Mozarts Jupitersymfoni
Blivande förste gästdirigent Maxim Emelyanychev leder Sveriges Radios Symfoniorkester i Wolfgang Amadeus Mozarts sista symfoni med nummer 41. Tillägget ”Jupiter” tillkom efter kompositörens död och tros syfta på den romerske guden med samma namn, vars blixtar man kan höra i den första satsens inledande ackord. Den hyllade tysk-franska cellisten Nicolas Altstaedt gör äntligen ett nytt besök i Berwaldhallen med Grażyna Bacewicz andra cellokonsert. Sergej Prokofjevs fantasifulla svit Kärleken till de tre apelsinerna inleder programmet.
Blivande förste gästdirigent Maxim Emelyanychev leder Sveriges Radios Symfoniorkester i en konsert som tidsmässigt spänner från Mozarts sena 1700-tal till orkesterversionen av 1920-talsoperan med den kanske mest oemotståndliga titeln genom tiderna: Kärleken till de tre apelsinerna. Sergej Prokofjev komponerade operan om fyra akter utifrån den italienske 1700-talsförfattaren Carlo Gozzis Commedia dell’Arte-stycke med samma namn. Det är en farsartad satir som kretsar kring vilken slags teater publiken vill ha. På sätt och vis ett rätt bagatellartat ämne, och som svar på frågan vad operan egentligen handlar om sa Prokofjev själv: ”Det jag har försökt att göra är helt enkelt att skriva en underhållande opera.” Kärleken till de tre apelsinerna uruppfördes i Chicago 1921, och även om Prokofjevs medryckande musik avspeglar den fantasifulla handlingen är orkesterversionen av operan ett stycke helt i egen rätt.
Med sin storslagna, cykliska Cellokonsert nr 2 från 1963 tog den polska tonsättaren Grażyna Bacewicz ett steg bort från det monumentala drag som kännetecknar hennes tidigare kompositioner. I konserten löser hon nästan helt upp den traditionella relationen mellan soloinstrumentet och orkestern, och skapar ett mångskiftande kalejdoskop av musikaliska beståndsdelar som hon sprider ut i ljudrummet. Bacewicz var själv verksam som pianist, men hade också ett starkt intresse för cellon som instrument: samma år som den andra cellokonserten komponerade hon till exempel en kvartett för den originella sättningen om fyra celli. Som solist i cellokonserten hör vi den tysk-franske cellisten Nicolas Altstaedt, hyllad för sina tolkningar av såväl tidig som samtida västerländsk konstmusik. Utöver sin karriär som cellist är han även verksam som dirigent.
Konserten avslutas med Wolfgang Amadeus Mozarts sista symfoni, Symfoni nr 41, även kallad Jupitersymfonin. Det var sommaren 1788 som Mozart komponerade sina tre sista symfonier – nummer 39, 40 och 41. Jupitersymfonin blev ett storslaget avskedsnummer. De tre första satserna är omväxlande och mycket kontrastrika: här finns en utmejslad dramatisk kurva liksom överjordiskt vackra melodier. Finalen följer en strikt sonatform, men har också drag av fuga. Dessa upprepar Mozart så frekvent i den sista satsen att orkestermusiker under det tidiga 1800-talet kort och gott ska ha kallat hela stycket för ”symfonin med fuga-finalen”. Varför då smeknamnet Jupiter? Jupiter var dagsljusets och himlens beskyddare i romersk mytologi. Det var i London omkring år 1821 som symfonin fick namn efter den romerska guden – förmodligen för att dåtidens publik förknippade första satsens trumpeter och pukor med symboler för gudomlighet.
Text: Hedvig Ljungar
Medverkande
Sveriges Radios Symfoniorkester är en av Europas främsta och mest mångsidiga orkestrar, som har mottagit flera priser och utmärkelser och samarbetar med världens främsta kompositörer, dirigenter och solister. Orkestern turnerar regelbundet, med hyllade gästspel runt om i Europa och världen, och har en omfattande, kritikerrosad skivkatalog.
