romantiskt mjuk och lyrisk, den fullkomligt flödar över av melodier. Den första satsen har den frigörande titeln “Förspel”, adagiot är en känslosam pärla, och den rytmiskt friska finalen ger violinisten ett avslutande tillfälle att visa upp sin virtuositet. 

Max Bruch växte upp i skuggan av den uppburne Johannes Brahms, som i sin tur växte upp i skuggan av giganten Ludwig van Beethoven. Att i ung ålder ha blivit utnämnd till musikens nya Messias av Robert Schumann skapade ett prestationskrav på Brahms som tog sig uttryck i sträng självkritik. När det kom till att skriva en symfoni blev Beethovens skugga och självkritiken kvävande. Hur skulle han kunna skapa något så prestigefullt som en symfoni efter att gigantens nionde hade introducerats till världen? 20 år av skissande och kval tog det innan han till slut förmådde att dela med sig av sin symfoni i c-moll. Det var värt all väntan. Brahms första symfoni är ett storslaget symfoniskt bygge, utformat med stramhet och laddning, skönhet och finess. 

Striden mellan det onda och det goda

“Kampsymfonin” går från mörker till ljus. Yttersatserna präglas av en musikalisk kamp. Första satsen utmärks av starka kontraster som representerar strid mellan det onda och det goda. Andra satsen är ett djupt passionerat svar till första satsen. Tredje satsen är en graciöst dansande, nästan serenadlik sats, en lyrisk interlud innan kampen återkommer i fjärde satsen. Fjärde satsen sammanfattar allt som föregått den. Plötsligt hörs ett hymniskt tema, snarlikt An Die Freude-kören i nionde symfonin. “Det hör väl varenda åsna” ska den buttre Brahms ha svarat när en lyssnare påpekat likheten. Att hans etta kallades för “den tionde” kan inte ha gjort honom besviken. 

Text: Clara Mårtensson