SILENT EARTH
aug.
27
Lördag 19:00
DATUM PASSERAT
Karin Rehnqvists kör- och orkesterverk Silent Earth, med texter av Kerstin Perski, behandlar en av vår tids största frågor, klimatkrisen. I tre gripande satser – Silent Earth; We, Who Once Were; The Burning Earth – ger Rehnqvist och Perski uttryck för de dramatiska klimatförändringar som vår jord just nu utsätts för. Verket fick sitt uruppförande i januari 2022 i Amsterdam och får här sin Sverigepremiär. Konserten inleds med Tjajkovskijs musikaliskt skimrande Kerubernas hymn, från tonsättarens Sankt Johannes Chrysostomos-liturgi, och allra sist avrundas kvällen med Sergej Rachmaninovs stämningsfyllda andra symfoni. Den rysk-finske dirigenten Dima Slobodeniouk, chefsdirigent för Orquesta Sinfónica de Galicia, leder Sveriges Radios Symfoniorkester och Radiokören.
Medverkande
-
Sveriges Radios Symfoniorkester
Sveriges Radios Symfoniorkester är en av Europas främsta och mest mångsidiga orkestrar, som har mottagit flera priser och utmärkelser och samarbetar med världens främsta kompositörer, dirigenter och solister. Orkestern turnerar regelbundet, med hyllade gästspel runt om i Europa och världen, och har en omfattande, kritikerrosad skivkatalog.
Sedan 2007 är Daniel Harding chefsdirigent för Sveriges Radios Symfoniorkester, och sedan 2019 också dess konstnärlige ledare. Hardings tjänst fortsätter till och med säsongen 2024/2025. Två av orkesterns tidigare chefsdirigenter, Herbert Blomstedt och Esa-Pekka Salonen, har utnämnts till hedersdirigenter. Båda fortsätter att göra regelbundna gästspel med orkestern.
Sveriges Radios Symfoniorkester är hela Sveriges symfoniorkester. Från sin hemmascen i Sveriges Radios konserthus Berwaldhallen når orkestern hela landet i etern och på webben genom Sveriges Radio P2. Flera av konserterna visas även på Berwaldhallen Play, i SVT och på SVT Play, samt sänds internationellt genom EBU.
-
Malin Broman, konsertmästare
Malin Broman är första konsertmästare i Sveriges Radios Symfoniorkester sedan 2008. Under åren 2015–2020 var hon konstnärlig ledare för Musica Vitae, med vilka hon uruppförde över 20 verk och gjorde åtskilliga inspelningar och turnéer. 2019 efterträdde hon Sakari Oramo som konstnärlig ledare för Mellersta Österbottens Kammarorkester.
Som gästande konsertmästare har hon spelat med bland andra Londons Symfoniorkester, Mahler Chamber Orchestra och Philharmonia-orkestern. Som solist och musikalisk ledare har hon uppträtt med bland andra Tapiola Sinfonietta, Nordiska Kammarorkestern, Trondheim-solistene och australiska ACO Collective. Hon har uppträtt som solist med bland andra Göteborgs Symfoniker, Copenhagen Phil, BBC Skotska Symfoniorkester, Academy of St Martin in the Fields och Sveriges Radios Symfoniorkester, med dirigenter såsom Neeme Järvi, Andrew Manze och Daniel Harding.
De senaste åren har hon uruppfört solokonserter av Daniel Börtz, Britta Byström, Andrea Tarrodi och Daniel Nelson. Hon har gjort mer än 30 skivinspelningar, bland dem Carl Nielsens och Britta Byströms violinkonserter. Nyligen släpptes en skiva med verk av Laura Netzel, samt Stockholm Diary inspelad med Mellersta Österbottens Kammarorkester. Hennes inspelning av Mendelssohns dubbelkonsert med Simon Crawford-Phillips och Musica Vitae nominerades 2019 till en Grammy Award.
