Beställd av och tillägnad Sveriges Radios Symfoniorkester

Symfoni nr 4 är absolut musik. Den har inget program, den följer ingen berättelse. Den skildrar inte något utommusikaliskt som jag velat översätta till musik. På så vis lämnar jag det öppet för lyssnaren att associera fritt eller skapa egna bilder, beroende på hur man nu uppfattar musik, och vill helst bara beskriva verket i kompositionstekniska termer. Således kan jag säga att allt i symfonin är baserat på ett accentuerat motiv som förekommer redan i första takten i orkesterns djupare instrument. Detta motiv bearbetas sedan genom hela symfonin, som utgörs av en enda sammanhängande sats, uppbyggd i en slags sonatform, med exposition – bestående av huvudtema och sidotema – en genomföringsdel och en coda. Harmoniken bygger ofta på olika omläggningar av ett durackord med tillagd sext. Tromboner och tuba spelar en viktig roll, men alla instrumentgrupper får komma till tals, vanligtvis i ett lamenterande, klagande tonfall. Det gäller inte minst den soloviolin som har en framträdande roll i detta drama.

Den som vill förbli helt opåverkad att tonsättarens egna vidare personliga tankar kring innehållet i symfonin kan sluta läsa här. Informationen ovan räcker gott.

Men från mitt personliga perspektiv kan jag även tillägga att jag var väldigt arg när jag skrev symfonin. Arg över att ett land invaderat ett annat land i en oprovocerad fullskalig invasion. Vreden över detta gjorde att musiken i symfonin stundtals exploderar. Ofta blir den musik jag komponerar utformad efter vad jag har behov av att uttrycka och bearbeta för stunden. Resultatet här har blivit en musik som kanaliserar frustation, smärta och känslor som slår över i avsky och ibland ännu starkare affekter. En musik på liv och död, men en musik som även innehåller vilopunkter av skönhet.

När detta krig är över, förhoppningsvis inom en snar framtid, kommer min symfoni att finnas kvar som ett verk som jag hoppas kan stå på egna ben, oavsett den tändande gnistan till det. Över den avslutande codan, som inleds med ett harpsolo, vilar det för mig en känsla av ”Det var en gång…”. Slutet pekar mot en ljusare öppning. Man skulle kanske rent av kunna sammanfatta symfonin med Martin Luther Kings kända citat:

”… out of the mountain of despair a stone of hope.”

Text: Mats Larsson Gothe, maj 2024 

Med sin Pianokonsert nr 1, ”Latin Concerto” (2016), vill den venezuelanska pianisten och tonsättaren Gabriela Montero hedra de musikaliska traditioner som har format henne. Dessa består dels av hennes hemlands musik, dels av den västerländska klassiska musiken. Hon beskriver konserten som ”ett porträtt av Latinamerika i all sin prakt”, en värld av obeveklig energi, utsökt skönhet och djup spänning.

Men det här är inte ett stycke med låtsad, påklistrad äkthet, verket är mer komplext än det första intrycket ger sken av, och varje sats innehåller mörka antydningar. I verket beskriver hon Latinamerikas mångsidiga och ofta motsägelsefulla karaktär, från det rytmiskt sprudlande och livsbejakande till de otäckt demoniska och förtäckta sidorna. Enligt Montero själv förekommer även aspekter av svart magi; ”en symbolisk påminnelse om de illvilliga krafter som alltför ofta håller vår kontinent som gisslan i många skepnader”.

Konserten är traditionell till formen med tre satser, snabb-långsam-snabb, och med en renodlat högtidlig behandling. Under detta väver Montero skickligt in en ansenlig mängd latinamerikanska rytmer, med västerländska idiom. George Gershwins musik har påverkat henne starkt, inte minst i öppningssatsen, som är en mambo. Den sista satsen har också en lokal färg, och bär den intressanta beteckningen allegro venezolano. Musiken är influerad av pajarillo, en traditionell venezuelansk dans. Den långsamma mellansatsen i andante moderato har en mer västerländsk färgning, och för onekligen tankarna till Sergej Rachmaninov.

Verket är storskaligt med en öppningssats som är nästan tolv minuter lång, och den långsamma satsen har liknande speltid. Musiken är engagerande, och full av tvära kast i fraseringar, rytmer och färger. Stycket är påtagligt lättlyssnat, särskilt med tanke på att det är nutida.

Text: Andreas Konvicka

Beethovens sjunde symfoni i A-dur (1811) tillkom under en period av ekonomiska svårigheter och sjukdom, men den uppvisar ingenting av detta – varken kamp, mörker eller några dramatiska konflikter. Tvärtom är musiken ljus och luftig, och rytmen genomgående dansant. Tydligen gjorde sommarvistelsen vid den böhmiska kurorten Teplitz susen för Beethoven.

Första satsen börjar med en ovanligt lång och långsam inledning. Sedan kommer en tempoökning, och efter det en punkterad, dansliknande rytm. Den präglar återstoden avförsta satsen, och utgör också kärnan för alla andra motiv i resten av symfonin.

Den andra satsen kan ses som en pavane, eller liknande ”promenaddans” med ursprung från renässansen. Stämningen är något mera dämpad än i den första satsen, och en elegisk melodi framförs av viola- och cellostämmorna. Detta har bidragit till att stycket tolkats som en begravningsmarsch, eller till och med som ett tecken på världströtthet hos Beethoven. Att han själv ofta framförde musik med tempobeteckningen allegretto (ungefär ”lite snabbt”) mera som ett långsamt adagio, har säkert gjort sitt till. Satsen är troligen en av de mest kända kompositionerna från hans penna, och var populär redan under hans levnad.

Den snabba, scherzo-artade tredje satsen är intensivt rytmisk, och har en virvlande energi med förslag och drillar. Mellanspelen klingar folksångsliknande, tills slutligen den extatiska, pampiga finalen tar symfonin i hamn. I Beethovens verk från denna period finns ofta referenser till, eller direkta citat av fransk revolutionär musik. Den var känd då, men mestadels bortglömd idag. I slutet av symfonins final hörs en anspelning på divertissementet Le Triomphe de la république (1793) av den inflytelserika parisiske kompositören François-Joseph Gossec (1734–1829). Dennes militärdoftande uvertyr, med sin skarpa attack, trumpetfanfarer och bultande trummor, men också körerna Dieu du peuple och Malheur au despotisme för tankarna till just denna typ av franska revolutionära musik, som Beethoven medvetet infolierade i sina verk.

Text: Andreas Konvicka