Janine Jansen i Brahms violinkonsert

Uttrycksfull och tekniskt svår

Johannes Brahms violinkonsert i D-dur är ett av de största verken i violinrepertoaren. Den beundras för sitt uttrycksfulla djup och sin rika orkestrering, samtidigt som den, med sina brutna ackord, snabba skalpassager och rytmiska variation, ställer stora tekniska krav på solisten.
Brahms påbörjade arbetet med konserten 1878 under en sommarvistelse i Pörtschach am Wörthersee. Den skrevs för hans nära vän, den ungerske violinisten Joseph Joachim, som även gav Brahms tekniska råd om solostämmans utformning. Det arbete de utförde sinsemellan blev avgörande för styckets slutliga form. Verket fick sin premiär 1879, och uruppfördes av Joachim.

Konserten följer den traditionella strukturen i tre satser, och den expansiva första satsen inleds med en majestätisk orkesterinledning, innan solisten kommer in med lyriska melodier i högt läge. Satsen kombinerar Brahms typiska varma uttryck med virtuosa passager, som kräver exceptionell skicklighet och musikalitet av solisten. Andra satsen är ett sublimt, sångliknande mellanspel, där ett gripande oboesolo introducerar huvudtemat innan fiolen tar över stafettpinnen. Den fridfulla skönheten står i kontrast till de mer energiska yttre satserna. Den sista satsen är marinerad med ungerska folkrytmer, och har en dansliknande energi. Här visar Brahms upp sin livslånga kärlek för det ungerska, tillsammans med kopplingen till Joachims arv. Musiken är livlig och full av rytmisk drivkraft, och avslutar konserten i en triumferande anda.

Strauss Grand Tour

I oktober 1885 besökte Brahms och Joachim den tyska staden Meiningen, där Richard Strauss arbetade som dirigentassistent, för ett framförande av violinkonserten. Brahms rådde då Strauss att göra en studieresa – eller ett slags Grand Tour – till Italien, för att få inspiration. Under två månader 1886 besökte Strauss Florens, Rom, Bologna, Neapel, Capri och Pompeji, där han insöp kultur, natur och folkliv. Strauss var lycklig under resan, och blev inspirerad av alla intryck och upplevelser. Det hela utmynnade i en, som han själv kallade det, symfonisk fantasi: Aus Italien (Från Italien). Resan markerade även ett viktigt steg i Strauss utveckling som kompositör. Från att ha haft 1800-talsmusikens klassiska strömningar med Mendelssohn och Brahms som förebild, blev Liszt och Wagner de nya husgudarna. Symfonier och kvartetter ersattes av symfoniska dikter (pittoreska musikskildringar med tematiskt berättande), av vilka den första var just Aus Italien. Strauss fortsatte sedan med ytterligare sju verk i samma genre under de närmaste tolv åren.

Speglingar och Reflektioner

Italien i fyra satser

Verket består av fyra satser som var och en representerar olika intryck av Italien:
Auf der Campagna (På landsbygden) är en svepande pastoral, som frammanar den vackra och solbelysta romerska landsbygden. Med en frodig orkestrering och flödande melodier skapar Strauss en känsla av öppenhet och lugn.
En mer dramatisk och intensiv rörelse infinner sig i den andra satsen, In Roms Ruinen (I Roms ruiner). Melankoliskt återspeglar den storheten och historien hos Roms antika ruiner. Strauss målar med kraftfulla penseldrag för bleckblåsarna, och kompletterar med lyriska kontraster i orkestern.

Den tredje satsen, Am Strande von Sorrent (På stranden vid Sorrento) är en lugn, drömsk och lyrisk sats. Med skimrande stråkar och en mild, vågliknande rörelse i orkestern fångar Strauss stämningsfullt skönheten i den italienska kustlinjen.
I den sista satsen, Neapolitanisches Volksleben (Neapolitanskt folkliv) släpper Strauss lös all sin virtuositet. Det är en livlig och energisk final, baserad på vad Strauss felaktigt trodde var en traditionell napolitansk folksång (egentligen den populära låten Funiculì, Funiculà av Luigi Denza). Även om Aus Italien inte är lika ofta framförd som Strauss senare tondikter är den ett vackert exempel på hans framväxande stil, med sin rika orkestrering och förmågan att måla levande musiklandskap. Verket kom också att bana väg för hans senare mästerverk inom genren, exempelvis Don Juan och Also sprach Zarathustra.

Text: Andreas Konvicka