När jag fick en förfrågan om att skriva ett verk till Malko-tävlingen för unga dirigenter 2021 gick mina tankar till Jules Vernes novell Ett drama i luften: en berättelse om en dramatisk ballongfärd. När berättaren påbörjar uppstigningen med sin ballong hoppar en främling in i korgen. Den objudne passageraren har bara ett mål: att lyfta så högt upp som möjligt med ballongen, om det så kostar både hans och pilotens liv…

Jag har försökt att fånga den här livsfarliga uppstigningen i musiken med omväxlande lugnare avsnitt där berättaren tillfälligt övertalar inkräktaren att sjunka mot marken igen, bara för att kort därefter övermannas igen. ”Du provocerar mig,” ryter främlingen, ”och du skall inte längre bli varse huruvida du stiger eller sjunker!”

Finns det kanhända likheter mellan att flyga en luftballong och att leda en orkester? På sätt och vis kan en tävling för dirigenter betraktas som ett slags ”drama i luften” eftersom dirigenterna styr musiken genom rörelser i luften!

Så, hur slutar det? Jules Verne avslutar sin historia med dessa lugnande ord: ”Må denna förskräckliga historia, om än lärorik för läsaren, inte avskräcka luftens upptäcktsresande.”

Text: Britta Byström
(Översatt från engelska av David Saulesco.)

Bo Linde stod på tvärs mot de radikala strömningar som genomsyrade det samtida svenska musiklivet under framför allt 1950- och 60-talen. Själv komponerade han tonalt och melodiskt orienterad musik och inte minst i den omfattande musikkritik han skrev för Gefle Dagblad förfäktade han vikten av att musik ska kommunicera med sina lyssnare.

Cellokonserten är inget undantag. Den bygger på ett melodiskt motiv som presenteras redan i cellons smygande inledning i det lägsta registret, varifrån en energisk klättring tar vid. Solistens uppåtrörelser tas så småningom upp av det övriga stråket innan blås och full orkester ansluter. Inledningsmotivet återkommer och varieras sedan genom konsertens samtliga tre satser.

Med kontrapunkt, imitationer och motrörelser bygger Linde ett expressivt och romantiskt verk, i vilket soloinstrumentets innerliga linjer står i centrum med en sublim glöd som tydligt illustrerar tonsättarens kärlek till cellon: ”Det är mitt första större verk för instrumentet och incitamentet rätt gammalt och beroende av hopplös förälskelse i detta ädla och sköna instrument” skrev Linde i sin egen programkommentar.

Första satsen är övervägande rytmisk och kraftfull, men överträffas i virtuositet och energi av mellansatsen där ett kort motiv utvecklas och varieras, medan orkestern står för en ihärdigt stormande motrytm. Här märks tydligt att Linde har hämtat musikestetiska ideal hos tonsättare som Benjamin Britten, Béla Bartók och Sergej Prokofjev. Detta medan den meditativa inledningen till den avslutande Lento-satsen – den som Linde själv misstänkte kunde förefalla banal – närmast för tankarna till den sentida kollegan Arvo Pärt.

Cellokonserten tillägnades Guido Vecchi, förstecellist i Göteborgs Symfoniker. Under komponerandet gick telefonerna varma mellan Göteborg och Gävle för att diskutera utförandetekniska detaljer i solostämman. I mars 1965 intog Vecchi soliststolen vid uruppförandet med Gävle Symfoniorkester under ledning av Eduard Fischer i Sandvikens Folkets hus. Endast en handfull personer satt i publiken.

Text: Anna Hedelius

Då den norske tonsättaren Geirr Tveitt var i 35-årsåldern och färdig med sina musikstudier i Leipzig och Paris flyttade han tillbaka till hembyn Kvam vid Hardangerfjorden. Här började han på allvar fördjupa sig i de berättelser och melodier han hade hört sjungas eller spelas på djurhorn och flöjter under uppväxtåren.

Via lokalbefolkningen lärde han känna de svansprydda och sjungande huldrorna, den fiolspelande Fossegrim – Näcken – och diverse underjordiska väsen. På sina vandringar i Hardangers undersköna berg tecknade han ner de melodier han fått höra och började också skriva egna. Denna mix av kompletta folksånger, melodifragment samt Tveitts egna kompositioner blev så småningom utgångspunkten för Hundrad hardingtonar.

Exakt hur många ”tonar” Tveitt verkligen fullbordade är oklart. Vissa stycken fanns möjligen bara i hans huvud, andra gick bokstavligen upp i rök i den olycksbådande brand som raserade såväl Tveitts hem som hans liv år 1970. De fyra kvarvarande sviterna är korta men mycket eleganta orkestersatser med friska melodier och stämningsfyllda harmonier, tonmålande så det förslår. I ”hardingtonar” – ett uttryck han för övrigt själv uppfann – hör vi både hästars hovar, sommarbrisens viskande och öl som jäser.

Bara i den första sviten finns en rad olika små berättelser: Velkomne med aera är en högtidlig hälsing till grannarna som anländer till höstfesten. Melodin till Flyteljod lärde han sig av grannflickan Anna Skeie, vars röst klingade ”anmärkningsvärt likt en flöjt”. Stavkyrkjestev är minnet av hembyns nerrivna stavkyrka, och visst hörs klockorna klinga milt i orkestersatsen. I Uppskoka skall det nybryggda ölet invigas, och i Langeleiklåt åkallas i stället ljudet av den norska cittran. Högst personlig för tonsättaren är Stølstone, en visa familjen alltid sjöng då de reste upp till sin lantliga sommargård – lyssna speciellt efter gevärsskottet som avlossas för att väcka eko bland bergen. Även Hastverksbrudlaup är en illustrativ tontavla: här möter vi en jordbrukares ilska över sonen som har gjort sin flicka med barn lagom till höstskörden.

De korta satserna i Hundrad hardingtonar må behandla vardagliga ting och vara opretentiösa till sin karaktär, men som helhet bildar sviten en egensinnig väv i vilken nordisk myt och naturens mystik omsätts till nyskapande musik.

Text: Anna Hedelius