Mozart, Korngold & von Paradis

Maria Theresia von Paradis

Många är de vägar i musikhistorien som bär till staden Wien. Tonsättaren och pianisten Maria Theresia von Paradis (1759–1824) hade en självklar plats i det sena 1700-talets wienska musikliv. Utöver konserter och sonater för piano komponerade hon också fem operor. Den komiska operna Der Schulkandidat hade premiär 1792 och är precis som Mozarts Trollflöjten – komponerad året innan – ett sångspel. Berättelsen följer commedia dell’arte-formens uppsättning av roller, och musikaliskt vittnar den ljuvligt flödande och dansanta uvertyren till operan om tonsättarens förkärlek för träblåsinstrument. Uvertyren är det enda fullständiga bevarade orkesterverk av von Paradis som hittills har hittats – och den enda fullständiga delen av operan.

Filmisk symfoni i Fiss-dur

Wien var också staden där den judiske tonsättaren Erich Wolfgang Korngold (1897–1957) föddes och levde innan han 1934 flydde undan nazisterna till USA. Där blev han en av de mest anlitade och hyllade tonsättarna i Hollywood, och utvecklade ett tonspråk som genomsyras av vida klanger och breda penseldrag. I några fall återanvände Korngold delar av filmmusiken i sina renodlade orkesterverk. Så till exempel i konserten för violin och orkester från 1945, vars huvudtema förekommer både i filmen Anthony Adverse från 1936 och Another Dawn från 1937. Även i hans rafflande Symfoni i Fiss-dur, dedikerad till den amerikanska presidenten Franklin D. Roosevelt och färdigställd 1952, finns spår från en film – The Private Lives of Elizabeth and Essex från 1939. Symfonin hade premiär i Wien 1954. Med sin bländande orkestrering är det ett verk som rymmer såväl senromantiskt klingande stormbyar som krigs- och efterkrigstidens febriga intervall.

Näst efter opera är konserten den form som lämpar sig bäst för att gestalta dramatik. Här hörs den individuella rösten mot massans klang.
– Charles Rosens

En kör av blåsinstrument

I Wien uruppfördes även Wolfgang Amadeus Mozarts (1756–1791) Pianokonsert nr 24, år 1786. Som operatonsättare var Mozart påverkad av operans formideal också i sin instrumentalmusik: strax efter pianokonserten skrev han Figaros bröllop, och knappt ett och ett halvt år senare Don Giovanni. I likhet med Maria Theresia von Paradis gav Mozart i flera av sina pianokonserter stor plats åt blåsinstrumenten. I Pianokonsert nr 24 använde han dem för att skapa en fond, ungefär som en kör, som pianisten likt en sångsolist både kunde kontrastera och gå i dialog med. Resultatet är ett bländande stycke som väl stämmer in på vad den amerikanske pianisten Charles Rosens sagt om konserten som musikform: ”Näst efter opera är konserten den form som lämpar sig bäst för att gestalta dramatik: här hörs den individuella rösten mot massans klang.”

Piotr Anderszewski & Eun Sun Kim

Solist i konserten är pianisten Piotr Anderszewski, som framträtt på de flesta större scener världen över, och som även gästar Berwaldhallen under Östersjöfestivalen 2025. Utöver sin specialisering på tyska och österrikiska tonsättare som Bach, Mozart, Beethoven, Schumann och Webern har han ett särskilt intresse för senare centraleuropeisk musik, framför allt Szymanowski och Janácek. Dirigenten Eun Sun Kim, internationellt etablerad inom såväl opera som orkesterrepertoar samt musikchef för San Fransisco Opera, leder för första gången Sveriges Radios Symfoniorkester.

Text: Hedvig Ljungar

Speglingar och Reflektioner