En besökares guide till den klassiska konserten

När du hör en ringsignal ute i foajén börjar det bli dags för publiken att gå in och sätta sig. Det ringer tre gånger, den sista gången just när konserten ska börja. 

Numera ringer det elektroniskt, men förr gjordes det för hand med en ringklocka, precis som det görs än i dag på Drottningholms Slottsteater. Bakgrunden till ringningen är den kyrkliga sammanringningen som förekommit ända sedan 500-talet. Kyrkan var också länge den främsta konsertlokalen. 

Det kan vara bra att gå och sätta dig tidigt om du har platser långt in i raden. Men skulle du behöva gå förbi några som redan sitter finns det olika uppfattning om vad som är artigt. I de nordiska länderna brukar vi vända ansiktet mot dem vi går förbi, men utomlands anses det påträngande och hälsningskrävande med den nära framsideskontakten. Där vänder de hellre ryggen till.

Fracken, från början en militär riddräkt under 1700-talet, blev till en borgerlig festkostym som på 1830-talet också antogs som den officiella dräkten för musiker i konserthus. Dess svarta färg symboliserade högtidlighet och elegans. I snart 200 år har fracken varit arbetskostym för dirigenter och orkestrar, men också för bland annat hovmästare och cirkusdirektörer. 

När kvinnor kom in i orkestrarna blev svart klänning normen, då galaklädsel ansågs för prålig. Solister däremot bär galakläder, men följer förstås dagens mode. Numera är mörk kostym vanligt vid dagkonserter, och fracken har fått konkurrens av mer moderna plagg som polotröjor eller till och med vardagskläder vid vissa konserter. Musikerna, liksom publiken, förändrar sina traditioner – men alltid med stil. 

Som oftast när det gäller klädsel nuförtiden så går trenden mot det mer avslappnade. Går du ofta på konsert är du van att se ett brett utbud av mode, från T-shirt och jeans till kostym och slips eller snygga klänningar. Festkläder är nästan uteslutande reserverade för galakonserter.  

Om du är klassisk konsert-nybörjare och vill smälta in så är "casual" det säkraste alternativet. Alltså att klä dig bekvämt och mångsidigt – varken för uppklätt eller för enkelt. Det är en stil som passar de flesta situationer. 

Konsertbesökarens viktigaste uppgift är att lyssna intensivt. Prat, prasslande och mobilsignaler kan vara förödande för musikupplevelsen – inte minst i Berwaldhallen där konserterna antingen sänds live eller spelas in. Med detta sagt är vi alla människor, även på konsert. Råkar du nysa eller hosta är du inte ensam: ”c’est la vie”.

På tillställningar som konserter kan hostreflexen triggas av nervositet och spänning när vi försöker hålla inne hostan. Intressant nog drabbas sångare sällan av hosta under framträdanden, medan skådespelare är mer utsatta – en skillnad som är svår att förklara. 

Inför en konsert kan hostdämpande preparat hjälpa till att hålla hostreflexen i schack, men om en hostattack är på väg vid ett känsligt ögonblick är några knep att: 

• Andas djupt genom näsan 

• Suga på en karamell (utan prasslande papper) 

• Dricka lite vatten ur en flaska (den enda dryck du får ha med dig i salongen) 

Är du sjuk så ska du förstås stanna hemma, men råkar du hosta eller nysa under en konsert så är det helt mänskligt och inget att oroa sig för. 

Taktpinnen är det vanligaste hjälpmedlet för att tydligt markera tempo och nyanser, även om vissa dirigenter (till exempel Radiosymfonikernas gästdirigent 2025/2026, Maxim Emelyanychev) hellre dirigerar enbart med händerna.  

Taktpinnens historia är lång, men det var först med 1800- och 1900-talens stora orkestrar som den blev standard vid instrumental dirigering. Tidigare dirigerade klaverspelaren med handen eller förste violinisten med stråken, medan taktpinnen främst användes av sångledare. 

Idag är taktpinnen vanligtvis 35–70 cm lång, vit och tillverkad av trä, plast eller aluminium. Men historiska varianter har varit allt från hoprullade notrullar till två meter långa stavar; år 1687 dog den franske dirigenten och kompositören Jean-Baptiste Lully av kallbrand efter att under en repetition ha träffat sin fot med en sådan dirigentstav. 

Dirigenter och solister hälsas välkomna med applåd vid sin entré. Och vi kan också välkomna orkester och kör när de kommer in på podiet. Om inte något extraordinärt inträffar applåderar vi sedan bara mellan olika hela verk, men inte inom verken, det vill säga mellan enskilda satser och sånger. Verken har en sammanhållen struktur som är tänkta att upplevas i sin helhet.

Konsertprogrammet ger hjälp och talar till exempel om hur många satser symfonin har. Är du osäker så är ett enkelt knep att vänta tills resten av publiken klappar händerna.

 Att sända en klassisk konsert live i radio handlar om att fånga musiken och känslan i salen och dela den direkt med lyssnarna. Mikrofoner placeras strategiskt för att fånga både instrumenten och salens akustik, medan våra duktiga ljudtekniker justerar balansen i realtid för att musiken ska låta så bra som möjligt. En programledare guidar lyssnarna genom konserten, berättar om musiken och presenterar artisterna. Ljudet skickas via teknik som gör att det kan höras i radio eller på nätet. 