Våren 2020 uppmärksammades hennes inspelning av Mendelssohns stråkoktett, där hon spelade alla instrument och stämmor själv. Ytterligare två inspelningar i samma anda har följt: Britta Byströms oktett A Room of One’s Own, samt Johan Halvorsens Passacaglia inspelad med Radiosymfonikernas solokontrabasist Rick Stotijn.
2001 grundade hon Change Music Festival i Kungsbacka. Hon är även medgrundare av Kungsbacka Pianotrio som givit mer än 700 konserter världen över, och Stockholm Syndrome Ensemble som består av några utav Europas bästa kammarmusiker.
Sedan 2008 är Malin Broman ledamot i Kungliga Musikaliska Akademien. 2019 mottog hon H.M. Konungens medalj av 8:e storleken för sina betydande insatser inom svenskt musikliv. Hon är även violaprofessor vid Edsbergs Musikinstitut. Av Järnåkerfonden lånar hon en Stradivarius-violin från 1709 och en Bajoni-viola från 1861.
-
Radiokören
Radiokören består av 32 professionella sångare som tillsammans bildar ett unikt och dynamiskt instrument, hyllat av musikälskare och kritiker världen över. Radiokören möter publiken på sin hemmascen i Berwaldhallen, Sveriges Radios konserthus, liksom i konsertsalar runt om i landet och på turnéer i hela världen. Dessutom når de miljontals lyssnare i Sveriges Radio P2, på Berwaldhallen Play och internationellt genom EBU.
Sedan 2020 är Radiokörens chefsdirigent den flerfaldigt prisbelönade lettiske kördirigenten Kaspars Putniņš. Sedan januari 2019 är den franske orkester- och kördirigenten Marc Korovitch kormästare för Radiokören, med ansvar för ensemblens vokala utveckling.
Radiokören bildades 1925, samma år som radion påbörjade sina sändningar, och gav sin första konsert i maj det året. I körens omfångsrika skivkatalog finns en mängd kritikerrosade och prisbelönade inspelningar. Hösten 2023 släpptes Kaspars Putniņš första skiva med Radiokören: Robert Schumanns Missa sacra, inspelad med organisten Johan Hammarström.
-
Dima Slobodeniouk, dirigent
Dirigenten Dima Slobodeniouk hyllas för sitt kunniga och intelligenta konstnärliga ledarskap. Han har varit musikalisk ledare för den spanska orkestern Orquesta Sinfónica de Galicia sedan 2013.
Bland hans tidigare gästspel med andra välrenommerade orkestrar kan nämnas Berliner Philharmoniker, Symphonieorchester des Bayerischen Rundfunks, Bayrische Staatsorchester, Gewandhausorchester Leipzig, London Philharmonic Orchestra, Concertgebouworkest i Amsterdam och NHK symfoniorkester i Tokyo. Dima Slobodeniouk har framträtt med solister såsom Barbara Hannigan, Baiba Skride, Isabelle Faust, Patricia Kopatchinskaja, Leif Ove Andsnes, Khatia Buniatishvili, Vilde Frang, Yuja Wang och Frank Peter Zimmermann.
Bland Slobodeniouks skivinspelningar kan nämnas ett album med Kalevi Ahos Siedi och hans femte symfoni, konsertsviter från Sergej Prokofjevs opera Spelaren och från baletten Stenblomman, med Lahtis Stadsorkester på BIS. Tidigare utgivna verk på BIS innefattar bland annat ännu en skiva med verk av Kalevi Aho med Lahtis Stadsorkester som belönades av BBC Music Magazine 2018. Han har även spelat in verk av Stravinsky med Ilya Gringolts och Orquesta Sinfónica de Galicia på samma skivbolag. På Ondine har Slobodeniouk spelat in verk av Perttu Haapanen och Lotta Wennäkoski med Finska radions symfoniorkester.
Från 2016 till 2021 var Dima Slobodeniouk chefsdirigent för Lahtis Stadsorkester och konstnärlig ledare för Sibeliusfestivalen i samma stad.
