Mozarts Gran Partita

Mozarts stora serenad

Mozarts serenad nr 10 i B-dur är skriven för en ensemble bestående av tolv blåsinstrument och en kontrabas, och räknas som en av hans främsta serenader. Verket komponerades under hans första år i Wien, mellan operan Enleveringen ur Seraljen och de tre Da Ponte-operorna Figaros bröllop, Cosi fan tutte och Don Giovanni.
Serenadens tillkomsthistoria är dock höljd i dunkel. Den ansågs länge ha komponerats redan 1780 eller 1781 för en konsert i München, men inget omnämnande av verket förekommer i något av Mozarts brev från den tiden. Numera, efter år av detektivarbete, tror man att delar av den framfördes första gången 1784, vid en förmånskonsert för den Wien-baserade bassethornisten och nära vännen Anton Stadler. Titeln Gran Partita (vilket bokstavligen betyder Den stora serenaden) gavs inte av Mozart själv utan lades till långt senare, sannolikt för att betona styckets ovanligt stora instrumentering och ambitiösa omfattning, hela sju satser.

Som att höra Guds röst

Efter en majestätisk introduktion övergår första satsen till sin huvuddel, som är livlig och energisk i rasande tempo. Andra satsen är i huvudsak en raffinerad och elegant menuett, som ackompanjeras av två kontrasterande triosektioner. Därefter följer ett lugnt adagio, som troligen är verkets mest kända sats. Den är inte minst minnesvärd från Milos Formans film Amadeus, då Antonio Salieri, Mozarts antagonist, tycker sig höra ”Guds röst” tala till honom i den ljuvliga dialogen mellan oboerna och klarinetten. Denna långsamma och djupt uttrycksfulla sats anses av många vara något av det vackraste som Mozart komponerat. En andra menuett följer därpå, lättare till sin karaktär, och återigen med två kontrasterande triodelar.

Femte satsen betecknas Romanze, och är som namnet antyder en lyrisk och graciös sats som växlar mellan fridfulla och lite mer animerade avsnitt. Tema con variazioni består av en charmig melodi, där Mozart ger musikerna möjlighet i variationerna att visa blåsinstrumentens olika klangfärger och funktioner. Slutligen finalen, ett livligt rondo som sprudlar av Mozarts så typiska, lekfulla energi.

Mötet med Mozart blev avgörande

I en intervju har den svenska kompositören Andrea Tarrodi sagt, att det mest avgörande för hennes val att bli tonsättare var mötet med Mozarts musik. Dels genom filmen Amadeus, dels genom morfar, som var klarinettist med Mozarts klarinettkonsert som favoritverk. I Serenade in Seven Colours (2013) hämtar hon inspiration från Mozarts ovan nämnda serenad. Särskilt adagiot i tredje satsen har varit betydelsefullt, men även albumet Quiet Nights av Miles Davis och Gil Evans har påverkat verket. I båda fallen har hon försökt fånga de långa, sångbara melodilinjerna mot en enkel puls, som förekommer både hos Mozart och i Davis och Evans jazzinfluenser.

Musik i färger

Kompositionen är strukturerad för blåsensemble och slagverk, och speglar instrumenteringen av Mozarts serenad. Tarrodi har dock ersatt de ursprungliga bassethornen med flöjter och lagt till två trumpeter, för att på så sätt understryka det jazziga inflytandet. Claude Debussy, Lili Boulanger och Jan Sandström är också viktiga inspirationskällor, för Tarrodis musik som föga överraskande kännetecknas av impressionistiska klangfärger. Form och färgkänsla är det viktigaste för henne, och verkets titel anspelar på kompositörens synestesi, det vill säga ett tillstånd där klanger eller toner kopplas ihop med olika färger. Enligt egen utsaga börjar stycket i en mörkblå eller lila ton, som gradvis övergår till ett nästan vitt ljus. Xylofonen introducerar en klarröd nyans, vilket leder vidare till en explosiv uppsättning färger, som till slut bleknar bort i ett gulvitt, disigt skimmer.

Text: Andreas Konvicka