När du sitter i salen kan du spana efter sändningsbåset där radioprogramledaren sitter vid sändning, och mikrofonerna som finns både på scenen och hängande i taket. De är väldigt känsliga för allt ljud i salen, inte bara det som sker på scenen. Väskor som öppnas och stängs, hostningar, prassel med papper och så vidare. Men är man drygt 1000 personer i en sal så är det förstås naturligt att det inte är helt tyst. Det är också en del av upplevelsen vi får tillsammans. Det är naturligtvis för publiken som musikerna spelar och sjunger – både den i Berwaldhallen och alla radiolyssnare. 

Berwaldhallen är utformad för att optimera ljudet för klassisk och akustisk musik. När andra genrer, som jazz eller pop spelas, kan draperier och mattor användas för att skapa en torrare och mer intim akustik. Den runda salsdesignen påverkar ljudbilden och skapar en närhet mellan publik och artister, men ger mindre stöd för sångsolister jämfört med traditionella scener. 

Sedan Berwaldhallen byggdes har ett höj- och sänkbart scengolv installerats, vilket förbättrar de djupa tonerna och ger dem mer ”kropp”. Med hjälp av ljudspridare och reflektorer förbättras också ljudkvaliteten för både musiker och publik. De sköna stolarna är designade för att efterlikna publikens dämpning, men när salen är tom påverkas ändå akustiken annorlunda än när den är fullsatt. 

Varje säsong sänds ett fyrtiotal konserter live i Sveriges Radio P2, medan andra konserter sänds i efterhand. Flera av konserterna sänds också i internationella radiostationer, direkt eller inspelat. Oavsett om konserterna sänds eller inte så spelas samtliga in. Det är en viktig dokumentation av vårt musikliv. En del av dessa inspelningar ges också ut på skiva. 

För radiolyssnarna sänder vi ofta ett förinspelat program som kan handla om konsertens program, dirigenten eller kanske en intervju med en solist. Ibland går dessa paus-program också i direktsändning. Pausen är sällan mer än 20 minuter, det är internationell standard.

När pausen är slut är det samma sak som gäller som i början av konserten. Orkestern ska släppas in i så god tid att de hinner stämma, publiken ska tillbaka till sina platser och radioprogramledaren ska ha talat färdigt. Dirigenten och eventuella solister hälsas tillbaka med applåder. Om allt klaffar ska konserten kunna börja utan att det blir någon större väntan för publiken, men hur man än planerar så kan det förstås hända saker som gör att schemat spricker.  

Ja, det kan förstås hända. En solist kanske får för sig att ge ett improviserat extranummer, eller två, och sådant kan ta tid. Då betyder det oftast att P2-programmen flyttas fram och så stryks ett program senare under kvällen. Men det händer inte så ofta.

Kvinnor har alltid varit verksamma inom den klassiska musiken, men deras väg in i det offentliga rummet har varit lång och kantad av motstånd. Som solister accepterades kvinnor från slutet av 1500-talet, men i orkestrar och körer dröjde deras medverkan betydligt längre. Orkestrars historiska koppling till kyrkan och militären, så väl som sociala normer som ifrågasatte kvinnor som uppträdde offentligt, utgjorde stora hinder.  

I Sverige markerade harpisten Anna Langes anställning i Hovkapellet på 1890-talet en milstolpe. Samtidigt har kvinnliga blåsare först på senare år börjat slå igenom, och motståndet mot kvinnor i orkestrar har varit påfallande seglivat i vissa städer, som Berlin och Wien. 

Även i körer var utvecklingen långsam. Kvinnor deltog i operakörer från 1600-talet, men i kyrkan dröjde det till 1800-talet innan blandade körer blev vanliga, med viktiga genombrott i Frankrike och Tyskland. I Sverige var starten för blandade körer, som Musikaliska sällskapet vid Stockholms konsertförening 1916, ett viktigt steg framåt.  

Den berömda franska kompositören och musikläraren Nadia Boulanger (1887–1979) var troligen den första kvinnan att dirigera stora orkestrar som Boston Symphony, New York Philharmonic och BBC Symphony Orchestra, och världspremiärer av verk av både Stravinsky och Copland i slutet av 1930-talet. 

Trots att stora framsteg har gjorts är jämställdheten inom klassisk musik märkligt nog fortfarande en utmaning, särskilt inom vissa instrumentgrupper och ledande roller. Att fler kvinnor idag tar sin rättmätiga plats och banar väg för nya generationer av musiker är ändå ett starkt och hoppfullt tecken på en positiv utveckling mot en mer inkluderande och inspirerande framtid för den klassiska musiken. 

Kontrapunkt i klassisk musik är en teknik där flera självständiga melodiska linjer kombineras för att skapa en harmonisk och sammanhängande helhet. Denna teknik används ofta i polyfon musik, där varje stämma har sin egen melodi men samverkar med de andra. Vanliga former som bygger på kontrapunkt är kanon och fuga.