Musiken
-
PJOTR TJAJKOVSKIJ: Kerubernas hymn, 9 min
Cherubic Hymn (Kerubernas hymn) ingår i S:t Johannes Chrysostomos-liturgi, Op. 41, och är ett andligt a cappella-körverk som Tjajkovskij färdigställde år 1878. Han hade upptäckt och blivit inspirerad av den ortodoxa kyrkans musik, och skrev till en vän: ”Ett stort och otrampat verksamhetsområde ligger öppet för tonsättare här”. Han fortsatte ”Jag anser att Johannes Chrysostomos-liturgi är en av de största konstnärliga produktionerna som gjorts… och det är omöjligt att inte bli djupt berörd av den”.
Den gudomliga S:t Johannes Chrysostomos-liturgin är en av den ortodoxa kyrkans centrala nattvardsgudstjänster. Kärnan i texten, den så kallade anaforen, tillskrivs helige Johannes Chrysostom, ärkebiskop av Konstantinopel på 500-talet. Tjajkovskijs tonsättning räknas som den första musikaliskt enhetliga kompositionen av liturgin någonsin. De flesta av verkets totalt femton satser är baserade på traditionella, slaviska sånger skrivna i enkel homofon stil, men Tjajkovskij komponerade även ny, friare musik till sex av satserna. Dessa är mindre ”sockersöta” än rådande samtida ideal, snarare besjälade av äldre italiensk kyrkomusik som till exempel av Allegri och Vivaldi. Kerubernas hymn är pärlan i verket, och lär vara inspirerad av en personlig, religiös upplevelse i barndomen.
Ryska kyrkans tjänstemän var snabba att censurera och förbjuda de nya tonsättningar av heliga texter de fann oacceptabla och mycket av Tjajkovskijs liturgiska musik konfiskerades av chefen för det kejserliga kapellet i Sankt Petersburg. Det gick bra att komponera och uppföra musiken privat, men publicering var strängt förbjudet. Genom att skicka verket till sin förläggare, Pyotr Jurgenson, startade Tjajkovskij ovetande en liten revolution. Jurgenson gick in i en lång juridisk strid, men i sinom tid vann de tvisten, och kunde ge ut musiken offentligt. Den banbrytande segern gjorde det möjligt för framtida ryska kompositörer, som till exempel Rimsky-Korsakov och Rachmaninov, att skapa andlig musik fri från byråkratisk granskning.
Text: Andreas Konvicka
-
KARIN REHNQVIST: Silent Earth, ffg i Sverige, 30 min
Vi satt en kväll i mars 2019, Kerstin och jag, och talade om oss människor och Jorden. Vår planet Jorden, alltmer utsatt. Sårbar. Isar smälter, skogar brinner, vattendrag svämmar över på ett sätt som vi inte känner igen. Proportionerna är skrämmande. Vad kommer att hända? Vad händer just nu?
I tanken förflyttade vi oss till en annan planet. Vi satt där och såg på avstånd vår vackra blå planet. Jorden. Så vackert svävande i rymden. Ja, där är den ju. Men vad finns på den? Finns det liv, finns människor?
Vi pratade länge och på något sätt kändes det trösterikt att vi ändå satt där och filosoferade, om än på en annan planet. Vi var. Vi levde.
Jag skulle börja komponera ett stort stycke för kör och orkester, sökte idéer och kände att det var omöjligt att inte beröra klimatkrisen, denna ödesfråga för mänskligheten. Jag hade med min röst och piano improviserat en fri början som jag gav till Kerstin. Hon svarade efter vårt samtal med två korta, vackra dikter. Den tredje dikten fanns redan, den skrevs 2008 och är en mycket dramatisk text om en naturkatastrof. Om än skriven först, beslöt jag att den skulle ligga sist i stycket. Så började jag komponera och som alltid drar musiken iväg med mig. Den börjar efter en lång insvängningsfas så sakta bli tydlig och formas.
Min utgångspunkt är alltid att jag med musikens hjälp undersöker något. Jag försöker lyssna av vad som behöver sägas, behöver uttryckas. Inte vad jag vill, utan vad som behövs. Det blir till ett samtal med noterna, där jag sätter igång processer lyhörd för vart musiken sedan vill. Jag bearbetar, spelar igenom om och om igen, knådar, sjunger, drömmer fram musiken. Är det inspirerat öppnar den sig och börjar komponera sig själv. Saker uppstår som jag aldrig kunnat tänka ut. Det gäller att vara uppmärksam, ha sina känslospröt ute.
