RADIOKÖREN, PUTNIŅŠ & BACH
Det blir en gripande musikalisk resa från barock till nutid när Radiokören och chefsdirigent Kaspars Putniņš bjuder in till vårkonsert i Engelbrektskyrkan. Konsertens huvudnummer är Bachs Jesu, meine Freude – ett överjordiskt vackert körverk i elva satser, från början skrivet att framföras vid den lutherska mässan. Brahms Geistliches Lied möter nutida guldkorn signerade Arvo Pärt, Tõnu Kõrvits och Gavin Bryars.
I irländsk klostertradition är det latinska ordet för bröstsköld, lorica, en bön där man ber om Guds beskydd mot det onda i alla former. En lorica bads till exempel innan man gick ut i strid. Texten till Arvo Pärts The Deer’s Cry är hämtad från den lorica som enligt traditionen tillskrivs Irlands skyddshelgon S:t Patrick. Stycket är en beställning av irländska Louth Contemporary Music Society och är en kontemplativ meditation får såväl uppförare som lyssnare.
The night is darkening round me är musik av ytterligare en estnisk tonsättare som med tiden fått se sin musik framförd allt oftare. Om Arvo Pärt står för en religiös, inåtvänd stil så är Tõnu Kõrvits ljudlandskap poetiskt och fyllt av drömlika fantasier. Här framförs hans tonsättning av Emily Brontës fantasieggande text.
Den brittiske tonsättaren och musikern Gavin Bryars är kanske mest känt för det numera klassiska stycket Jesus’ Blood Never Failed Me Yet från 1971, där stommen utgörs av inspelningen av en sjungande, hemlös man. Efter att Bryars skrivit en rad stycken för The Hilliard Ensemble på 1980-talet har vokalmusik utgjort en stor del av hans produktion med flera operor på verklistan. Bryars stycke On Photography skrevs 1983 för att ingå i den amerikanske regissören Robert Wilsons mastodontverk, tolvtimmarsoperan the CIVIL warS som var tänkt att vara en del av invigningen av sommarolympiaden i Los Angeles 1984. I On Photography får lyssnaren sväva ut i förundran över det som 1884, då texten skrevs, måste varit en snudd på obegriplig teknisk sensation.
I 1700-talets Leipzig ansågs motetten som musikalisk form vara antik. I Johann Sebastian Bachs händer växer den emellertid och når sin höjdpunkt. Nästan alla Bachs motetter har ett mer eller mindre tydligt riktat budskap vilket ger oss anledning att tro att flera var skrivna för begravnings- och minnesgudstjänster. Anledningen till att Bach tog sig an Johann Crügers koral och runt den skapade Jesu meine Freude är emellertid omtvistad och dateringen är osäker. Enligt en teori skrevs motetten just för en minnesgudstjänst – en annan säger att Bach skrev den som undervisningsstycke i körsång och teologi.
I sin kommunikation med omvärlden är Johannes Brahms alltid förtegen om sitt komponerande. Men i ett brev till Clara Schumann i april 1864 avslöjar han att hans förläggare gärna publicerar det han skriver och frågar efter mer. Framgången med Ein Deutsches Requiem 1886 innebär en vändpunkt i Brahms karriär och efterfrågan på hans musik ökar än mer. År 1868 utkommer hans tre sånger för kör, op 42, skrivna fyra år tidigare. Man kan konstatera att körkompositören Brahms då har hittat sin egen, personliga stil. Tolv år tidigare befann sig Brahms hos Schumanns i Düsseldorf och övade sig i att skriva kontrapunkt. Detta resulterade så småningom i Geistlisches Lied op 30 – tonsättarens första ackompanjerade körstycke skrivet för blandad kör och orgel, alternativt piano med tillägget för ”tre eller fyra händer”.
Text: Karin Ekedahl
Medverkande
Radiokören består av 32 professionella sångare som tillsammans bildar ett unikt och dynamiskt instrument, hyllat av musikälskare och kritiker världen över. Radiokören möter publiken på sin hemmascen i Berwaldhallen, Sveriges Radios konserthus, liksom i konsertsalar runt om i landet och på turnéer i hela världen. Dessutom når de miljontals lyssnare i Sveriges Radio P2, på Berwaldhallen Play och internationellt genom EBU.
