Under de sista åren av sitt liv skrev Antonín Dvořák nästan uteslutande operor. Rusalka skrev han intensivt under år 1900 och året efter uruppfördes den på Prags nationalteater. Operan blev en omedelbar succé och är än i dag, förutom Smetanas Brudköpet, den mest spelade operan på tjeckiska operascener. Textförfattaren Jaroslav Kvapil skrev librettot under en semester på Bornholm 1899 inspirerad av bland annat H. C. Andersens Den lilla sjöjungfrun.

Rusalka är en vattennymf, ett naturväsen osynlig för våra ögon, som har förälskat sig i en människoprins. Hon längtar efter att få uppleva den mänskliga kärleken, och för att uppfylla sin dröm om att bli människa går hon med på villkoret: att bli stum. Kärleken visar sig dock vara svekfull och människovärlden ger henne inte vad hon längtar efter. Prinsen sviker Rusalka och när han till slut ångrar sig är det för sent.

Dvořák visar att han är en mästare på orkesterbehandling och använder olika klangfärger för att gestalta naturvärlden respektive den mänskliga världen. I naturvärlden hör vi mer färgrika, komplexa klanger, ibland med drag åt det impressionistiska, medan den mänskliga världen gestaltas med mer traditionell harmonik. Senromantikern Dvořák har hämtat inspiration från de franska impressionisterna Debussy och Ravel men vi kan också höra hans beundran för Wagner lysa igenom, framför allt i användningen av ledmotiv där Dvořák låter personer och känslostämningar gestaltas av egna melodiska slingor.

Text: Nina Sandell

1816 prövade den nittonåriga Franz Schubert för första gången sina vingar. Han flyttade hemifrån och började ta lektioner för Antonio Salieri två gånger i veckan. Han umgicks med vänner på opera- och teaterbesök och organiserade de första ”Schubertiaderna” där vännerna framförde hans musik. De hjälpte ivrigt till att leta texter åt honom att tonsätta och bara det året kom det att bli över 110 sånger. Litanei auf Der Fest Allerseelen är den första av sex tonsättningar till texter av den tyske poeten Johann Georg Jacobi. Lektionerna för Salieri lyser igenom Schuberts sånger, i synnerhet Litanei. Han har bemödat sig att skriva i italiensk bel canto-stil där melodilinjen och dess flöde är av stor vikt. Rossinis operor var oerhört populära i Wien vid denna tid och Schuberts drömmar om en karriär som operatonsättare kan vara en av anledningarna till lektionerna.
Schubert visar med Jacobis vackra text att han redan är en mästare på att sätta sig in i poesin och förstärka dess innehåll musikaliskt. Med sin enkla, ömma och tröstande text ”till alla själars minne” har Litanei blivit en av Schuberts mest älskade sånger.

Text: Andreas Konvicka

En stor del av året 1827 ägnade Schubert åt att komponera den vemodiga och smärtsamma sångcykeln Winterreise. Det hindrade honom inte att göra små avbrott för andra verk. Sången Des Fischers Liebesglück skrevs mot slutet av arbetet med Winterreise och ingår i en samling tonsättningar av texter av den nästan jämnårige Karl Gottfried von Leitner. Med ett stråk av samma smärta som i Winterreise målar Schubert i toner hur sjömannen ror, seglar, kastar ankar och stämmer möte med sin käresta, hur de älskar under stjärnorna för att sedan tillsammans driva bort mot evigheten. Men lyckan är en illusion, troligen bara en dröm eller fantasi, förstärkt av tonarten a-moll som vittnar om att den underliggande känslan är ensamhet och melankoli. Att stycket inte är genomkomponerat tyder även på att det hela egentligen är inte på riktigt.

Text: Andreas Konvicka

Richard Strauss är känd för sina tondikter från slutet av 1800-talet, sina mästerliga operor och för sina sånger, varav de flesta skrevs mellan 1885 och 1906. Många av sångerna orkestrerade han själv också senare eller lät andra, som Traum durch die Dämmerung som arrangerades för orkester av den tyske dirigenten och Strauss-tolkaren Robert Heger. Detta är en av Strauss tre tonsättningar av poeten Otto Julius Bierbaums kärleksdikter. Sången är känd för att ha komponerats på bara tjugo minuter, medan Strauss hustru väntade otåligt på att de skulle göra ett ärende. Tonsättningen är från 1895 under Strauss kreativa mellanperiod och visar på hans ypperliga förmåga att fånga textens kärna och hitta musiken som passar så väl att de för alltid blir oskiljaktiga. Lyssnaren vaggas in i naturstämningen av hur dagen går mot sitt slut och hur natten och mötet med den älskade infaller. Sångens tonart, Fiss-dur, använde Strauss ofta för att beskriva hänförelse, extas och förtjusning.