Första satsen i Silent Earth är ödslig med vindgong, cymbaler och isande brass. Mitt i detta: kören, Mänskligheten.
I andra satsen sjunger kören – vi människor – till Jorden. Berättar vilka vi var. Hur vi levde. Det klingar ofta unisont och visartat enkelt. Ibland nästan romantiskt. Och det blev, tyckte jag vid ny genomspelning, lite väl romantiskt, väl vackert. Som en konstnär började jag då måla över satsen med drillar, ibland harmoniska, ibland disharmoniska. Musiken fick stanna upp ibland, frysa. Satsen slutar med att kören på många olika språk sjunger till Jorden: ”Rädda dig från oss! Rädda oss från oss själva!”
Sista satsen är mycket dramatisk, en beskrivning av en naturkatastrof och en klagosång i ett: ”The burning earth. The tremoring earth…”
Stycket avslutas med en lång coda.
Text: Karin Rehnqvist
-
SERGEJ RACHMANINOV: Symfoni nr 2, 55 min
”När jag har skrivit färdigt den andra, och därefter korrigerat den första, så lovar jag dig dyrt och heligt: inga fler symfonier. Förbanne dem! Jag vet inte hur jag skall skriva dem, men framför allt så vill jag inte göra det.” Så skrev Sergej Rachmaninov till sin gode vän Nikita Morozov vintern 1907. Tio år efter det katastrofala uruppförandet av hans första symfoni plågade det honom fortfarande, vilket i och för sig inte var så konstigt med tanke på att den bitske kritikern César Cui i sin recension liknat symfonin vid något skrivet av en student i helvetets musikkonservatorium, inspirerat av Egyptens tio plågor.
I november 1906 flyttade Rachmaninov med familj till Dresden, dels för att undkomma den oroliga situationen efter den första ryska revolutionen, dels för att få arbetsro. Då var den andra symfonin redan påbörjad, men även om han kommit ur den värsta skrivkrampen så hängde minnena från 1897 över honom som ett spöke och arbetet gick trögt. Inte blev det bättre av att en annan av Rachmaninovs vänner ”tipsade” tidningarna i Sankt Petersburg om den nya symfonin. Följaktligen bokades det långt ifrån färdiga verket redan in i följande års konsertsäsong. Men denna gång blev resultatet det motsatta: Den andra symfonin blev en jättesuccé och i tidningen kallades Rachmaninov för en värdig efterträdare till Tjajkovskij, hans stora idol. Större beröm än så hade han nog inte kunnat få.
På ett nästan programmusikaliskt sätt inleds symfonins första sats med ett motiv som återkommer i alla fyra satser och därmed förenar hela verket. Efter en långsam, dunkel inledning tar den första satsens dramatiska huvuddel vid. Den andra satsen fortsätter på samma upphetsade sätt som den första slutar. Genom hela satsen hörs ett nytt motiv som påminner om den medeltida Dies irae-melodin. Efter ett antal musikaliska vändningar landar den andra satsen i ett vulkaniskt muller och liksom löses upp. Ur den andra satsens dramatik kommer den lyriska, smäktande tredje satsen med två fantastiska, framträdande melodier som avlöser varandra: en i violinerna, en i klarinetten. Dessutom återkommer fragment av både första satsens inledande motiv och det Dies irae-inspirerade från andra satsen. Den fjärde och sista satsen är, liksom den första, skriven i sonatform. Ett livligt, fanfarliknande första tema följs av ett storslaget och svepande andra tema. Motiv och material från de första tre satserna flätas skickligt in i satsens mittendel och i avslutningen förenas det storslagna med det fanfarlika i en triumferande avslutning.
Text: David Saulesco
-
Ungefärlig konsertlängd: ca 2 tim (inklusive paus)