Många tonsättare har sett det som en utmaning att komponera för dubbelkör – så även Robert Schumann. Med Fyra sånger för dubbelkör ger han prov på sin förmåga att skickligt utnyttja körens många stämmor på olika sätt. År 1848 hade Schumann grundat en körsångarförening i Dresden och man kan väl tänka sig att de fyra sångerna med tillägget ”für grössere Gesangvereine” tillkomna 1849 skrevs till föreningen. Verket inleds med Till stjärnorna med text av den tyske poeten Friedrich Rückert. Diktaren vänder sig till stjärnorna som med sitt fridfulla ljus tröstar människorna med hopp om en bättre framtida värld. Sången har en drömsk, nästan hänryckt karaktär som är ovanlig i Schumanns körmusik. Den följs av tonsättningar av två poem av Joseph Christian von Zedlitz. I Ovisst ljus liknas människans levnad med vandrarens osäkra färd genom den stormiga natten där gryningsljuset anas i fjärran, ovisst dock om det är ett kärleksljus – eller om det är döden. I Tillförsikt, som i stämning påminner om den första sången, uppmanar poeten den bedrövade människan att söka tröst i himlen. I den fjärde och sista, Talismaner, står en av tonsättarens favoriter för texten – Goethe. Schumann avslutar sviten i kraftfull stil och flikar till och med in ett fugerat parti mitt i sången som han sen avslutar med ett om kyrkomusik påminnande ”Amen”. Även om man kan ana pianisten Schumann bakom körmusiken utgör Fyras sånger för dubbelkör Schumanns överlägset mest betydelsefulla musik för blandad kör a cappella.

Text: Karin Ekedahl

Den brittiske tonsättaren Jonathan Harvey tillhör de riktigt mångsidiga, med en verkkatalog som täcker in det mesta. Solomusik för piano, orgel och gitarr, kammarmusik för alla möjliga besättningar, orkesterverk och opera. Ett stort antal körverk, och inte minst elektronisk musik i alla möjliga tekniker och kombinationer. Jonathan Harvey ärvde musikintresset från sin entusiastiskt amatörmusicerande och komponerande far, och redan som sexåring visste han att det var tonsättare han ville bli. I början av 1980-talet bjöd Pierre Boulez in Harvey till en tjänst vid det berömda musikforskningsinstitutet IRCAM i Paris, speciellt inriktat på avantgardistisk och elektroakustisk konstmusik.

Harvey har också i hög grad värnat om det mest traditionella av alla instrument, den mänskliga rösten. Han var korgosse redan vid mycket unga år, och den grundliga kontakten med anglikansk körtradition märks tydligt i produktionen. År 1981 arbetade han med ett operaprojekt för Winchester Cathedral lett av biskopen John Taylor, och det är dennes poesi som har tonsatts i The Angels från 1994. Verket ingick i det årets traditionella Nine Lessons and Carols vid King´s College i Cambridge, en gudstjänst som hållits där varje julafton sedan 1918. Liksom mycket av Harveys liturgiska musik utstrålar musiken en betagande enkelhet, och uppvisar stor kunskap om hur man bemästrar akustiken i helgedomar som Winchester Cathedral eller kapellet i King’s College. Prägeln av ett stort, närmast oföränderligt och hypnotiskt lugn passar perfekt till Taylors text.

Text: Gunnar Lanzky-Otto

Karin Boye (1900-1941) har nog alla en relation till. Hon är sannolikt en av Sveriges mest älskade poeter och hennes dikter har påverkat mitt skapande och följt mig genom hela livet. Senast använde jag mig av tre av hennes dikter i mitt stora oratorium SALT som jag skrev för Göteborgs 400-årsjubileum. Det nakna och drabbande i hennes poesi är både känslomässigt starkt och unikt. Hennes textbehandling är fri men samtidigt organisk och inbjuder till tonsättning på ett mycket naturligt sätt. Orden liksom föder musiken.

I mitt nya körverk Glittrande kall har jag utgått från dikten Barfrost ur diktsamlingen Moln. Det är något så ovanligt som en ljus och hoppfull dikt av Karin Boye och hon målar upp bilden av ett vinterlandskap med ord som fångar såväl färger som stämningar. Med ord som ”solflod”, ”strålgul” och beskrivningar som ”skrattande kylig”, ”guldbruna gärden” fångar hon en känsla av bubblande glädje och livslust. I mitt körverk försöker jag att spegla texten med ljusa klanger, transparens, dansanta rytmer i udda taktarter och polyfona texturer (bla ett 8-stämmigt fugato). En vinterdag när den fyller oss med glädje och är som allra vackrast.

Text: Albert Schnelzer 

I Ørjan Matres musik möts traditionella influenser och oväntade klanger samt tekniker. Så också i de båda julsånger han har skrivit för Radiokören.

