Till skillnad från många av musikhistoriens kändisar växte inte Joseph Haydn upp i en stor musikfamilj. Likafullt var hans barndom full av musik. Hans pappa var en entusiastisk, självlärd folkmusiker och familjen brukade sjunga och spela själva och tillsammans med grannarna. Musikalisk begåvning hade lille Joseph hur som helst, och dessutom en vacker sångröst, så åtta år gammal blev han korgosse i Stefanskatedralen i Wien. Där stannade han i nio år och undervisades i sång, musikteori och instrumentspel.

Efter tiden på katedralskolan bodde Haydn hos en vän till familjen och hankade sig fram som frilansmusiker. Han gav privatlektioner om dagarna, spelade på kvällarna och ägnade lediga stunder åt att komponera. Till slut hade Haydn nått ett sådant rykte att han av en tidig menat rekommenderades till greve Morzin i Dolní Lukavice, som anställde Haydn som Kapellmeister, eller musikalisk ledare som vi säger i dag. Greven hade en liten blåsensemble och ett dussintal stråkar, en betydligt mer anspråkslös besättning än vad Haydn skulle skriva för senare och långt från den moderna symfoniorkestern, men det var för dessa instrument han skrev sina första symfonier.

Haydn har kommit att kallas ömsom stråkkvartettens, ömsom symfonins fader men liksom all musik uppstod den inte ur tomma intet. Såväl formerna för barockens concerto grosso som den italienska operauvertyren stod som mall vilket också märks på denna, Haydns Symfoni nr 1 D-dur. De två raska yttersatserna flankerar traditionsenligt en långsam mellansats. Huruvida den officiella numreringen stämmer är omdiskuterat. Många av Haydns symfonier har inte kunnat dateras exakt och det är möjligt att åtminstone fyra andra symfonier kan ha tillkommit före nr 1.

Första satsen inleds med ett mäktigt crescendo, en idé sannolikt inlånad från Mannheimskolan. Ett annat anmärkningsvärt inslag är Haydns violastämma, som delvis frikopplar instrumenten från baslinjen. Just Mannheimskolan avlägsnade sig från barockens spelsätt och bildade en slags övergång till 1700-talet och Wienklassicismen.

Text: David Saulesco

Joseph Haydns tre stråkkvartetter från 1788 med opusnumret 54 tillhör de så kallade Tost-kvartetterna, totalt tolv till antalet. Namnet kommer från tonsättarens tydligen något äventyrligt lagde vän Johann Tost. Mellan 1783 och 1788 ledde han andraviolinerna i orkestern som ingick i familjen Esterházys hushåll, där Haydn varit kapellmästare sedan 1761. Tost bör ha varit en förträfflig violinist, med tanke både på såväl mängden kvartetter som han tillägnats som på deras kvalitet. Primarien, försteviolinisten, dominerar också Tost-kvartetterna på ett sätt som dittills varit ovanligt för Haydn.

Vid sidan av livet som hovmusiker lockades Tost tydligen också av en tillvaro som handelsman på olika områden, en verksamhet som inte alltid var helt oklanderlig. Från tjänsten hos Esterházy for Tost till Paris där han snart blev inblandad i lukrativa men ljusskygga affärer med partituren till två av Haydns senaste symfonier, nr 88 och 89. Motparten i affärerna var förläggaren Jean-Georges Sieber, som även lät trycka de sex första Tost-kvartetterna. Trots att Haydn hade tänkt sig dem som en enhet delades de av Sieber upp på opusnummer 54 och 55. Åter i Österrike gifte Tost sig med en dam han som träffat vid furst Nikolaus I Esterházys hov. Därpå etablerade han sig som tyghandlare och tycks ha slagit sig ned i Wien 1799.

En musikalisk innovation som verkligen sticker ut i stråkkvartetten i C-dur, nr 2 i opus 54, är dess dubbla adagiosatser. Att kvartetten avslutas med en huvudsakligen långsam sats var ett för sin tid unikt formexperiment. En långsam finalsats i symfonins värld hittar vi långt senare, hos tonsättare som Tjajkovskij eller Mahler. Haydn var, som vanligt, tidigt ute.