Sedan 2020 är Radiokörens chefsdirigent den flerfaldigt prisbelönade lettiske kördirigenten Kaspars Putniņš. Sedan januari 2019 är den franske orkester- och kördirigenten Marc Korovitch kormästare för Radiokören, med ansvar för ensemblens vokala utveckling.
Radiokören bildades 1925, samma år som radion påbörjade sina sändningar, och gav sin första konsert i maj det året. I körens omfångsrika skivkatalog finns en mängd kritikerrosade och prisbelönade inspelningar. Hösten 2023 släpptes Kaspars Putniņš första skiva med Radiokören: Robert Schumanns Missa sacra, inspelad med organisten Johan Hammarström.
Kaspars Putniņš är chefsdirigent för Radiokören sedan 2020, och nytillträdd chefsdirigent för Lettiska radions kör som han arbetat nära i över 30 år. Han var tidigare chefsdirigent för Estlands filharmoniska kammarkör åren 2014–2021. Som gästdirigent uppträder Putniņš regelbundet med bland andra RIAS kammarkör, SWR Vokalensemble Stuttgart, Collegium Vocale Gent, DR Vokalensemblet, Nederländska radions kör, NDR Vokalensemble Hamburg och Chorwerk Ruhr.
Putniņš är en van uttolkare av såväl renässanspolyfoni som romantiska körverk, men har under hela sin karriär haft som sin huvudsakliga inriktning att verka för och inom den samtida körmusiken. Han har odlat täta kontakter med baltiska och nordiska tonsättare såsom Maija Einfelde, Mārtiņš Viļums, Gundega Šmite, Toivo Tulev, Lasse Thoresen, Gavin Bryars and Andris Dzenitis. Han har även initierat flera sceniska projekt i samarbete med skådespelare och visuella konstnärer och arbetat nära unga körsångare och dirigenter, till exempel som konstnärlig ledare för Tenso Europe Chamber Choir åren 2013–2017.
Hösten 2023 släpptes Putniņš första skiva med Radiokören: Robert Schumanns Missa sacra och Fyra sånger för dubbelkör, inspelade tillsammans med organisten Johan Hammarström. Hans katalog av skivinspelningar inkluderar även bland annat Pēteris Vasks Māte saule, Jonathan Harveys The Angels, Sergej Rachmaninovs Vigilia och Alfred Schnittkes Konsert för kör. Skivan med Schnittkes Psalms of Repentance och Arvo Pärts Magnificat och Nunc dimittis, inspelade med Estlands filharmoniska kammarkör, belönades 2018 med både Gramophone Award och Diapason d’Or.
Kaspars Putniņš har tilldelats två av Lettlands främsta utmärkelser för sitt musikerskap: det stora musikpriset Lielā mūzikas balva och Lettiska ministerrådets bragdpris inom kultur och vetenskap. För sin gärning som chefsdirigent för Estlands filharmoniska kammarkör belönades han 2019 med den estniska kulturstiftelsen KULKA:s årliga pris. Putniņš är född i Riga i Lettland och var bara 26 år gammal när han först tillträdde som dirigent för Lettiska radions kör.
Mariangiola Martello är cembalist och barockmusikspecialist som samarbetat med dirigenter som exempelvis Alessandro de Marchi, Ottavio Dantone, Enrico Onofri och David Stern. I Sverige spelar hon med bland andra Orfeus Barockensemble och Musica Vitae. Hon verkar också som barockmusik-coach vid en rad europeiska operahus som Den Norske Teater i Oslo, Hamburgs statsopera, Teatro Regio i Turin, Theater an der Wien, Drottningholms slottsteater och Kölnoperan, där hon spelar både solistiskt och som continuospelare. Mariangiola studerade först piano, orgelspel och orgelkomposition vid musikkonservatoriet Giuseppe Verdi i Milano och studerade sedan vidare i Turin där hon tog doktorsexamen i både arkeologi och cembalospel.
Johanna Sjunnesson har sedan 1999 sin hemvist som cellist i Sveriges Radios Symfoniorkester och rör sig även vant bortom orkestermusikens gränser. Som solist har hon framträtt i Berwaldhallen, på Konserthuset, Cirkus och i Blå hallen, på Grammisgalan och Polarprisbanketten, där hon framträtt med egenkomponerad musik.