Sedan 2007 är Daniel Harding chefsdirigent för Sveriges Radios Symfoniorkester, och sedan 2019 också dess konstnärlige ledare. Hardings tjänst fortsätter till och med säsongen 2024/2025. Två av orkesterns tidigare chefsdirigenter, Herbert Blomstedt och Esa-Pekka Salonen, har utnämnts till hedersdirigenter. Båda fortsätter att göra regelbundna gästspel med orkestern.
Sveriges Radios Symfoniorkester är hela Sveriges symfoniorkester. Från sin hemmascen i Sveriges Radios konserthus Berwaldhallen når orkestern hela landet i etern och på webben genom Sveriges Radio P2. Flera av konserterna visas även på Berwaldhallen Play, i SVT och på SVT Play, samt sänds internationellt genom EBU.
Maxim Emelyanychev är chefsdirigent för Skotska kammarorkestern sedan 2019, med kontrakt till och med säsongen 2024/2025, och chefsdirigent för barockorkestern Il Pomo d’Oro sedan 2013. Sedan den kritikerrosade debuten 2014 med Mozarts Don Giovanni vid Teatro de la Maestranza i Sevilla har han turnerat och gästat orkestrar och institutioner runt om i Europa. Säsongen 2025/2026 kommer Emelyanychev att inta rollen som förste gästdirigent för Sveriges Radios Symfoniorkester.
Bland höjdpunkterna från Emelyanychevs säsong 2023/2024 kan nämnas debuter med Symphonieorchester des Bayerischen Rundfunks, WDR Sinfonieorchester Köln, SWR Symphonieorchester Stuttgart, Deutsche Kammerphilharmonie Bremen, Toronto Symphony Orchestra, City of Birmingham Symphony Orchestra, Orchestre Philharmonique de Radio-France och Mozarteum Orchestra vid Salzburg-festivalen. Han har även gästat Mahler Chamber Orchestra, Deutsches Symphonie-Orchester Berlin, Royal Concertgebouw Orchestra och Sveriges Radios Symfoniorkester. Han har även medverkat i ett kammarprogram tillsammans med violinisten Aylen Pritchin vid Théâtre des Champs-Elysées i Paris, samt gjort en Europaturné med Skotska kammarorkestern och en Asienturné med Paris kammarorkester.
Emelyanychevs operaengagemang omfattar bland annat Mozarts Trollflöjten och Händels Agrippina vid Royal Opera House i London, Mozarts Figaros bröllop vid Théâtre du Capitole i Toulose och Händels Rinaldo med Jakub Józef Orliński i titelrollen på Glyndebourne-festivalen. Han har bjudits in flera gånger att uppträda under BBC Proms och Edinburgh International Festival.
Tillsammans med Il Pomo d’Oro är Emelyanychev engagerad i ett flerårigt projekt att spela in Mozarts samtliga symfonier. Han har även spelat in flera hyllade album tillsammans med Jakub Józef Orliński, samt en Gramophone Award-belönad inspelning av Händels Agrippina med Joyce DiDonato i titelrollen.
Tysk-franske Nicolas Altstaedt är en mångsidig och eftertraktad cellist och dirigent. Hans repertoar spänner från tidig till nutida musik och han spelar på såväl tidstypiska som moderna instrument.
Under säsongen 2024/2025 debuterar Altsteadt med Royal Concertgebouw Orchestra och Deutsche Kammerphilharmonie Bremen och återvänder till orkestrar som Symphonieorchester des Bayerischen Rundfunks, Orchestre Philharmonique de Radio France, Konzerthausorchester Berlin, Melbourne Symphony Orchestra, Rundfunk-Sinfonieorchester Berlin, Philharmonia Orchestra, Gulbenkian Orchestra och Hong Kong Sinfonietta. Han kommer också att samarbeta med Münchener Kammerorchester som Artist in Focus och debutera på Grand Teton Music Festival sommaren 2025.
Altstaedt uppträder regelbundet på tidstrogna instrument med ensembler som Il Giardino Armonico, B’Rock, Orchestre des Champs-Elysées och Arcangelo. Han är känd för sina tolkningar av samtida musik och har samarbetat med tonsättare som Thomas Adès, Jörg Widmann och Sofia Gubaidulina. Nyligen har Wolfgang Rihm, Sebastian Fagerlund, Erkki-Sven Tüür, Marton Illés och Helena Winkelman skrivit konserter och andra verk för honom och innevarande säsong kommer han att uruppföra nya stycken av Liza Lim och Malika Kishino.
