Bartók & Brahms med Piotr Anderszewski

Bagateller – långt ifrån en bagatell 

Namnet till trots rör sig denna samling pianostycken inte om någon oväsentlighet för Béla Bartók. Bagateller kom att definiera hans musikaliska uttryck och etablera de idéer som låg till grund för hans framtida kompositioner. 

Bartók var en passionerad motståndare till tyskt inflytande, både personligen, politiskt och musikaliskt. De olika regimernas förtryck och de ständigt förändrade ungerska landsgränserna var en källa till sorg och oro genom hela hans liv. För sina bagateller hade han istället två tydliga influenser: dels Debussys kompositioner som han just kommit i kontakt med, dels östeuropeisk folkmusik.

Tillsammans med kollegan Zoltán Kodált reste han sommaren 1906 runt på den ungerska landsbygden. Med hjälp av en fonograf spelade de in folkmelodier som de sedan noggrant kunde dissekera för att bena ut musikens beståndsdelar. Där fanns asymmetriska dansrytmer, pentatoniska skalor och skarpa harmonier som Bartók lät väva in i sin musik. Folkmusikens inflytande på bagatellerna sträcker sig från det uppenbara – nr 4 och 5 är direkt baserade på autentiska folkmelodier – till det mer subtila. De ungerska, punkterade rytmerna hörs i flera av samlingens mer abstrakta stycken. 

Men bagatellerna är mer än ett nationalistiskt projekt – bland dem finns även självbiografiska element. Under sina studier av folkmusik i Transylvanien hade Bartók träffat violinisten Stefi Geyer. Förälskad började han komponera en violinkonsert, och skrev i ett brev att noterna C#-E-G#-B# i den var hennes ledmotiv. Men Geyer gjorde slut brevledes innan han hunnit färdigställa konserten. Samma dag som han mottog hennes brev skrev han bagatell nr 13 och döpte den till Elle est morte – Hon är död. Ledmotivet hörs spelas över ett ackompanjemang som sakta går fram som en sorgmarsch. Här sås ett frö till Bartóks pessimistiska syn på kvinnor och kvinnors mäns samlevnad, ett tema han senare går på djupet i i operan Riddar Blåskäggs borg. 

Johannes Brahms sista stycken för piano

Att gå i pension hör inte till vanligheterna bland den klassiska musikens stora kompositörer. Glöden att skriva musik tycks ha brunnit in i livets slutskede hos de flesta, även de som hann bli äldre. Rossinis pension med 25 år kvar i livet under vilka han enbart producerade ett fåtal verk räknas som ett av undantagen, och Johannes Brahms var som 59-åring beredd att följa i italienarens fotspår. Brahms tycktes nöjd med det han hade presterat genom åren och såg fram emot lugna och långa somrar i Bad Ischl. Men efter att han hört klarinettisten Richard Mühfeldt spela tändes hans låga på nytt. Han skrev en rad verk, bland annat för klarinett, där opus 116 till 119 blev hans sista kompositioner för piano. 

När pianisten Brahms komponerade för övriga instrument tog han hjälp av andra musikers expertis. Men pianot var hans, och det hörs i den intimitet som finns i de sena pianostyckena. De är som ett koncentrat av idéer, sammanpressade och reducerade till ett omsorgsfullt urval av musikaliska uttryck. I dessa små verks täta textur rymmer varje not en hel värld.

Vid tiden för komponerandet hade Brahms förlorat många närstående. Av de 20 stycken som de fyra opusnumrena utgörs av går 13 av dessa i moll. Tankar på död och avsked närvarar i den melankoliska musiken. Opus 118s avslutande sjätte del bygger till och med på variationer av Dies irae-temat från den latinska dödsmässan. 

Brahms har kallat de tre intermezzona i Opus 117 för “vaggvisor för min sorg”. I det inledande stycket presenteras en sångbar melodi, och påminner oss om att han många år tidigare skrev den berömdaste av tyska vaggvisor. I mittdelen tar den åldrande mästaren över med ett grubblande bearbetande av motiv, innan vi åter får möta melodin från första delen. 

Opus 116 inleds och avslutas med ett stormigt capriccio i e-moll. Däremellan möter vi en samling intermezzon samt ett eldigt capriccio i g-moll – ett mästerverk i miniatyr. 

I Opus 119 presenteras tre intermezzon som följs av en avslutande rapsodi, komponerad i den vedertagna hjälte-tonarten ess-dur. Men istället för att sluta i triumf tar mörkret över. Stycket störtar in i ess-moll och kulminerar i ett upproriskt, tvärsäkert avslut. Man kan nästan höra Brahms muttra “Nu räcker det” när han slutför detta sitt sista verk för piano.

Text: Clara Mårtensson