Text: Gunnar Lanzky-Otto

Vid sina båda gästspel i London 1791–1792 och 1794–1795 firade Haydn stora triumfer och tilldelades flera hedersbetygelser. Förnämast av dessa var väl att han utnämndes till hedersdoktor vid Oxfords universitet, en för en utlänning ovanlig ära. Den ståtliga promoveringen pågick i tre dagar i juli 1791. Haydn bar föreskriven galadräkt vid högtidsceremonin: svart sidenkåpa och fyrkantig barett med tofsar. För en god vän berättade han senare att han kände sig utspökad i sin kåpa: ”Det värsta var att jag måste gå omkring på gatorna i den maskeringen hela tre dagar.” Sedan den tiden skrev han dock med stolthet sitt namn som ”Dr Joseph Haydn, doktor vid Oxford” och berättade gärna om festligheterna för sina vänner och bekanta.

I evenemanget ingick flera konserter där huvudsakligen verk av Händel och av Haydn själv spelades. Till den första konserten hade Haydn komponerat en ny symfoni som han ville tillägna universitetet som tack för hederstiteln. Den uppfördes dock aldrig eftersom Haydn kom så sent fram till Oxford att ”det inte fanns tid till den absolut nödvändiga repetitionen” – observera repetitionen i singular. I stället framfördes under Haydns ledning en tidigare skriven symfoni i G-dur som sedan dess gått under namnet Oxfordsymfonin.

Denna symfoni, nr 92 enligt den officiella räkningen, ingår inte i de tolv som kallas Londonsymfonierna utan är den näst föregående, skriven 1789. Stilistiskt kan den dock gott räknas till samma grupp. Den har samma naturliga behag och friska vitalitet, samma mästerliga utformning i stort och smått med modern behandling av de musikaliska idéerna och samma lysande instrumentation. Första satsen inleds långsamt, som en tveksam fråga, följt av ett friskt och livfullt allegro med ystert framstormande violiner. Den långsamma satsen har den för Haydn typiska föreningen av värdighet och behag. Efter en menuett, med ännu fler typiskt Haydnska drag, kommer den lätta och glada finalen vars smittande solsken borde kunna göra den tjurigaste lyssnare på gott humör.

Text: Gereon Brodin

Tobias återkomst var Joseph Haydns första oratorium, ett beställningsverk från sällskapet Tonkünstler-Sozietät i Wien, som han åtog sig vid sidan av sina plikter som kapellmästare hos fursten Nikolaus Esterházy. Det uruppfördes i Wien i början av april 1775, en stor framgång som gjorde mycket för att befästa hans namn som stor tonsättare även av vokala verk. En recension talade om ”en glöd i körsatserna som man annars bara stött på hos Händel”.

Det kan vara värt att minnas att de operor Haydn dittills hade skrivit var fullständigt obekanta i Wien; de var endast förbehållna den utvalda publiken på teatern i det av Esterházys slott som var beläget i Ungern. I Wien fick Haydn naturligtvis också tillgång till en kör, liksom till betydligt större orkesterresurser än han vanligen hanterade. Totalt lär han i Wien ha haft långt över ett hundratal medverkande sångare och instrumentalister, medan Esterházys hovorkester vid den tiden bestod av ett knappt tjugotal musiker.

1784 var det dags för ännu ett framförande i Wien av oratoriet. Nu genomförde Haydn en rejäl revision, med strykningar och förkortningar som anses ha gjort verket gott. Orkestern blev samtidigt ännu större, och två nya körsatser tillkom. Den ena av dessa, Svanisce in momento, ”på blott ett ögonblick försvinner missdådarens tillförsikt”, kan också lätt associeras till något praktfullt hos Händel.

Det hände att Haydn själv eller någon lokal kapellmästare bytte ut texten i något av hans vokalverk för att göra körsatsen mer användbar i sakrala sammanhang. Så var det också här: Svanisce in momento gjordes om till Insanae et vanae curae, ”våldsam, fruktlös oro fyller våra sinnen”. Oratoriet kom med tiden att falla i glömska, men motetten blev snart ett oerhört populärt offertorium – musik spelad under beredningen av mässans bröd och vin – i Österrike-Ungerns helgedomar, och med tiden även i engelska katedraler och sockenkyrkor.