Text: Andreas Konvicka

Richard Strauss skrev Ruhe, meine Seele i maj 1894 och gav den, tillsammans med tre andra sånger, till sin hustru som bröllopsgåva den 10 september 1894. Den jämnårige poeten Karl Henckell hade Strauss lärt känna i Berlin och detta är den första av nio tonsättningar av Henckells texter. Den är skriven i C-dur, en tonart som Strauss förknippade med himlen och ett gudomligt universum. Ovanpå det statiska ackompanjemanget svävar sångstämman omkring, drömsk och flytande, och endast några få gånger bryts det upp av små harmoniska förändringar. 54 år senare, ett år före sin bortgång, orkestrerade Strauss sången på ett delikat och skirt sätt. Textens tal om ”svåra tider” och ”själens vila” kan tänkas spegla den ålderstigne Strauss reflektioner över sitt eget såväl som Tysklands öde.

Text: Andreas Konvicka

Richard Strauss skolades tidigt i kultur av sina föräldrar och fick kännedom om både musik, litteratur och poesi. Vid sidan av den klassiska litteraturen uppskattade han även poeter som för oss är mindre kända. Hermann von Gilm var en österrikisk diktare och tjänsteman i civilförvaltningen. Allerseelen var på sin tid en av Gilms mest kända dikter och en av åtta ur diktsamlingen Letzte Blätter som Strauss valde att tonsätta. Av tonarten Ess-dur förväntar vi oss en livsbejakande upplevelse, men sången är allt annat än glad. Snarare anas ett genomgående vemodigt stråk. Sångens huvudperson försöker på Alla själars dag, Allerseelen, återfå sin älskade från en tidigare kärleksaffär; antingen är det en relation som är död, eller möjligen föremålet för hans kärlek som har avlidit. Tonsättningen från 1885 visar att den 21-årige Strauss övervunnit vissa kompositoriska barnsjukdomar som kännetecknar hans tidigare verk och är på god väg att mogna som tonsättare. Allerseelen ingick i Strauss första utgivna sångsamling och arrangerades för orkester 1932 av Robert Heger.

Text: Andreas Konvicka

1887 träffade Richard Strauss sin blivande hustru, sopranen Pauline de Ahna. Därefter skrev han merparten av sina sånger för henne, med sig själv som tilltänkt ackompanjatör. Morgen! är kanske en av de vackraste sånger Strauss komponerade och ett av Strauss mest kända stycken. Den tillhör kvartetten sånger som Strauss tillägnade sin fru och gav henne i bröllopsgåva. Den skrevs i maj 1894 till en text av poeten John Henry Mackay, född i Skottland men uppvuxen i Tyskland, som tillhörde den avantgardistiska grupp poeter Strauss kom i kontakt med i Berlin. Sångens styrka ligger i dess stämningsfulla enkelhet, inte bara i den djupa, kärleksfulla texten utan även i den repetitiva, flytande musiken. Det skapar en skir, ömsint stämning som Strauss lyckas behålla i det varsamma orkesterarrangemang han skrev tre år senare.

Text: Andreas Konvicka

Johannes Brahms fullbordade sina symfonier parvis: den första och andra 1876–1877 och den tredje och fjärde 1883–1885. De tre första blev omedelbart mycket framgångsrika, men den fjärde var Brahms själv tveksam till i början. Behovet av ett andra utlåtande var så stort att Brahms skrev ett arrangemang för två pianon som han själv och pianisten och tonsättaren Ignaz Brüll framförde för en liten utvald skara vänner.

Mottagandet blev inte hjärtligt. Musikkritikern Eduard Hanslick, annars så positiv till Brahms musik, lär efter första satsen ha sagt att ”under hela satsen kändes det som om jag blev misshandlad av två oerhört intelligenta människor”. En god vän, Max Kalbeck, blev bedrövat besviken och bönföll Brahms att kasta bort de två, enligt honom, opassande mittensatserna. Violinisten Joseph Joachim, en annan nära vän och samarbetspartner blev också förbryllad. Men så småningom, efter att de hört orkesterversionen, ångrade sig hela skaran och höll den fjärde symfonin som ett av Brahms allra främsta verk.

I dag kan det vara lätt för musikkännare att avfärda reaktionerna som omdömeslösa, men om de i stället tas på allvar utgör de faktiskt en nyckel till verket. Joachim hade en idé om att inleda första satsen med två takter liggande ackord. Det pekar på en viktig sak: symfonin börjar abrupt, in medias res, som om du öppnar dörren till en orkester som redan spelat flera takter. Hanslicks reaktion pekar på den första satsens våldsamma karaktär. Symfonin kallas ibland för ”den tragiska” men kunde lika gärna ha kallats frätande eller kärv.

Kalbeck, som kritiserade mellansatserna, var ensam om att uppskatta den sista satsen redan i pianoversion. Övriga ansåg den inte hållbar som symfonifinal, delvis förmodligen på grund av att symfonin behåller sin mollkaraktär genom hela finalen. Den till och med slutar i ett mollackord, vilket var – och är – förhållandevis sällsynt. Ett annat skäl kan ha varit Brahms formval, den under barocken populära dansen passacaglia: en serie variationer över en basgång eller ackordföljd.
Text: Tore Eriksson