Korngold & Tjajkovskij med Gustav Mahler Jugendorchester

Don Giovannis uvertyr

Att prokrastinera (från latinets pro-, “framåt”, och crastinus, “till morgondagen” av cras, “imorgon”) har blivit ett verb som den moderna människan omfamnat, från den kognitiva beteendeterapins begreppsapparat till vardagligt klagande på ens egna ovana att skjuta upp göromål. Det heter att Mozart hade förhalat att skriva uvertyren till sin och librettisten Lorenzo Da Pontes opera Don Giovanni, och först kom till skott kvällen innan urpremiären i Prag. En deadline av rang, men det musikaliska geniet hade förmodligen redan hela stycket färdigt i huvudet – det skulle bara komma ner på pränt. Med hustrun Constanzes hjälp höll han sig vaken och tidigt på morgonen den 29 oktober 1787 kunde orkestern få noterna till musiken de skulle framföra samma kväll. 

Resultatet är en av operahistoriens mest minnesvärda öppningar. Två ödesmättade ackord i d-moll slår hotfullt an berättelsen om den kallblodige förföraren. Ackorden återkommer i andra akten, när Kommendören som Don Giovanni mördar i operans inledning hemsöker honom för att utkräva hämnd. På så vis skiljer sig stycket från Mozarts tidigare operors fristående orkesterverk till uvertyrer. Temat från operan involverar det till att bli en del av dramats handling, och blickar framåt mot de ledmotiv som Wagner ska komma att skriva. 

Efter den dramatiska inledningen följer ett livligt Allegro i D-dur. Här förförs vi av Don Giovannis bekymmerslösa karaktär. Kontrasten mellan mörkret och det sprudlande allegrot speglar operans helhet: en balansgång mellan komedi och tragedi. Mötet mellan opera seria- och opera buffa-karaktärerna och hur dessa förhåller sig till den nyckfulle casanovan. Mozarts Don Giovanni-ouvertyr är mer än en introduktion, den är en portal genom vilken vi kliver in i dramats värld – där döden lurar bakom den charmanta ytan och skrattet fastnar i halsen. 

Korngolds filmiska violinkonsert

Döps man till Wolfgang efter den store mästaren har man vägen utstakad för sig. Erich Wolfgang Korngold blev som nioåring utnämnd till underbarn av Gustav Mahler och hade en fortsatt framgångsrik karriär i Wien före första världskriget. Men det är hans arbete i Hollywood dit han for 1934 som han blev världsberömd för. Än idag är hans romantiska filmmusik med Wagnerianska ledmotiv och rika symfoniska arrangemang det vi idag förknippar med genren. 

Det som började som en visit av yrkesmässiga skäl övergick till att handla om överlevnad. Den judiskbördige Korngold stannade i Hollywood genom hela andra världskriget. Efter kriget ville han tillbaka till Europa. Med det syftet skrev han en rad verk i prestigefyllda genrer som stråkkvartett, konsert och symfoni. Ett av dessa är violinkonserten som väver in en mängd av hans filmmusik. Öppningsmelodin i första satsen är från Another Dawn (1937), medan det lugna sidotemat kommer från Juárez (1939), den uttrycksfulla romansen i andra satsen hämtar sin melodi från Anthony Adverse (1936) – musik som hade gett Korngold hans första Oscarsstatyett – och den livliga sista satsen bygger på musiken till The Prince and the Pauper (1937). Korngold ville att hans filmmusik skulle vara som ordlös opera, en opera utan sång. I D-durkonserten är violinen den stora divan som exponerad spelar nästan hela tiden och driver på hela stycket. Korngold låter solisten briljera in i det sista med tekniskt utmanande grepp. Den avslutande satsens staccato-jigg kräver det yttersta av såväl violinist som publik för att inte glömma bort att andas. 

Fullständig resignation inför Ödet … Mummel, tvivel, klagomål, förebråelser mot XXX. – Pjotr Tjajkovskij

Tjajkovskijs ödesdigra femma

Idag har vi som publik tendens att vilja läsa in biografiska fakta om äldre konstnärers verk, projicera detaljer vi lärt oss om dennes privatliv på skapelser som egentligen kan ha tillkommit med högst opersonliga motiv. Med ett levnadsöde som Pjotr Tjajkovskijs är det dock svårt att inte låta det påverka ens uppfattning av hans musik. Särskilt när han själv bjuder in till det, vilket är fallet med hans femte symfoni. Likt den fjärde och sjätte är stämningen här sorgsen och förtvivlad. I en skissbok från 1888 finns ett självbiografiskt “program” som ligger till grund för verket; “Fullständig resignation inför Ödet … Mummel, tvivel, klagomål, förebråelser mot XXX”. Det kryptiska “XXX” har av musikforskare tolkats som en referens till det som Tjajkovskij plågades med livet igenom: sin homosexuella läggning och skräcken för att denna skulle uppdagas i det mycket konservativa Tsarryssland. “Fullständig resignation” antyder att han hade förlikat sig med sin natur, att ödet inte längre är något att kämpa emot. 

Inledningsvis introducerar klarinetten det dystra Ödestema som kommer att följa med i samtliga satser – Ödet är oundvikligt. Det bryter in i andra satsens känslosamma utväxling mellan horn och oboe. Tredje satsens vals har en sorglös yta men under ruvar mörkret. I finalen omvandlas temat till att optimistiskt spelas i dur. Fullständig resignation. Tragiken har bytts mot triumf, rädslan har övervunnits av glädjen. Någon ska ha sagt ”om Beethovens femte symfoni kan beskrivas som att Ödet knackar på dörren för att komma in så försöker Ödet i Tjajkovskijs femma ta sig ut” – eller snarare komma ut. 

Text: Clara Mårtensson