Altstaeds inspelningar har fått många utmärkelser, bland annat BBC Music Magazine Concerto Award 2017 och Gramophone Classical Music Award 2020.
Musiken
I. De löjliga människorna
II. Scen från Hades
III. Marsch
IV. Scherzo
V. Prinsen och prinsessan
VI. Flykt
Det var teatermannen och översättaren Vsevolod Meyerhold som år 1918 uppmanade Sergej Prokofjev att göra opera av teaterstycket med den kanske mest oemotståndliga titeln genom tiderna – Kärleken till de tre apelsinerna.
Det ursprungliga stycket, ett sagospel i Commedia dell’Arte-stil, var skrivet av författaren Carlo Gozzi (vars Re Turandot även gav Puccini inspiration till Turandot) och hade premiär i Venedig 1761. I stycket bråkar fyra olika publiktyper – i Meyerholds dramatisering de som vill ha politisk teater, komedi-älskarna, de romantiska operafantasterna samt de som vill ha underhållande kabaré – om vilket slags teaterkonst som är den bästa. För att tillgodose allas behov beslutas att ett drama med namnet Kärleken till de tre apelsinerna ska sättas upp, ett komiskt förväxlingsdrama om en kung och hans mjältsjuke son, prinsen Tartaglia.
1919 fick Prokofjev – då på resande fot i USA – lägligt nog en beställning på en ny opera av operachefen i Chicago. Prokofjev föreslog Gozzis drama, och 1921 uruppfördes Kärleken till de tre apelsinerna i Chicago. Mottagandet var blandat och det skulle dröja till 1960-talet innan operan blev riktigt framgångsrik. Redan 1924 skrev Prokofjev dock en orkestersvit om sex satser som innehåller några av de musikaliskt mest medryckande partierna.
Det första, explosionsartade Les ridicules (De löjliga människorna) är operans prolog, där de fyra bråkande grupperna avbryts av ytterligare en falang: de som förespråkar det fåniga. Den andra, pilsnabbt jagande satsen Scène infernale (Scen från Hades), kommer från den första aktens episod där sagans sjuke prins får veta att det enda som kan bota honom är skratt. Det ordnas därför en marsch – den tredje satsen – som ska få honom att le. När prinsen äntligen börjar skratta är det av en anledning som får förödande konsekvenser. Det råkar nämligen vara åt häxan Fata Morgana, som ser till att göra honom besatt av att hitta tre apelsiner. Detta återspeglas i den fjärde satsen Scherzo (skämtsamt eller på skämt). Prinsen lyckas få tag i apelsinerna, och när han skär i frukterna kryper det ut tre prinsessor. Han blir genast förälskad i en av dem – Le prince et la princesse (Prinsen och prinsessan) – och efter många förväxlingar och förvandlingar förenas kärleksparet medan Fata Morgana försvinner i en fallucka och finalen, La fuite (Flykten), klingar ut.
Vad ville då Prokofjev med operan? Kärnan verkar ha varit att ta fasta på sagospelets fantasteri. På frågan vad den egentligen handlade om – och om det var publiken, Gozzi eller själva operaformen han drev med – svarade han kort och gott: ”Det jag har försökt att göra är helt enkelt att skriva en underhållande opera.”
Text: Hedvig Ljungar
Igor Stravinskys Symphonie d’instruments à vent från 1920 dedikerades till minnet av Claude Debussy som avlidit två år tidigare. Verkets avslutande koral publicerades i ett nummer av magasinet La Revue Musicale med namnet Tombeau de Claude Debussy i december 1920 men uruppförandet genomfördes först följande juni i Queens Hall, London. Dirigent Sergej Kusevtiskij ledde konserten, men Stravinsky var inte nöjd med uppförandet som han ansåg lät som ”en avrättning – genom arkebusering” och verket blev inte heller en framgång.
