Salonen, Jansen & Ligetis Requiem

Musikaliska palindrom

Tiu är titeln på ett orkesterstycke Esa-Pekka Salonen skrev till 20-års jubileet av Frank Gehrys Walt Disney Concert Hall i Los Angeles, hem för LA Philharmonic för vilka Salonen är hedersdririgent. Det här är festmusik med en alldeles egen karaktär, och här finns faktiskt tematiken spegling inbyggd i själva formen. En palindrom är ett ord eller en mening som blir samma oavsett om man läser det framlänges eller baklänges. Kan också musik innehålla palindrom? Ja, absolut! I Tiu finns flera exempel på det. Lyssnar man noga hör man till exempel avsnitt som går från snabbt till långsamt och tillbaka till snabbt på ett mycket fiffigt sätt. Salonen har förklarat att han ofta funderat över kopplingen mellan musik och arkitektur, både likheter och olikheter. I musik är man i ett tidsflöde och kan inte gå tillbaka till rummet man befann sig i nyss. Men med en palindrom kan man efterlikna det – man gör ju en baklängesrörelse, fast i musikalisk form. Det mest slående – i ordets dubbla bemärkelse – med Salonens Tiu är nog hur det inleds: Med chockverkan! Tjugo mycket distinkta och liksom envisa ackord, förstärkta av ett rätt massivt uppbåd ur orkesterns slagverkssektion som på varje taktslag dundrar på för allt vad tygen håller. Det är de där tjugo mäktiga slagen som gett stycket dess namn. Tiu är det finska ordet för tjog, alltså det gamla räkneordet för tjugo.

Som när du öppnar ett fönster för första gången på våren,
och liv och rörelse kommer in i huset
– Sviatoslav Richter

En konsert fylld av liv

Om vi med Salonens Tiu får en lätt omtumlande upplevelse, och om vi dessutom tar med i beräkningen att temperaturen kommer höjas ytterligare efter paus när Ligetis Requiem står på programmet, så kan det kanske kännas skönt att veta att vi dessförinnan får ägna oss åt ett verk som beskrivits ”som när du öppnar ett fönster för första gången på våren, och liv och rörelse kommer in i huset” (citatet kommer från pianisten Sviatoslav Richter). Janine Jansen är solist i Prokofjevs violinkonsert nr 1. Den komponerades klart sommaren 1917, revolutionsåret, men uruppfördes inte förrän 1923 i Paris – krig och politik kom emellan. Mottagandet blev faktiskt ganska svalt, vilket har förklarats med att parispubliken lärt känna Prokofjev som den borne provokatören och förväntade sig något betydligt mer dissonant än denna nästan romantiska fiolkonsert. Men i längden har den vunnit många hjärtan, kanske just på grund av att den har en så skön mix av Prokofjevs omisskännliga ironi och det där flödande solskenet.

Skrämmande svårt stycke

György Ligetis Requiem måste väl vara ett av de mest skrämmande stycken musik som skrivits. Där finns hela spektrumet. Från det krypande obehaget i det svagt vibrerande mullret från körens mörkaste mansröster och orkesterns lägst klingande instrument, till det maximalt expressiva när de båda sångsolisterna – Jennifer France sopran och Malena Ernman mezzosopran – för full volym, i sina högsta register och knivskarpt dissonant gestaltar en hjärtskärande ångest. Det är ett rekviem och per definition en dödsmässa, men det betyder inte att verket har ett religiöst eller teologiskt syfte (som det har hos Mozart eller Brahms). Snarare finns här en närmast tvångsmässig besatthet vid döden i sig. Skräcken inför de yttersta tingen är i fokus, detta till den grad att det ibland slår över i rena groteskerier, till exempel i tredje satsen, Dies irae (Vredens dag) med sina hisnande växlingar – högt och lågt, starkt och svagt, vackert och fult. Någon har hävdat att ur dessa aspekter finns det ett släktskap mellan Ligetis rekviem och Ingmar Bergmans Det sjunde inseglet.

György Ligeti hade gjort sig känd under 1950-talet som en av de mest kompromisslösa avantgardetonsättarna, känd för sina klustereffekter och andra ljudexperiment. När han fick en verkbeställning från Sveriges Radio och valde att skriva ett rekviem, detta traditionstyngda koncept, sågs det som överraskande. När musiken sedan presenterades blev många också provocerade. Under repetitionsarbetet inför uruppförandet den 12 mars 1965 var det så mycket klagomål från Radiokörens sångare att kormästaren skrev ett brev till György Ligeti och bad honom genast komma till Stockholm: Körmedlemmarna ”var skräckslagna”!

Rymdresor och renässans

Det hindrade inte att denna musik bara några år senare skulle bli känd över hela världen och i kretsar långt utanför den nutida-musikscenen. Till sin science fiction film 2001 – Ett rymdäventyr valde nämligen Stanley Kubrick att använda musik ur rekviets andra sats, Kyrie (Herre förbarma dig) som soundtrack. Nu kom alltså den här musiken att betyda rymdresor, aliens, framtid! Att Ligeti själv faktiskt hade haft ögonen åt rakt motsatt håll när han skrev sitt rekviem – han hämtade nämligen inspiration bakåt i tiden, så långt bakåt som 1200-talet och renässansen – det får väl ses som en musikhistorisk ironi.

Text: Christina Hedlund