Bo Linde var 22 år när han komponerade En munter uvertyr, vilken uruppfördes den 13 mars 1955 på Gävle Teater av Gävleborgs läns orkesterförening, under ledning av Gunnar Staern. I programhäftet skrev Bo Linde själv: ”Uvertyren skrevs julen 1954 och jag hoppas att något av den glada stämningen från den tiden lyckats fastna inom sonatformens rätt konventionella väggar.” Den förhoppningen gav utdelning, och dagen efter premiären skrev Arbetarbladet: ”Det är egentligen ganska fantastiskt att en 22-åring redan hunnit med att lära sig orkesterapparaten och kan instrumentera så raffinerat. Och uppfinningsrikedom har han såväl melodiskt som klangligt och inte minst rytmiskt.”
Född i Gävle 1933 hade Bo Linde vuxit upp i en lägenhet i samma hus som en pianoaffär. Där tillbringade han mycket av sin lediga tid, och lärde sig även att spela piano. Som femtonåring kom han in på Kungliga Musikaliska Akademien. Han studerade komposition hos Lars-Erik Larsson och senare dirigering i Wien, och komponerade över etthundra verk för orkester, kammarensemble, piano och orgel, körstycken, sånger samt en balett och en opera.

Munterheten i titeln till En munter uvertyr avspeglas förvisso i musiken, men i de snabbt skiftande rytmerna och riktningarna finns också en febrig oro. Det är ett drag som återkommer i Lindes musik. Han komponerade ofta i klassiska format – måttfullt, och alltid mycket exakt. Bland särskilt spännande verk märks cellokonserten från 1965, ett tätt och sammanhållet stycke som precis som En munter uvertyr genomkorsas av febrigt svävande orosmoln.
Under sin korta karriär – han var var bara 37 år när han dog år 1970 – var Bo Linde både en framgångsrik tonsättare och en outsider i Stockholms musikkretsar, delvis för att hans verk ansågs traditionella. En ledstjärna för Linde var en vilja att upplösa gränserna mellan konstmusik och populärmusik – en hållning som fick blandat gehör i ett 50-tal som var ganska strikt uppdelat mellan den publik som sökte formmässiga experiment á la Måndagsklubben och den publik som ville dansa till Elvis.

Text: Hedvig Ljungar

Det är svårt att tänka sig en mer betydelsefull person för svenskt musikliv vid förra sekelskiftet än Tor Aulin. Han var sin tids ledande violinist i Sverige och bildade kvartetten som bar hans namn – Aulin-kvartetten – en ensemble som skulle få en stor betydelse för musiklivet inte bara i Stockholm, utan också runt om i landet, då kvartetten turnerade flitigt. Aulin verkade också som konsertmästare i Hovkapellet och var en av grundarna till Stockholms Konsertförening (dagens Kungliga Filharmonikerna) samt medgrundare till Göteborgs orkesterförening. Som dirigent ledde Aulin flera uruppföranden av svensk musik, som Stenhammars och Peterson-Bergers första symfonier. Han var även en förespråkare för Berwalds musik och dirigerade premiären av Sinfonie singulière.

Aulin verkade också som kapellmästare för Dramatiska Teaterns orkester och till invigningen av det nya Dramatenhuset 1908 skrev han scenmusiken till Strindbergs Mäster Olof, efter Strindbergs eget önskemål. Aulin var god vän med den svenske nationalskalden och tillsammans med bland annat Strindbergs bror Axel blev Aulin en av författarens ”Beethovengubbar” som möttes hemma hos Strindberg för att lyssna på musik.

Med en omfattande verksamhet som solist, orkestermusiker, organisatör och dirigent är det förståeligt att det inte blev mycket utrymme över till komponerandet och Aulin tycks ha haft en försynt inställning till sitt eget skapande och spelade sällan egna verk offentligt. På verklistan ryms ändå bland annat sånger, pianostycken, kammar- och teatermusik samt tre violinkonserter och en violinsonat. Tillsammans med Fyra akvareller och musiken till Strindbergs Mäster Olof hör den tredje violinkonserten till hans mest kända verk, och det är en av få svenska solokonserter som än i dag står på repertoaren.

