Lisa Batiashvili i Tjajkovskijs violinkonsert

Ett slaviskt program

Ett djupt intresse för slavisk folkmusik är den gemensamma nämnaren för tonsättarna i kvällens program. Ryske Pjotr Tjajkovskij och böhmiske Antonín Dvořák var jämnåriga och dessutom bekanta. Den yngre mähriske Leoš Janáček, som närde en stark förkärlek för rysk kultur och beundrade Tjajkovskij, hade en djup relation till Dvořák och tillägnade honom flera av sina verk. Alla tre inspirerades av sina länders respektive musikrötter och använde dem i förädlad form i sina kompositioner.

Tjajkovskijs tekniska utmaning

Våren 1878 började Tjajkovskij skissa på sin biolinkonsert. Han färdigställde den på mindre än en månad och tillägnade verket en av sin tids mest berömda violinister, Leopold Auer. Denne avböjde dock att uruppföra verket med motiveringen att musiken inte passade instrumentets karaktär och att den delvis var tekniskt ospelbar. Istället uruppförde Adolf Brodsky konserten i Wien 1881. Framförandet fick ett blandat mottagande, och den fruktade musikkritikern Eduard Hanslick var inte nådig: ”Början går an, men ju längre det går, desto värre blir det. Vid slutet av första satsen spelar inte violinen, den tjuter, skriker och skäller. Andantet börjar behagligt, men man kastas snart in i stämningen vid en rysk fest där alla är druckna och människors ansikten är brutala och motbjudande… Sista satsen luktar vodka… ett stycke där du hör hur det stinker…”. Trots denna bistra start har verket kommit att bli en av världens allra mest spelade och älskade violinkonserter. Parallellt med extrem virtuositet genomsyras dess färgsprakande uttryckspalett av lyriskt känslosamma stämningar. Den första satsen, Allegro moderato, är skriven i sonatform med inslag av tema och variationer. Den andra, Canzonetta: Andante, med sin melankoliska melodi full av bitterljuv sötma, leder rakt in i den virvlande finalen, Allegro vivacissimo, som är tydligt inspirerad av slavisk folkmusik. I kvällens konser

Början går an, men ju längre det går, desto värre blir det. Vid slutet av första satsen spelar inte violinen, den tjuter, skriker och skäller. Andantet börjar behagligt, men man kastas snart in i stämningen vid en rysk fest där alla är druckna och människors ansikten är brutala och motbjudande… Sista satsen luktar vodka… ett stycke där du hör hur det stinker…
– Eduard Hanslick om Tjajkovskijs violinkonsert

Dvořáks dansanta symfoni

Naturen och landsbygden var en ständig inspirationskälla för Dvořák, och trots stora internationella framgångar behöll han alltid sin jordnära inställning till livet. 1889 tillbringade han mycket tid i sitt älskade sommarresidens i Vysoká. Där skrev han sin livsbejakande och lyriska åttonde symfoni, och i februari 1890 dirigerade han uruppförandet i Prag. Det blev en stor succé och symfonin gjorde sitt segertåg genom Europa. I Wien skrev Hanslick, samma recensent som ett tiotal år tidigare sågat Tjajkovskijs violinkonsert jäms med fotknölarna, entusiastiskt: ”(Dvořáks) verk ger röst åt en unik individ som utstrålar en uppfriskande fläkt av innovation och originalitet”.

Symfonin har en klassisk uppbyggnad men överraskar genom en nytänkande och annorlunda struktur med färgstarka sekvenser av pastorala bilder, danser, marscher och effektfulla dramatiska passager. Sats 1, Allegro con brio, inleds med ett anslående tema i cellogruppen. Sedan presenteras och utvecklas en rad varierande folkloristiska motiv där träblåset används flitigt, typiskt för den starka böhmiska blåsartraditionen. Den andra satsen, Adagio, är ett kalejdoskop av kontrasterande stämningar med rikt bildspråk, inspirerat av det vackra böhmiska landskapet. Tredje satsen, Allegretto grazioso – Molto vivace, är en melankolisk vals, ett intermezzo, vars triodel minner om en böhmisk folkdans.
En rungande trumpetfanfar öppnar finalen, Allegro ma non troppo. Den tjeckiske dirigenten Rafael Kubelík lär ha sagt: ”I Böhmen kallar trumpeterna aldrig till strid – de kallar alltid till dans.” Snart utvecklas en turbulent och komplex ”tema-och-variationer”-sats som avslutas med en kromatisk coda, en ”svans”, där bleckblåset och pukorna är mycket framträdande.

Den listiga lilla räven

Janáček vävde ständigt in element från mährisk och slavisk folkmusik in i sina egensinniga kompositioner och skapade på så sätt en modern och mycket originell musik. Han använde också rytm, satsmelodi och tonfall hämtade från vanlig talad tjeckiska för att bygga en unik dramatisk stil, ett slags ”innovativ modernism”. Uppslaget till Den listiga lilla räven fick Janáček från en tecknad serie i tidningen Lidové Noviny. Den poetiskt fantasifulla operan, som hade premiär 1924, befolkas av både djur och människor med räven Skarpöra och Skogvaktaren i centrum. Humor och patos mixas med empati och mildhet. Verket kan beskrivas som en lovsång till alla levande varelsers grundgemenskap. Den sublima slutscenen framfördes vid Janaceks begravning, enligt hans egen önskan. Ikväll spelas orkestersviten ur operan.

Robin Ticciati & Lisa Bathiashvili

Robin Ticciati, brittisk dirigent med italienska rötter, har ett brett verksamhetsfält och leder orkestrar och operaproduktioner i världens alla musikmetropoler. Sedan 2014 är han musikalisk ledare för Glyndebourne Festival Opera.
Georgiskfödda tyska violinisten Lisa Batiashvili har vunnit en rad prestigefulla priser och samarbetar regelbundet med världens ledande orkestrar, musiker och dirigenter. Ett av hennes hjärteprojekt är Lisa Batiashvili Foundation, som hon grundade och leder sedan 2021. Stiftelsen har som syfte att stötta unga specialbegåvade georgiska musiker att utveckla sina karriärer.

Text: Elisabet Ljungar