I Anna Thorvaldsdóttirs atmosfäriska musiklandskap möts det spröda och det dova. Hon hämtar stoff till sitt skapande i naturen, men framför allt bortom den omedelbara förståelsen av det värdsliga. ARCHORA för symfoniorkester och orgel kretsar kring föreställningen om en grundläggande energi – arche – och ett allestädes närvarande parallellt rike, även om Thorvaldsdóttir i sin programtext klargör att hon använder nämnda förutsättning endast för att närma sig musikens kärna, struktur och atmosfär.

ARCHORA rör sig mellan ytterligheter: det komplexa och lätta, det dova och ljusa, det flytande och det explosiva, det främmande och det bekanta. Kärnan i verket, urenergin om vi så vill, är de mullrande borduntoner ur vilka allt föds och slutligen också återvänder. I harmoni med detta löper sammanhang av mer oförutsägbar rörelse i de övre registren.

Musiken är i ett konstant flöde och varje detalj är väsentlig för helheten. Harmonier, melodier och musikaliska strukturer rör sig organiskt mellan instrument och musiker. En sorgsen melodi uppstår för att strax därefter upplösas igen; vi hör en bastrummas slag mot spröda violiner; skrapande slagverk, luftiga flöjter, knäppande strängar, och glissandon som åker kana ut i universum.

Ett antal motiv återkommer genom verket, bland annat överlappande och långsamt fallande sextondelar i blås och stråk, samt ett fallande halvtonsmotiv som blir mer och mer framträdande verket igenom. En växelverkan mellan komplexa kluster och unisona rörelser i stråk- och blåsinstrument är andra element mellan vilka Thorvaldsdóttir balanserar, lika integrerat som spontant.

ARCHORA är ett ömsom kärvt och manande verk, ömsom skirt och skört, med stundtals nästan smekande melodier. Det går att betrakta verket som en utflykt i världsalltet, men mest av allt rör vi oss kanske i ett inre universum, där borduntonerna i basen ger genklang i våra lågstämda och kontemplativa register, medan de melodiösa slingorna får grepp om vår framåtrörelse och esprit. Den som vill kan rentav lyssna till ARCHORA som en seismograf för världens känslotillstånd.

Text: Anna Hedelius

Hans Abrahamsen är en av Danmarks främsta samtida kompositörer. När han blev antagen vid Musikaliska akademien i Köpenhamn som ung var det som hornist, men under studietiden växte intresset för komposition.

På 1960-talet sällade sig Abrahamsen till den musikaliska inriktning som kom att betecknas som ”ny-enkel”, en motreaktion mot 50-talets modernistiska avant-garde. De flesta av Abrahamsens tidiga kompositioner är i ett litet format, ofta kammarmusik, sällan längre än 15–20 minuter och gärna med ett enkelt, nästan naivt uttryck. Hans internationella genombrott skedde med Berlinerfilharmonikernas beställningsverk Nacht und Trompeten som uruppfördes 1981.

Under 1990-talet drabbades Abrahamsen av en kreativ kris. Han har beskrivit det som att han inte hittade något sätt att uttrycka det han ville och att det tomma, vita notpapperet gav honom panik. Vägen ut ur skrivkrampen hittade han genom att börja arrangera och orkestrera musik av Bach och andra äldre tonsättare. Det förlöste hans kreativitet och ledde in honom på nya vägar.

I hornkonserten från 2019 visar Abrahamsen upp hela sin djupa kunskap om just hornet som instrument. Solostämman är virtuos, men utan att svårighetsgraden blir ett självändamål. Musiken anknyter till hornets traditionella associationer med skog och natur, men också idyll och mystik. Konserten vandrar mellan intima partier, som kan ge associationer till längtan och tröst, och avsnitt av urkraft, frenesi, rytm och tempo.

Hornkonserten är ett gemensamt beställningsverk från Berlinerfilharmonikerna, NHK symfoniorkester i Tokyo, NTR Zaterdag Matinee, Seattles symfoniorkester och Aucklandfilharmonikerna. Verket uruppfördes i Berlin 2020 av Berlinerfilharmonikerna med Stefan Dohr som solist och Paavo Järvi som dirigent.

Text: Katarina Lindblad

År 1912 nämner Sibelius för första gången den femte symfonin i sin dagbok. Ett par år senare tycks han ha kommit en bit på väg i arbetet, och på hösten 1914 skriver han till gode vännen Axel Carpelan: ”Igen en djup dal. Men jag har redan skönjat berget som jag säkert kommer att bestiga […] Gud öppnar sin dörr för en stund och hans orkester spelar den femte symfonin.”

Drygt ett år senare var verket färdigt och det fick sitt uruppförande på Sibelius femtioårsdag, den 8 december 1915. Framförandet blev en succé, men Sibelius var inte nöjd med sin skapelse. En andra version fick premiär nästföljande år, men revideringarna fortsatte ända till 1919, då symfonin fick den utformning som vi känner i dag.

I den första versionen hade verket fyra satser, men i den slutliga versionen hade de krympt till tre, där scherzot fogats samman med den första satsen. Sibelius var överhuvudtaget ofta fundersam över symfonins form, och hans experimenterande skulle så småningom utmynna i den i en enda sats komponerade sjunde symfonin. Hans fjärde och femte symfonier tillkom under 1900-talsmodernismens intåg och genombrott, en period då många tonsättare betraktade den symfoniska formen som förlegad och sökte andra uttrycksformer.

Den femte symfonin inleds mystiskt och gåtfullt, med pukor och ett stigande ”signalmotiv” i hornen, som sedan ekar i träblåset, och enligt många musikvetare kan verkets alla följande centrala motiv härledas till dessa inledande takter. Andra satsen är stillsam och idyllisk till sin karaktär, med en dialog mellan pizzicaton i stråkar och träblås som skiftar i temperament. Satsen övergår utan uppehåll i finalen, och snart ljuder symfonins förmodligen mest berömda melodi – svantemat – i hornen.

Inspirationen till svantemat fick Sibelius under en promenad, då han fick se sexton svanar kretsa över himlen: ”En av mitt livs stora upplevelser! Herregud vilken skönhet” skrev han i dagboken. Jämsides med denna magnifika melodi komponerade han ännu ett praktfullt motiv som spelas av träblåset. De två melodierna ger tillsammans med ett glimrande stråkskimmer en känsla av rymd och himmelsk atmosfär. Symfonin avslutas med sex storstilade ackord. En pampig avslutning på en mästerlig symfoni.

Text: Axel Lindhe