I Gläns över sjö och strand har tonsättaren utgått från Iwar Widéens tonsättning av Viktor Rydbergs text och skrivit ett arrangemang där melodin omges av sololinjer, textkanon, en slags vaggvisa samt tvetydiga övertoner som svävar mellan moll och dur.

–  Jag tror inte att lyssnaren nödvändigtvis kommer att känna igen julpsalmen, det finns få direkta citat, men harmonierna och en del av melodin lyser igenom, berättar Matre.

Text: Anna Hedelius

Den svenska folksången Den signade dag finns i många olika versioner. Ørjan Matre har använt sig av Ingrid Isakssons melodi, ursprungligen från andra hälften av 1800-talet, men nedtecknad av Nils Stålberg omkring år 1935. En solist eller solistgrupp sjunger melodin medan resten av kören sjunger en körsats med texten O Magnum Mysterium. Körsatsen är klangmässigt baserad på Gustaf Nordqvists Jul jul strålande jul i en extremt utsträckt version. Idén att sammanföra olika stycken har han laborerat med en längre tid, både som tonsättare och arrangör, bland annat i samarbete med Oslo Kammerkor.

– Jag har i flera verk experimenterat med att förena musikaliskt material utan koordinering och mer eller mindre låtit tillfälligheten råda. Det kan göra att otroligt spännande och ofta överraskande situationer uppstår, säger Matre.

Text: Anna Hedelius

Stimmung för sex sångare, är ett verk av den avantgardistiske, tyska tonsättaren Karlheinz Stockhausen. Stycket beställdes av staden Köln för Collegium Vocale Köln, en traditionell sångensemble som egentligen var mera van vid att framföra madrigaler. Stockhausen komponerade verket i sitt hem på Long Island, USA, under de kalla vintermånaderna februari och mars 1968. Han hade just återvänt från en rundresa till Kalifornien och Hawaii samt Mexiko, där han hade utforskat Mayaruinerna. Den skarpa och ikoniska arkitekturen, såväl som berättelserna om de gamla och ibland blodiga religiösa ritualerna som utfördes på dessa platser, verkade inspirerande på honom.

Då han utförde kompositionsarbetet kunde han inte sjunga melodierna högt, på grund av sitt nyfödda sovande barn. Istället började han nynna musiken och hörde då tydligt sina egna övertoner, speciellt då han lutade huvudet mot väggen. Så föddes idén till det verk som kom att bli den första stora västerländska kompositionen i sitt slag, ett verk helt och hållet baserat på vokalproduktion av övertoner.

Stimmung består av 51 olika sektioner av vokalmönster (utan tonhöjd), som Stockhausen kallar ”ögonblick”. De flesta ägnas åt att åkalla en gudom, vars namn upprepas melodiskt och rytmiskt. Gudar och gudinnor från många olika kulturer, till exempel den aztekiska, aboriginska och antika grekiska, åkallas. Stockhausen använder sex grundtoner, som sångarna förhåller sig till utifrån ett Bmaj9-ackord. Tonerna är valda för att för att kunna bygga övertonserier som passar ihop, och för att få fram tydliga övertoner med hjälp av vokalformerna. I noterna finns till hjälp för detta siffror, som indikerar de övertoner som önskas. Varje sektion startas och leds av en solist, och de andra sångarna ackompanjerar denne med polyfoniska ostinaton. Sektionerna avbryts av passager med långa erotiska och intima kärleksdikter på talsjungen tyska (sprechgesang), skrivna av Stockhausen själv.

Verkets tyska mångtydiga titel valdes med omsorg, och sammanfattar verket enligt Stockhausen själv.  ”Stimmung (stämning) innebär inte bara den yttre stämningen av röster eller instrument, utan också den inre stämningen av ens själ samt att vara välstämda tillsammans”.

Text: Andreas Konvicka

Michael Praetorius fyrahundra år gamla julros som traditionell psalm må vara en favorit, men i färgprakt och klang överträffas den ändå av Jan Sandströms fria körsats från 1995. Här är rosens knopp de ordlösa harmonier som en åttstämmig körgrupp sjunger con bocca chiusa (med stängd mun) genom hela satsen. Då en motkör ansluter genom att sublimt och oändligt långsamt sjunga Praetorius julkoral i fyra stämmor slår den prunkande rosen ut i himmelska nyanser. Långsamheten, de sammansmälta klangerna och de långa linjerna skapar ett tillstånd av salighet som får vem som helst att tro på julens mirakel.

Melodin till koralen kom till redan under medeltiden och sången med den tyska texten Es ist ein Ros enstprungen publicerades första gången 1582, då som en katolsk hymn med nitton strofer. Rosen symboliserar Jungfru Maria, som härstammar från Jesse stamträd, det vill säga från kung Davids far Jishaj. Historien om textens ursprung och den tyske munk som på sin julaftonspromenad hittade en blommande ros och placerade den bredvid en Mariabild på altaret i sin kyrka i Trier är näpen, men möjligen uppdiktad.

Test: Anna Hedelius