Monteverdis Mariavesper med La Fonte Musica

Ave, maris stella, Dei mater alma, atque semper Virgo, felix caeli porta
Var hälsad, havets stjärna, Guds hulda moder, alltid rena jungfru, sälla himlaport

Så inleds den näst sista av de tretton satser som Claudio Monteverdis Vespro della Beata Vergine, Vesper för den heliga jungfrun, består av. Hymnen Ave maris stella har varit populär sedan medeltiden och nyttjats av en mängd kompositörer genom århundradena, från Palestrina till Grieg och MacMillan. När Monteverdi 1610 tonsätter bönen som beskriver Maria som havets stjärna – stella maris – kan han ha haft baktankar med sitt val. Fenomenet att be till Maria som en ledstjärna över vågor på stormiga hav var särskilt utspritt i kuststäder. I Monteverdis fall kan siktet ha varit inställt på en särskild sådan: Venedig

Vespro della Beata Vergine skulle kunna beskrivas som historiens vackraste jobbansökan. Monteverdi var anställd vid hovet i Mantua hos den despotiske hertig Vincenzo Gonzaga när han skrev verket. Hans färdigheter användes till fullo vid hovet där han fungerade som violaspelare, sångare och kompositör. När hertigen drog ut i fält över Alperna mot turkarna 1599, fick Monteverdi och de andra musikerna snällt följa med. Tillvaron var slitsam och vid 1609 började han leta efter en utväg. Kunde Mariavespern vara en sådan? 

Utgåvan av Vespro della Beata Vergine har en insmickrande dedikation till påven Paulus V, och Monteverdi reste till Rom för att personligen överlämna verket till den heliga stolen. Hans Mariavesper innehåller andra kyrkliga sånger än de som traditionellt ingår i en vesper. Det väcker frågan om det inte rör sig om ett verk, utan en samling sakrala stycken att visa upp för påven. Denna fråga har delat musikforskare, och det finns utgåvor av Monteverdis vesper där de satser som inte hör hemma i en strikt gudstjänst har strukits. 

Uppvaktningen bar frukt. Två år efter Vespro della Beata Vergine färdigställts fick Claudio Monteverdi anställning som kapellmästare i Markuskyrkan i Venedig. Där stannade han de resterande 30 åren av sitt liv. 

Sakralt möter profant

För att framföra denna 400 år gamla musik har vi bjudit in La Fonte Musica, en italiensk ensemble specialiserad på äldre musik, från medeltid till renässansens slut. Det är just där, vid övergången från renässans till barock, som Mariavespern komponeras. Musiken bär med sig ett arv från medeltida kyrkotraditioner samtidigt som den utforskar nya ideal. De gregorianska melodierna finns med i stort sett oförändrade som cantus firmus, medan den övriga musiken vävs runt omkring. 

Redan i den inledande satsen, Domine ad adiuvandum, blandas stilar. Sakralt möter profant när fanfarerna ljuder tillsammans med kören, samma fanfarer som Monteverdi använde i ouvertyren till sin opera Orfeo (1607). Operan var vid tillfället en helt ny konstform, skapad i Venedig. Monteverdi var med och utvecklade den nya, talande musiken som skulle underordna sig texten och laddas med känslor. Detta kallas monodi, och solomotetten i Mariavesperns tredje sats, Nigra sum, är ett bra exempel på tonmåleri där musiken förstärker textens innebörd. 

I den åttonde satsen, Nisi Dominus, får vi höra exempel på venetiansk flerkörighet. Här sjunger två femstämmiga körer mot varandra och den gregorianska melodin framhålls av tenorerna. Man sjunger omlott men möts i gemensam deklaration av “Gloria patri” för att understryka ordens betydelse – Ära vare Fadern och Sonen och den Helige Anden. 

Vesperns sista sats är också den längsta och mest utarbetade, detta helt enligt 1610 års standard. Man ansåg det lämpligt att Magnificat – Marias lovsång – skulle få en praktfull musikalisk dräkt. “Alla instrument och röster, och det skall sjungas starkt och spelas starkt” lyder Monteverdis instruktioner inför de avslutande raderna för den sjustämmiga kören. I kanon ansluter allihop till ett halvminut långt Amen-brus.

Monteverdis mäktiga Mariavesper i P2

Häng med på en tidsresa till 1600-talets Italien med Claudio Monteverdis maffiga, färgrika och omväxlade Mariavesper! Hylla Jungfru Maria, upplev surroundeffekt i kyrkan och imponeras av trendig flerkörighet.