Maria João Pires, Harding & Mozart

Se Mozarts Pianokonsert nr 20 med Maria João Pires på Berwaldhallen Play. Wagners Siegfriedidyll kommer att sändas med bild vid ett senare tillfälle i vår.

Konserten sändes i sin helhet i Sveriges Radio P2.

Vad innebär det att tolka Mozarts Pianokonsert nr 20? Hur närmar man sig verket, läser mellan notlinjerna, gör det till sitt? När pianisten Maria João Pires intervjuades i P2  i samband med att hon gästade Berwaldhallen 2013, framhöll hon att hon ser sig som en kanal för musiken snarare än en uttolkare. Den som har till uppgift att spela ett musikstycke för en publik behöver möta musiken med vidgade sinnen. Ett personligt uttryck, menar Pires, uppstår naturligt – det behöver man inte anstränga sig för att frammana. Maria João Pires talar om öppenhet, tystnad, rentav passivitet: ”Det låter enkelt, men den som lär sig att lyssna och läsa kommer att hitta sitt uttryck genom musiken”. Resonemanget för tanken till bilden av att det mellan verket och uttolkaren pågår ett samtal.

Maria João Pires är en av vår tids största pianister. När hon nu kommer tillbaka till Berwaldhallen inviger hon husets nya Steinwayflygel med Mozarts Pianokonsert nr 20. Konserten, skriven 1785, kan på sätt och vis upplevas just som ett samtal, där dialogen mellan solist och orkester är ovanligt omväxlande. Det vedertagna i solokonserter är att solisten – i det här fallet pianot – svarar på något av de teman som orkestern introducerar. Men i den här konserten kontrar pianot med en egen melodi – ett oväntat inpass leder dialogen in i ett nytt spår. Mozart sammanflätar det väntade med det överraskande i musiken på ett sätt som skulle kunna jämföras med hur mänsklig kommunikation när den fungerar som bäst ofta inbegriper både meningsskiljaktigheter och bekräftelse.

Hur hade Mozart reagerat på Joao Pires syn på frågan om tolkning? Förmodligen hade han sett det som startskottet för ett spännande tankeutbyte.

På juldagens morgon knappt hundra år efter Mozarts tjugonde pianokonsert ägde urpremiären rum för Richard Wagners orkesterverk Siegfriedidyll. Året var 1870 och stycket var Wagners födelsedagspresent – ett musikaliskt kärleksbrev – till hustrun Cosima. Istället för av en väckarklocka vaknade Cosima alltså till tonerna av en kammarorkester. På plats bland de morgonpigga var bland andra filosofen Friedrich Nietzsche, som efteråt ska ha sagt: ”En mycket skön symfonisats, bland det vackraste som finns”.

Den som är bekant med Wagners opera Siegfried upplever möjligen något av en déjà vu av musiken. I Siegfriedidyll använder Wagner nämligen delar av motivet från scenen då hjältinnan Brünnhilde ger Siegfried en av operahistoriens mest oemotståndliga kärleksförklaringar. Vi befinner oss i handlingens upplösning – Brünnhilde vet att hon ska skiljas från Siegfried, men vet också att de ska förenas i dödsriket. Deras samtal ska fortsätta, i oändlighet.

Hedvig Ljungar

Ungefärlig konsertlängd: 50 min