Mahler & Brahms med Emelyanychev

Johannes Brahms

Sanningshalten i påståendet att en 13 år gammal Johannes Brahms fick bidra till hushållet genom att spela piano på Hamburgs hamnkrogar kan nog diskuteras. Men att han från tidig ålder hade siktet inställt på att försörja sig som musiker råder det ingen tvekan om. Som ung fick han lektioner inte bara i piano utan även i cello, valthorn och fiol. Sina första kompositioner skrev han redan som tonåring.
Det finns några avgörande ögonblick i Brahms liv som verkligen kom att påverka honom både som musiker och människa. Mötet med Robert och Clara Schumann var ett sådant. En annan person som kom att ha stort inflytande på Brahms, inte minst under arbetet med hans första pianokonsert, var violinisten Joseph Joachim.

Pianokonsert nr 1

Trots sin med tiden ganska omfångsrika produktion tog det fyra år innan Brahms insåg att sonaten för två pianon som han börjat skissa på 1854 kanske passade bättre som en konsert för piano och orkester.
Efter ett års kämpande utan ha kommit någon vidare vart skrev han i förtvivlan till Clara Schumann att han över huvud taget inte längre förstod hur man komponerar. Nu var det vänskapen och samarbetet med Joseph Joachim som gav honom förnyad kraft.
Brahms var högst medveten om vilka tekniska och emotionella krav som stycket ställer på solisten, inte minst första satsens dynamiska variationer mellan fullt pådrag i orkestern och solopianots intima tilltal. Det fanns de som i likhet med Richard Wagner och den tyske musikkritikern Paul Bekker lite nedlåtande ansåg att Brahms inte riktigt behärskade att skriva monumental musik á la Beethovens nionde symfoni och att hans symfonier och andra av hans större verk mer var att likna vid storskalig kammarmusik. Men att lyckas behålla det intima tilltalet i de större sammanhangen skulle man väl lika gärna kunna kalla för en styrka?

Gustav Mahler

Medan Brahms musik vilade tryggt i traditionen från Bach och Beethoven blickade Gustav Mahler framåt och sprängde ramarna, både harmoniskt och genom hur han orkestrerade sina stycken.
Född i en enkel judisk familj i Böhmen med en far som var krögare och som ett av 14 barn var det nog inte alldeles självklart att Mahler skulle bli den han blev. Pojken visade dock talang för musik och fick pianolektioner från fyra års ålder.
Mahler gjorde sig tidigt ett namn som dirigent och kan mycket väl inneha ett i alla fall dåtida rekord när det kommer till fasta anställningar på olika platser i världen. En av anledningarna till hans ständiga flackande var att han hela tiden sökte nya utmaningar och ville utvecklas.
Även om Mahler var långt ifrån ensam om att kräva stora orkestrar och högsta musikalisk nivå kan hans betydelse för den moderna symfoniorkestern och dess instrumentering knappast överskattas. Musiken skulle avspegla världen och han ville ha möjlighet att kunna uttrycka allt, vilket inte bara innebar fler och nya instrument utan också att alla instrument skulle ges en individuell röst.

Symfoni nr 5 ciss-moll

När Mahler började komponera sin femte symfoni 1901 ville han skapa något nytt och både de folkmusikaliska och vokala inslagen som är så vanliga i hans tidigare produktioner lyser med sin frånvaro. Verket består av fem satser, grupperade i tre delar, där mittdelen bildar ett slags kraftcentrum.
Månaderna innan han började arbetet drabbades Mahler av en inre blödning i magen och var mycket nära att dö. Det skakade om honom i grunden och det är nog ingen slump att han valde att låta den inledande satsen vara en sorgmarsch. Den dystra sinnesstämningen, parad med förtvivlan och ursinne, följer med in i den andra satsen.

I tredje satsens Scherzo hör vi tydliga ekon från valskungen Johann Strauss den yngre, vars verk Mahler ofta dirigerade. Men här befinner vi oss långt från de wienska slottsbalernas insmickrande champagnebubbel och svepande sidenklänningar. Mahlers värld är betydligt mer mångfacetterad, med plats för både bitterhet och ironi. Den fjärde satsens fjäderlätta Adagietto, med bara harpa och stråkar, har kallats en sång utan ord och tillhör Mahlers mest älskade musik.

Den här musiken får tiden att upphöra
– Herbert von Karajan

I finalsatsens Rondo (ett stycke byggt på ett återkommande tema) återanvänder Mahler det inledande temat från en av sina egna Wunderhorn Lieder från 1896, utvecklar det och fyller på med en kalejdoskopisk ström av melodier, fugor och infall – i hoppfull kontrast till den så tungsinta inledningen av verket. Numera är den femte symfonin ett av Mahlers mest älskade och oftast framförda verk och det är lätt att instämma i den legendariske dirigenten Herbert von Karajans ord: ”den här musiken får tiden att upphöra”. Inte minst blir detta tydligt i Luciano Viscontis film Döden i Venedig från 1971 där Mahlers femte och tredje symfoni används för att understryka den ödesmättade stämningen.

Francesco Piemontesi & Maxim Emelyanychev

Som hyllad uttolkare av den klassiska och romantiska tyska pianorepertoaren – inte minst Schuberts pianosonater, liksom soloverk och pianokonserter av Mozart, Beethoven, Brahms och Liszt – är Francesco Piemontesi en återkommande gäst hos institutioner, festivaler och ensembler världen över. Han är dessutom konstnärlig ledare för festivalen Settimane Musicali di Ascona i Locarno i Schweiz, där han är uppvuxen.

Sedan den kritikerrosade debuten 2014 med Mozarts Don Giovanni vid Teatro de la Maestranza i Sevilla har Maxim Emelyanychev turnerat och gästat orkestrar och institutioner runt om i Europa. Han är chefsdirigent för Skotska kammarorkestern sedan 2019 samt för barockorkestern Il Pomo d’Oro sedan 2013. Säsongen 2025/2026 intar han även rollen som förste gästdirigent för Sveriges Radios Symfoniorkester

Text av Per Gudmar Sommarström