Ravel, Salonen & Lutosławski

Speglande kynnen

Om Debussys Childrens Corner är en lustfylld gestaltning av barnets hemliga världar, präglas Maurice Ravels Gåsmors sagor (Ma mère l’Oye) av en ofrånkomlig melankoli, skriver filosofen Theodor Adorno i en av sina tidiga musikessäer. Kanske är det just denna tvetydighet som gjort verket så älskat – att det å ena sidan är musik som minner om sagans förtrollade värld, å andra sidan musik som inte glömmer den ensamhet och det vemod
barndomen inte sällan rymmer.

Med sin distinkta Ravelska färgverkan, där det precisa möter det drömska, sätter Gåsmors sagor tonen för denna musikafton, ledd av 42-åriga brittiske Nicholas Collon. Kvällen till ära, inlånad från Finska radions symfoniorkester (RSO), där han varit chefsdirigent i snart fyra år.

Tvillingmusik

Kvällens huvudnummer Gemini av Esa-Pekka Salonen, kan också sägas vara tillägnad sagan, närmare bestämt den antika myten om tvillingarna Pollux och Castor. Båda söner till den undersköna Leda men av olika fäder (!). Castor är kungason medan Pollux är resultatet av Zeus förförarkonster – alltså en halvgud. Stycket är således indelat i två separata delar med vitt skilda modus. Den inledande Pollux är lyrisk i anslaget och präglas av lynniga omslag och kontemplativt vemod. Den andra Castor är vildsint, kungalik och triumfatorisk.

Salonen hymlar inte med sina referenser. I Pollux-satsen hörs ekon av just Ravel, satsen är vackert balanserad, den musikaliska utgjutelsen får sitt utlopp men breder aldrig ohämmat ut sig. Släktskap anas också i det sinnrika användandet av orkesterns palett, med särskilt gehör för träblåsets melankoliska kvaliteter. I Castor-satsen hörs å andra sidan tydliga drag av landsfadern Sibelius. De enkelt framsnidade måleriska fraserna mot slagverkens dån bär omistligt hans märke. Till syvende och sist är dock Gemini ett alster signerat sin upphovsman, fullt av lekfullt temperament och lyrisk fingertoppskänsla och vars spegelvända logik blir till fantasieggande lyssning.

Ravels Shéhérazade

Sagans förtrollning håller i, även i konsertens andra hälft som inleds med Ravels på en gång sparsmakade och lödiga sångcykel Shéhérazade från 1904. Här känsligt uttolkad av sopranen och världsstjärnan Camilla Tilling på tillfälligt besök i Sverige. Ravel menade att musiken skulle tjäna dikten och var noga med att ”underkasta” sig diktens inneboende musik. Av samma anledning föredrog han nyskrivet framför äldre tiders dikt. I Shéhérazade är det poeten Tristan Klinsor (wagnerisk pseudonym för Leon Leclère) som står för skaldekonsten. Att det rör sig om ett konstnärligt samarbete hörs i sångernas lyhört frammejslade fraser, där det sagda väger lika tungt som tonspråket.

Speglingar och Reflektioner

Explosiv final med Lutosławski

Ravels lyriska exkursioner utmynnar, denna kväll, i en explosiv final, signerad Witold Lutosławski. I dennes halvtimmeslånga Konsert för orkester från 1954 i tre satser, tas vi med på en resa i orkesterdynamikens omtumlande universum. Verket som bidrog till Lutosławskis internationella genombrott är en sann uppvisning i orkestreringens konst. Klangerna som stiger från scenen är inte sällan överväldigande, det är som om tonsättaren har kramat ut varenda droppe manna ur sitt väldiga instrument (läs orkestern). Verket är bland tonsättarens första att i delar luta sig mot seriell kompositionsteknik, med ett både dramatiskt och egensinnigt tonspråk som resultat. Men det blir aldrig publikfrånvänt, tvärtom. Konsert för orkester är lika dramatiskt gastkramande som ljuvligt underhållande. Ingen lämnas oberörd. Som efterföljande Ravels smakfullt återhållna sångcykel kommer Lutosławski med mullrande maggrops-stimuli. Liksom i Salonens tvillingmusik ställs det vemodigt lyriska mot det mäktigt expressiva. Kontrastverkan är omedelbar.

Text: Edith Söderström