Text: Gunnar Lanzky-Otto

Joseph Haydns tre stråkkvartetter från 1788 med opusnumret 54 tillhör de så kallade Tost-kvartetterna, totalt tolv till antalet. Namnet kommer från tonsättarens tydligen något äventyrligt lagde vän Johann Tost. Mellan 1783 och 1788 ledde han andraviolinerna i orkestern som ingick i familjen Esterházys hushåll, där Haydn varit kapellmästare sedan 1761. Tost bör ha varit en förträfflig violinist, med tanke både på såväl mängden kvartetter som han tillägnats som på deras kvalitet. Primarien, försteviolinisten, dominerar också Tost-kvartetterna på ett sätt som dittills varit ovanligt för Haydn.

Vid sidan av livet som hovmusiker lockades Tost tydligen också av en tillvaro som handelsman på olika områden, en verksamhet som inte alltid var helt oklanderlig. Från tjänsten hos Esterházy for Tost till Paris där han snart blev inblandad i lukrativa men ljusskygga affärer med partituren till två av Haydns senaste symfonier, nr 88 och 89. Motparten i affärerna var förläggaren Jean-Georges Sieber, som även lät trycka de sex första Tost-kvartetterna. Trots att Haydn hade tänkt sig dem som en enhet delades de av Sieber upp på opusnummer 54 och 55. Åter i Österrike gifte Tost sig med en dam han som träffat vid furst Nikolaus I Esterházys hov. Därpå etablerade han sig som tyghandlare och tycks ha slagit sig ned i Wien 1799.

En musikalisk innovation som verkligen sticker ut i stråkkvartetten i C-dur, nr 2 i opus 54, är dess dubbla adagiosatser. Att kvartetten avslutas med en huvudsakligen långsam sats var ett för sin tid unikt formexperiment. En långsam finalsats i symfonins värld hittar vi långt senare, hos tonsättare som Tjajkovskij eller Mahler. Haydn var, som vanligt, tidigt ute.

Text: Gunnar Lanzky-Otto

Det kan vara svårt att tänka på en sån här intagande och välskriven mässa som ett hastverk men det är nog, lite vanvördigt uttryckt, just vad den är. Haydn tycks ha skrivit Missa Sancti Nicolai på bara ett par veckor i månadsskiftet november–december 1772 på adelsfamiljen Esterházys slott i Eisenstadt, direkt efter hemkomsten från deras sommarboende på den ungerska landsbygden.

Mässans tillkomst är omdiskuterad. Den kan ha varit en tacksamhetsgåva efter att Haydn och hans orkester fått återvända hem efter en ovanligt lång tjänstgöring på prins Nikolaus I:s ungerska sommarpalats. Därtill firades Nikolausdagen varje år den 6 december med en mässa i Eisenstadts slottskapell. Sankt Nikolaus var ett högt skattat helgon och därtill prinsens namne – två goda anledningar till en nyskriven mässa.

”Min prins var alltid nöjd med mina verk. Jag inte bara uppmuntrades av hans ständiga goda vilja utan kunde dessutom experimentera och vara så utmanande som jag kände för.” Så berättade Haydn för Georg August Griesinger som författade hans biografi. Något vittnesmål om prinsens reaktion på mässan finns inte bevarat, men annat än en positiv sådan vore märkligt. Bland invånarna i Wien, Eistenstadt och på andra håll i Österrike förblir mässan än i dag ett särskilt älskat verk. Det har fått smeknamnet ”sex-fyra-mässan” med hänvisning till det i sammanhanget ovanliga valet av en mjukt vaggande sextakt i bland annat den inledande Kyrie-satsen.

Missa Sancti Nicolai är en så kallad pastoralmässa, som knyter ihop en slags romantiserad landsortsidyll med Jesus som föddes i ett stall och inte minst julmusik började skrivas av italienska, österrikiska och tyska tonsättare på 1500-talet med pastorala förtecken som förde in herdarna, djuren och de enkla, rustika miljöerna i musiken. Begreppet Volkstümlichkeit, ”folklighet”, har stark anknytning till exempelvis de folkvisor som Haydn växte upp med hemma. Samma folkvisetradition ledde längre fram till den stora tyska Lied-konsten. Några sådana folkliga drag präglar även denna mässa: vaggande tre- eller sextakt, unisona stämmor eller enkla ters-harmoniseringar.

Haydn var 40 år gammal när han skrev den här symfonin och hade varit anställd hos familjen Esterházy i elva år. Det må vara ett hastverk i meningen att det var hastigt utfört, men det är verkligen inget hafsverk utan en skicklig och mogen hantverkare som visar att han är mogen i stort sett vilken uppgift som helst.

Text: David Saulesco