I sina egna kompositioner inspireras Johanna av olika genrer, från från barock och klassisk musik till ambient och electronica. Hennes musik har spelats i både radio och tv, och hösten 2023 släpps en skiva med musik för solocello och en i ambient-stil inspelad med Islandsbaserade Mikael Lind. Lind medverkar även på EP:n Celistial släppt 2021, där Johanna tolkar musik av bland andra Marin Marais, Henry Purcell och Johann Sebastian Bach.
Johanna Sjunnesson studerade vid Kungliga Musikhögskolan för Elemér Lavotha, samt utomlands genom flera stora stipendier.
Oskar Ekberg har sedan debuten med Sveriges Radios symfoniorkester 2004 varit efterfrågad solist, kammarmusiker och orkestermusiker, nationellt och internationellt. Han har rönt stor uppskattning för sitt engagemang för den svenska musiken, med flera uppmärksammade soloinspelningar på CD med musik av Elfrida Andrée, Adolf Fredrik Lindblad samt samtliga klaversviter av Johan Helmich Roman (Grammisnominerad för Bästa klassiska album). Han repertoarval präglas ofta av intresse att lyfta det undangömda men fantastiska, och är bl.a. en mycket uppskattad ambassadör för Olivier Messiaens pianomusik. Förutom ett rikt konserterande arbetar han sedan 2016 år som professor i piano på Marie Cederschiöld högskola i Stockholm.
Musiken
The Deer’s Cry
Det finns en legend kopplad till skyddsbönen, lorican, som utgör texten i Arvo Pärts stycke The Deer’s Cry. Irlands skyddshelgon S:t Patrick var under sin levnad tidvis en omstridd person. Vid ett tillfälle då han och hans klosterbröder befann sig på resande fot visste han att den irländske kungens män låg i bakhåll och att de sannolikt skulle bli dödade. S:t Patrick ledde då hela sällskapet genom skogen alltmedan de bad skyddsbönen The Deer’s Cry. Legenden säger att fienden inte såg S:t Patrick och munkarna utan tyckte sig se en hjort med sina kalvar och därmed undkom. I The Deer’s Cry möter vi en tonsättare som fjärmat sig något från den klocklika tintinabuli-stilen. I en mer tonal stil och tydlig a-molltonalitet speglas bönetextens orubbliga karaktär.
Text: Karin Ekedahl
Drei Gesänge op 42
Man vet inte så mycket om tillblivelsen av Johannes Brahms tre sånger för kör op 42. De första två uruppfördes i Wien 1864, den tredje i München tio år senare. Förmodligen skrevs de för en specifik ensemble och har det gemensamt, förutom att de publicerades tillsammans, att de är skrivna för sexstämmig kör.
I Abendständschen återskapar Brahms den nattliga stämningen i Brentanos text. Det är kongenial, romantisk musik samtidigt som man anar påverkan från den venetianska stilen; damstämmorna ställs mot herrstämmorna och ekot utnyttjas på ett sätt som inte står Gabrieli långt efter. Vineta delar textförfattaren Wilhelm Müller med Schuberts sångcykel Winterreise. Som straff för invånarnas hädiska leverne har den mytiska staden Vineta översvämmats och vilar på Östersjöns botten. I en böljande sextakt anas klockorna från den sjunkna staden. Likt en medeltida ballad berättar tredje satsen om begravningen av Darthula, en mytisk figur i 1700-talets stora litterära bluff: Ossians sånger. Keltiska dikter från 200-talet som avslöjades som James Macphersons egna skapelser.
Text: Karin Ekedahl
Geistliches Lied op 30
Året är 1856 och Johannes Brahms har inrättat sig i familjen Schumanns hem. Clara Schumann är på turné, Johannes Brahms ser efter parets barn och komponerar. Han har trasslat in sig i arbetet med sin symfoni, kämpar med en pianokvartett och behöver få sin kreativa gnista åter. Som en vitamininjektion i skapandet fördjupar han sig i studier i kontrapunkt. Till sin hjälp tar han violinisten och vännen Joseph Joachim och föreslår att de ska utbyta övningar i kontrapunkt brevledes. Geistliches Lied op 30 kan mycket väl vara sprunget ur en sådan övning. Texten om tron på en god och rättvis gud skrevs under det trettioåriga krigets bedrövelse av 1600-talsförfattaren Paul Flemming. När Brahms skriver musik som bygger på gammal teknik väljer han alltså en äldre text. Eller en text som speglar hans sinnesstämning? Kanske hoppades han på att även hans kompositionsarbete skulle välsignas av lite gudomlig godhet.
