Det musikaliska underbarnet Erich Wolfgang Korngold fick passande nog sitt andranamn efter ett annat av musikhistoriens underbarn, Wolfgang Amadeus Mozart. Korngold började komponera när andra började i grundskolan, spelade själv en egenskriven kantat för Gustav Mahler som nioåring och fick två år senare baletten Snömannen framförd för självaste kejsar Frans Josef I av Österrike. Korngolds kanske mest kända konstmusikverk, operan Den döda staden, skrev han i tjugoårsåldern. På flykt undan nazisterna emigrerade han 1934 till USA där han på kort tid etablerade sig som en av tidernas främsta filmkompositörer.

Korngold verkar inte ha gjort någon större skillnad på konst- och filmmusik. Han närmade sig filmmusiken på samma sätt som de mer traditionella musikdramatiska formerna och kom snarare att därigenom bidra till filmmusikens utveckling. Han frodades i den senromantiska klangvärlden och tog inte till sig särskilt mycket av de modernistiska svängningarna som bröt ny mark hemma i Europa.

Korngolds Violinkonsert i D-dur började som något av ett internskämt mellan honom och den berömde violinisten Bronisław Huberman, som var en vän till familjen och som önskade sig en solokonsert. ”Erich, var är min violinkonsert?” brukade han fråga när han kom på besök. En ljum kväll 1945 häpnade han när Korngold plötsligt satte sig vid pianot och spelade en bit ur den då påbörjade konserten.

Violinkonserten gifter konstmusikern med filmkompositören. Korngold har lånat teman och motiv från inte mindre än fyra olika filmer som han tonsatt på 1930-talet, däribland Anthony Adverse från 1936 som belönades med en Oscar för bästa musik. Huberman spelade till slut aldrig konserten. I stället var det Jascha Heifetz som uruppförde den i februari 1947 till ett positivt första mottagande. En kritiker siade till och med att Korngolds konsert skulle omtalas i samma andetag som Mendelssohns.

Därefter blev det dock värre. New York Times kallade verket nedlåtande för en ”Hollywood-konsert” och brittiska The Sun kallade den syrligt för ”mer korn än guld”. Efterkrigstidens musikliv hade sprungit ifrån Korngolds senromantiska tonspråk och att inte hänga med i utvecklingen innebar att bli hopplöst omsprungen, trots genomgående förstklassigt hantverk och en både lyrisk och virtuos solostämma.

Text: David Saulesco

Efter sin stora framgång med den femte symfonin 1937 planerade Dmitrij Sjostakovitj att skapa ett omfattande verk för solister, kör och orkester till Lenins minne med text av författaren Vladimir Majakovskij. I september 1938 presenterade han idén i tidningen Literaturnaja Gazeta: ”Jag inser till fullo vilken väldig uppgift det är att i konstnärlig form gestalta den gigantiska, odödliga ledaren. Jag avser inte historiska händelser eller biografiska enskildheter utan en mer allmän idé för kompositionen.”

När hans Symfoni nr 6 uruppfördes i Leningrad i november 1939 fick publiken höra något helt annat än de väntat sig. Symfonin var inte särskilt omfattande, innehöll inga vokala inslag och hade, så vitt någon kunde märka, ingenting alls med Lenin att göra. Vi kan spekulera över varför Sjostakovitj övergivit idén. Kanske hade den främst varit ett försök att göra överheten till lags efter avbönen med den femte symfonin. Kanske visade sig uppgiften honom övermäktig, eller så trodde han inte på dess moraliska berättigande.

I en intervju sade Sjostakovitj själv: ”Min sjätte symfoni skiljer sig i stämning och känsla från den femte, som kännetecknas av spänning och tragik. Min senaste är övervägande eftertänksam och lyrisk. Jag har velat skildra en atmosfär av glädje, ungdom och vår.” Det är förvisso ingen felaktig beskrivning men inte heller en fullständig. Symfonin är uppbyggd på ett ovanligt sätt: Första satsen är bred och sorgtyngd och följs av två snabba och uppsluppna satser, tillsammans kortare än den första. Kritikerna upplevde att tonsättaren hade ”glömt” den första satsen, i så fall var allt i sin ordning med en långsam andra sats, ett scherzo och en final.

I dag vet vi att symfonin står som vattendelare i en tid av förändring. Att inleda verk med sökande, meditativ musik skulle bli typiskt för Sjostakovitj i flera av hans senare symfonier och stråkkvartetter. Den burleska andra satsen innehåller en del groteska inslag, som den skrikande klarinetten, men mitt i yran finns ett drag av melankoli. Tredje satsen, ännu snabbare, är en ohämmad galopp som påminner om Rossinis Wilhelm Tell liksom Stravinskys Petrusjka. Den glittrande finalen tilltalade överheten, men de lyhörda anade nog redan då en inre tomhet och ödslighet under den bullrade ytan.

Text: Sven Kruckenberg