Symphonie d’Instruments à vent är komponerat för en utökad orkestral träblås och mässingsektion, som i sitt originalutförande även omfattade altflöjt och något så ovanligt som altklarinett. Stravinsky publicerade aldrig den här versionen under sin levnad, men gjorde en revision 1945 som gavs ut två år senare, då altinstrumenten var strukna. 1920 års version fanns endast utgiven i partier fram till 2001 då den slutligen gavs ut i sin helhet.
Begreppet symfoni är i det här fallet använt i dess antika betydelse av att ”ljuda tillsammans” och Stravinskys verk är uppbyggt i serier av korta segment i ett slags montage, med tre olika tempon och klangfärg. 1920 var detta något helt nytt, som kom att inspirera många av 1900-talets kompositörer. Det är också den första av Stravinskys kompositioner där han skalade av musiken till sina grundläggande beståndsdelar. Symphonie d’instruments à vent visar även på en stark påverkan av rysk folkmusik, och det går att se det som en instrumentation av en panikhida – en ortodox begravningsmässa. Man kan också se det som ett övergångsverk mellan Stravinskys neoklassicistiska och hans ryska period. Så trots att det under Stravinskys levnad inte blev ut framgångsrikt verk, så har det en viss position inom hans oeuvre.
Själv beskrev Stravinsky sitt verk som ”en stram ritual som utspelas i form av korta litanior mellan olika grupper av homogena instrument”.
Text: Bodil Hasselgren
I. Allegro (fantastico)
II. Adagio
III. Allegro
Efter en framgångsrik karriär som soloviolinist satsade Grażyna Bacewicz i mitten av 1950-talet helhjärtat på komponerandet. Cellokonsert nr 2 från 1963 är ett fint exempel på sonorism, där musikens klangfärg och dynamik är viktigare än styckets formella uppbyggnad. Avståndet till hennes första cellokonsert, skriven 12 år tidigare, kunde knappast vara större. I stället för harmoniska och återkommande motiv och en sammanhållen musikalisk textur fokuserar hon på rytmer och klangfärger. Det traditionella samspelet mellan orkester och soloinstrument löses upp och musiken blir mer av en mosaik, som ställer mycket höga krav på virtuositet hos både solist och orkester. Allt sammantaget gör det Cellokonsert nr 2 till ett av de viktigaste orkesterverken under andra halvan av 1900-talet.
Stycket består på traditionellt vis av tre satser: Allegro, Adagio och Allegro. Efter ett färgstarkt öppningsackord gör solocellon entré i takt 14 med vad man skulle kunna kalla satsens huvudtema. Tempot ökar strax och musiken blir alltmer dramatisk. Ungefär halvvägs in i satsen, kommer så en enkel melodi från celestan. I andra sammanhang skulle den kanske verka rogivande, som en vaggvisa från en speldosa, men här får den något närmast spöklikt över sig. Mot slutet av satsen, glömsk av sina tidigare snabba löpningar låter så cellon, alldeles ensam, oss vila öronen under några takter i en närmast lyrisk melodi.
I den subtila andra satsen skapar orkester och solist en väv av skiftande klanger, med korta motiv, polyfona trassel, små imitationsfigurer, ostinatos och spridda ackord. Satsen avslutas med en långsamt uttonande flageolett från en violin och ett kort glissando och två svaga hjärtslag från solocellon. Nu sitter vi i andlös spänning inför vad som ska komma härnäst.
I den snabbare tredje satsen introducerar cellon ett motiv, som plockas upp av övriga stråkinstrument, celesta och piano. Tempot avtar och vi invaggas i ett förrädiskt lugn. Så hoppar plötsligt cellon fram och överöser oss med snabba kromatiska löpningar. Är det ett eko av Rimskij-Korsakovs Humlans flykt vi hör? I så fall en humla som överdoserat på nektar! Det är dramatiskt så det förslår och att en av Bacewiczs födkrokar var att skriva musik för film och teater förvånar knappast.
Text: Per Gudmar Sommarström
I. Allegro vivace
II. Andante cantabile
III. Allegretto
IV. Molto allegro
Bara 16 dagar efter att han avslutat den 40:e symfonin satte Mozart punkt för nästa: den som också skulle bli hans sista symfoni, likaså kronan på hans samlade symfoniska skapelse. Med pukor och trumpeter sätter Mozarts 41:a symfoni redan från början av den första satsen en festlig och bubblande stämning passande en gala eller ceremoni.
