Att skriva variationer – låta ett musikaliskt grundmaterial undergå successiva förändringar vad gäller rytm, harmonik och melodik – är en kompositions- och improvisationsteknik som genom århundradena lockat många kompositörer. ”Tema med variationer” har sedan medeltiden bildat något av en subgenre.

Sergej Rachmaninov skrev i början av 1930-talet två stora variationscykler, Variationer över ett tema av Corelli och Rapsodi över ett tema av Paganini; i den sistnämnda som ofta rätt och slätt kallas Paganinivariationer utgår han från det pregnanta, lätt igenkännbara temat i den sista av Niccolò Paganinis 24 Capricer för soloviolin. Samma tema har varierats av bland andra Schumann, Liszt och Brahms.

Rachmaninov skrev sina 24 Paganinivariationer sensommaren 1934, hemma i sommarvillan i Schweiz. Urpremiären ägde rum samma år, i Baltimore, med Philadelphia Orchestra under Leopold Stokowski och tonsättaren själv vid pianot. Trots att Rachmaninov var en ekvilibristisk pianist och enligt ryktet erhöll ”fyra poäng av tre möjliga” då han tog sin solistexamen 1891 var han inför konserten ovanligt nervös, i synnerhet som den sista snabba satsen var tekniskt mycket fordrande. Någon föreslog att han borde dricka ett glas likör, Crème de menthe, för att lugna nerverna. Framförandet gjorde succé – och i fortsättningen vågade Rachmaninov inte chansa: han drack ett glas myntalikör före varje konsert, och den avslutande satsen döpte han om till ”Crème de menthe-variationen”.

Det anmärkningsvärda är att den första variationen spelas innan temat presenteras. Detta faktum, samt att verket som helhet är indelat i sektioner, gör att rapsodin kan påminna om en traditionell pianokonsert. Noteras kan att den ursprungliga arbetstiteln var Symfoniska variationer över ett tema av Paganini. Verket togs emot positivt av publik och press. Efter en konsert i Chicago beskrev John Sherman rapsodin som ”en djup och autentisk upplevelse” – men att det förvånade honom att denne Rachmaninov, ”som ser ut som ett orakel av visdom”, skrivit ett verk fyllt av så mycket okynne och ”pyrotekniska utbrott”.

Text: Björn Gustavsson

Sergej Prokofjevs Symfoni nr 7 från 1951-52 kom till i kölvattnet av Josef Stalins ideologiska utrensning i slutet av 1940-talet under Andrej Zjdanovs ledning. Konstnärer som inte förstått vikten av att hålla sig till det korrekt sovjetiska skulle näpsas, ett register över förbjudna verk upprättades och kraftiga angrepp riktades mot tonsättare som Prokofjev, Dmitrij Sjostakovitj, Nikolaj Mjaskovskij och många fler. Trots hård press tillhörde Prokofjev de minst underdåniga av de drabbade, men han började ändå revidera en rad tidigare verk i linje med de politiska önskemålen. Hans sextioårsdag firades hursomhelst med officiell pompa och ståt, och oratoriet Fredens väktare belönades 1950 med Stalinpriset. Men man visste ju aldrig, det gällde nog att trampa försiktigt i unionens musikliv. Den nya symfonin borde kanske bli något ”enkelt”. Prokofjev var också vid mycket dålig hälsa, och komponerade rent av ofta från sjukhussängen. Han fann ett kryphål som han inte var ensam bland kollegerna om att ta till. En ”barn- eller ungdomssymfoni” fick det bli. Den beteckningen skulle minska kraven på socialrealism i toner. Cellisten Mstislav Rostropovitj fick dock tonsättaren att överge tanken på en så tydligt riktad ungdomssatsning.

Men visst vilar det något oskuldsfullt över den sjunde symfonin som skiljer den rejält från de oftare hörda föregångarna nummer 5 och 6. Absolut inte på något negativt sätt, enkelheten och mildheten har en förtrollande karaktär som gör det mycket svårt att förstå dess svårighet att få riktigt fäste på repertoaren. Och Prokofjevs vanliga kvaliteter finns här i rikt mått. Första satsens andra tema, som återkommer mot slutet av finalen – visst är det lika mycket en melodi ”att dö för” som pärlorna i hans stora baletter? I Moskva hälsades symfonin som ett mästerverk vid uruppförandet, men i väst var mottagandet  länge kyligt. Vad menades med den där enkelheten, hade Prokofjev vikt ner sig? En oförlåtlig synd! Lätt att säga när man själv inte riskerar livhanken. Några månader efter premiären gick Prokofjev ur tiden, ironiskt nog samma natt som Stalin.

Text: Gunnar Lanzky-Otto