Text: Karin Ekedahl
Sommaren 1723 dör hustrun till postmästaren i Leipzig. Johann Sebastian Bach som innehaft sin tjänst som kantor vid Thomas-skolan i ett par månader får i uppdrag skriva musik till en minnespredikan. Det är åtminstone en teori. Andra hävdar att inte ens den genialiske Bach kunde hinna med något sådant med tanke på den enorma arbetsbörda som låg på den nytillträdde musikern. Likväl har Bach med motetten Jesu meine Freude skrivit ett vitt spänt verk; ett skickligt, symmetriskt bygge i elva satser där en femstämmig fuga tronar i centrum. Besättningen varierar från tre till fem stämmor, endast altstämman – den mittersta – sjunger alla satser. Strukturen är stundom mycket tät, stundom nästan genomskinlig. Genom motetten alterneras Johann Francks ljuva och förtröstansfulla texter med verser ur Paulus romarbrev som utgör en ganska stark kontrast med sitt resonerande om världslig död och himmelsk evighet i en närmast uppfordrande ton.
Text: Karin Ekedahl
On Photography skrevs ursprungligen som en del av det multinationella operaprojektet the CIVIL warS, som skulle framföras i samband med invigningen av de olympiska spelen i Los Angeles 1984. Vid tillkomsten av On Photography jobbade operateamet med bilder av Jules Verne. Gavin Bryars visste att Verne hade träffat påven Leo XIII år 1884, hundra år innan den aktuella olympiaden, och att Leo hade skrivit en text om fotografering då han fortfarande var Kardinal Pecci i Perugia. En text om modern teknik – fotografering – skriven på ett arkaiskt språk – latin. Under arbetet med The Cilvi WarS var även författaren Susan Sontag involverad i projektet och Bryas kände förstås till att hon skrivit en bok med titeln On Photography. Att tonsätta Leos text blev ett sätt att välkomna henne till projektgruppen. Det faktum att tonsättaren just hade spelat orgelstämman till Rossinis Petite messe solennelle avspeglar sig i sättningen för ackompanjemanget: harmonium och piano. Projektet the CIVIL warS gick i stöpet – On Photography tillägnades Susan Sontag.
Text: Karin Ekedahl
Emily Brontë är mest känd för sin enda roman Svindlande höjder, men hon lämnade också efter sig runt 200 dikter. I hela dikten The night is darkening round me, skriven av en 19-årig Brontë, är rösten anonym. Allt vi får veta är att berättaren är bunden av ”tyrannens förtrollning” som hindrar denne från att röra sig. Tõnu Kõrvits fascinerades omedelbart av texten: ”Det finns en kraft och ett mod i den. Den lämnar dig inte oberörd.” Ursprungligen skrev Körvits stycket för manskör men så småningom tillkom en version för blandad kör. Då tonsättaren uppfattade texten som mörk och ”bluesig” lät han berättarrösten vara en mezzosopran med ”folkmusik- eller till och med lite blueskaraktär” som kören, likt tyrannens förtrollning, snärjer med lite kärvare klanger.
Text: Karin Ekedahl
Ungefärlig konsertlängd: 1 tim 10 min
Biljetter
Fler konserter
DVOŘÁK SYMFONI NR 9 – FRÅN NYA VÄRLDEN
Violinisten Benjamin Beilman gästar Sveriges Radios Symfoniorkester under ledning av Elim Chan i Elizabeth Ogoneks In Silence. Dessutom får vi höra Dvoraks mäktiga symfoni Från nya världen.
POETIC (R) EVOLUTION
Unga poeter möter Sveriges Radios Symfoniorkester i ett unikt samarbete mellan Berwaldhallen och Unga Klara.
SING ALONG FÖR STORA OCH SMÅ 2021
Ett musikaliskt äventyr för hela familjen!