Alla sina tre sista symfonier skrev Mozart sommaren 1788. Den österrikiske dirigenten Nikolaus Harnoncourt menade att Mozart också tänkte sig dessa tre symfonier – nr 39, 40 och 41 – som en sammanhängande triptyk med den 39:e symfonins första sats som introduktion, den 40:e symfonins långsamma sats som mittpunkt och den 41:a symfonins anmärkningsvärda sista sats som veritabel ”grand finale”. Första satsen i den 41:a symfonin börjar med två kontrasterande musikaliska idéer: ett trefalt utrop följt av en kort, sångbar melodi. De här två idéerna får lite utrymme att breda ut sig och Mozart flätar också in en bit ur den fristående bas-arian Un bacio di mano han skrev året innan. Satsen, som är skriven i sonatform, vandrar i genomföringsdelen från Ess-dur, via g-moll och F-dur till C-dur,men hela tiden med den nästan fnittrigt entusiastiska stämningen intakt.
Som en kontrasterande rofylld meditation står symfonins andra, långsamma sats. Även denna är skriven i sonatform och är i form av en saraband, en spansk dans med ursprung i 1500-talet som spreds till det franska hovet på 1600-talet där den blev långsammare och allvarligare. Från dess ursprung som en vild och lustfylld dans till gitarrer och kastanjetter blev den snarare en symbol för undertryckt passion, längtan och vemod. Mozart tar här fasta på vemodet med den dämpade klangen hos sordinerade stråkar och en del oväntade harmoniska vändningar.
Menuetten i den tredje satsen påminner om den österrikiska folkdansen ländler, en munter pardans med piruetter, snurrar, fotstamp och handklapp som bidrog till valsens utveckling på 1700-talet. Satsens huvudtema inleds med ett karaktäristiskt fallande motiv som varieras på olika sätt och kontrasteras av slagkraftiga markeringar i pukorna. Satsens trio-del går i moll och bygger till stor del på den idé som kommer att prägla hela den sista satsen.
Genast presenterar den fjärde och sista satsen det motiv som Mozart på tjechovskt manér visar upp i trion, och som även har vissa abstrakta likheter med den sångbara idén i symfonins absoluta början. Förutom detta inledande motiv, som också använts av exempelvis Joseph Haydn, presenterar Mozart ytterligare fyra motiv som han med en mästares självsäkra lätthet och lekfullhet vrider och vänder på. Höjdpunkten kommer mot slutet av satsen där alla fem motiven samlas i en skickligt utmejslad femstämmig kontrapunktisk sats.
Den inflytelserike engelske musikskribenten Sir George Grove skrev om symfonins final att ”till denna har Mozart sparat all sin kunskap, liksom förmågan att maskera kunskapen på ett sätt som ingen utom han tycks ha behärskat, för att åstadkomma musik som är lika tilltalande som den är lärd”.
Symfonins smeknamn Jupitersymfonin myntades, som så ofta när det gäller sådana här tillnamn, inte av tonsättaren själv. En möjlig upphovsman är den engelske musikförläggaren Johann Baptist Cramer som lär ha kommit att tänka på den romerske guden Jupiter och hans blixtar när han hörde första satsens inledande ackord.
Text: David Saulesco
Ungefärlig konsertlängd: 1 timme 50 minuter inklusive paus
Biljetter
Ingår i följande konsertserier:
Fler konserter
Baletten Nötknäpparen och Aurora
Upplev magi och äventyr i sagobaletten Nötknäpparen och Aurora!
Dvořáks cellokonsert med Gautier Capuçon
Gautier Capuçon i Dvořáks älskade cellokonsert och Sveriges Radios Symfoniorkester i Alexander von Zemlinskys Sjöjungfrun under ledning av Juraj Valčuha.
Laura Michelin i Iberts flöjtkonsert
Sveriges Radios Symfoniorkesters egen soloflöjtist Laura Michelin i Jacques Iberts originella flöjtkonsert under ledning av dirigent Kristiina Poska.