Adès, Gerstein & Sibelius

Fantasieggande med Adès

Thomas Adès är den engelske tonsättaren och pianisten som med sina på en gång lekfulla och tekniskt briljanta kompositioner kommit att jämföras med titaner som Mozart och Beethoven. När han under sin världsturné gör ett stopp i Stockholm är det i rollen som dirigent med två av sina egna verk på programmet. Med sig har han hyllade rysk-amerikanske pianisten Kirill Gerstein.

I intervjuer liknar Adès sin kreativa process vid att fiska i en flod – genom att lyssna inåt, mot det ständigt pågående flödet av toner får han då och då fatt i något som kan omsättas till musik. Sin inspiration finner han i allt som omger honom, bildkonst, litteratur och inte minst annan musik, samtida såväl som historisk. I hans verk finns med andra ord plats för det mesta som kan tänkas glimra till i inspirationens namn, allt från tidig barock till modern klubbmusik. Samtidigt är han en tonsättare som ständigt strävar bort från det förväntade. Endast nuet räknas för Adès, upprepning är trygghet och trygghet är stagnation, ska han ha sagt.

Gerstein och Couperin

Adès pianokonsert från 2018 är på en gång en gamla skolans fullödiga solokonsert med stor dramatisk orkestrering och pianistiska fyrverkerier, på en gång ett undersökande av pianokonserten som form. Pulsen är uppbruten, klangerna sönderfallande. Ändå lyckas Adès förmedla ett övergripande och sammanhängande musikaliskt modus. En uppvisning i musikaliskt hantverk och idérikedom.

Kirill Gerstein visar här varför han är en sådan omtyckt pianist. Att ta sig an en pianokonsert skriven av en tonsättare som också behärskar solistens hela register, är inte för vem som helst. Men Gerstein darrar inte på manschetten. Nyfiket, passionerat och virtuost ger han sig i kast med Adès vindlande musiklandskap. Han har så här långt framför konserten inte mindre än 50 gånger med 20 olika orkestrar, och nu har turen kommit till Radiosymfonikerna.

Adès tretton minuter långa orkestersvit Three studies from Couperin från 2006 visar upp en annan sida av tonsättaren. Vi rör oss från pianokonsertens kraftfulla expressivitet till vad som kan liknas vid en kreativ dialog med historien – närmare bestämt med den franske barockmästaren François Couperin. Verket är baserat på tre stycken ur Couperins berömda samling Pièces de Clavecin: Les Amusemens, Les Tours des Passe-passe och L’Âme en peine och kan beskrivas som kärleksfulla omtolkningar eller speglingar. Med lätt hand, ömtåligt och transparent, frammålas essensen i den egensinnige och tidlöse Couperins små mästarstycken.

Berlioz och Sibelius

Att programmet inleds med ett ungdomsverk av Hector Berlioz är ingen slump. Berlioz betydelse för utvecklingen av orkestermusiken, har under modern tid kommit att bli alltmer erkänd. Den på senare år, återupplivade uvertyren till operan Les francs-juges, skriven så tidigt som 1826 när Berlioz var ung student, bär redan tonsättarens viktiga kännetecken. Här finns den prunkande orkesterkoloriten, den harmoniska djärvheten, de litterära ambitionerna. Stildrag som så klart ligger Adès nära.

Speglingar och Reflektioner

Sibelius var, det är bekräftat av otaliga vittnen, en tonsättare som kämpade både med sig själv och inte sällan med sina alster, men som när inspirationen slog till, också tycks ha rört vid ett slags musikaliskt flöde. Hans intuitivt frammejslade stora symfoniska linjer, fortsätter att vinna nya lyssnarhjärtan än idag. Den sjätte symfonin, ett av hans sena verk, i den emblematiska tonarten d-moll, med sin klarhet och till eftertanke manande introspektiva tonspråk blir en perfekt avrundning på en noggrant kurerad musikstund, under ledning av den lekfulle Adès.

Text: Edith Söderström