Den tredje violinkonserten fick sitt uruppförande 1896 med Aulin själv som solist. Medan de två första konserterna huvudsakligen bär på influenser från den franska skolan, bär den tredje konserten på influenser från tysk tradition. Den ovanliga inledningen där träblåset presenterar huvudtemat och solisten kommer in med en fri kadens för tankarna till Max Bruchs första violinkonsert. En annan inspirationskälla för Aulin i hans lyriska tredje konsert var
Johannes Brahms.

Text: Axel Lindhe

Redan tidigt bestämde sig Bo Linde för att bli tonsättare. I en artikel i Nutida Musik 1967/68 berättade han om hur han som tioåring för första gången skolkade från skolan. Efter Dagens dikt på radion hade finalen ur Sibelius femte symfoni spelats, en musik som drabbade honom ”med så våldsam kraft att jag blev helt omtöcknad…” Han började komponera mindre stycken, fick undervisning av chefdirigenten för Gävle Symfoniorkester, Eric Bengtson och tog också pianolektioner. Som femtonåring blev han antagen som den yngste eleven i Lars-Erik Larssons kompositionsklass vid Musikhögskolan i Stockholm.

Redan när han blivit antagen till Musikhögskolan hade Linde uttryckt en förhoppning om att ”…människor ska höra på…”, han hade helt enkelt en önskan om att göra sin musik tillgänglig för så många som möjligt. Denna publiktillvända inställning var relativt ovanlig under 1950-talet, då många svenska tonsättare valde att ansluta sig till efterkrigstidens olika modernistiska strömningar. Själv hade Linde inte mycket till övers för olika grupperingar och sade sig vara ointresserad av att ansluta sig till någon ”skola”. Han ville vara fri att använda de stilmedel han ansåg passande. Inte sällan använde han sig av sin känsla för lyrisk elegans och melodisk expressivitet, som i violinkonserten som blev hans stora genombrott. Trots ett alltför kort liv – Linde blev bara 37 år gammal – komponerade han såväl orkesterverk, solokonserter, kammarmusik, som mängder av sånger och pianostycken.

Pezzo concertante för basklarinett och stråkar var den sista större kompositionen från Lindes hand. Orsaken till att det blev just ett verk för basklarinett var att Linde några år tidigare hade blivit vän med klarinettisten Lennart Stove, som informerat honom om att det fanns få verk för instrumentet på repertoaren. Linde tillägnade sitt verk till Stove, som också var solist vid uruppförandet i Gävle den 20 september 1970, bara några veckor innan Linde skulle gå bort. Pezzo concertante är ett verk med bara omkring tio minuters speltid, men det är verkligen frågan om händelserika och koncentrerade minuter. Det är musik som flödar över av Bo Lindes musikaliska energi och melodirikedom.

Text: Axel Lindhe

En överjordisk stämning präglar Otto Olssons Sex latinska hymner för blandad kör a capella, som han fullbordade år 1919. Till grund för verket ligger gammalkyrkliga latinska texter, och i den tredje satsen, ”Psalmus CX”, är texten lånad ur psalm nr 111 ur Psaltaren. ”Jag vill tacka Herren av allt hjärta” lyder titeln till psalmen, och i satsen visar Otto Olsson prov på sin omisskännliga förmåga att sammanfoga körens stämmor till en tät väv av klanger, där kanonformen fungerar som motor när stämmorna jagar och hakar i varandra.
Otto Olsson var född i Stockholm 1879 med en mamma som var djupt religiös, och under sin uppväxt följde han ofta med henne till gudstjänsterna i Blasieholmskyrkan. Där mötte han organisten Albert Lindström, som blev hans lärare i piano och orgel. Som femtonåring kom Otto Olsson in på Kungl. Musikkonservatoriet, där han fick examen som organist, musiklärare och kyrkosångare. 1907 blev han organist i Gustav Vasa kyrka vid Odenplan i Stockholm, därefter lärare i harmonilära vid Musikkonservatoriet och 1926 professor i orgel.
Olsson komponerade utöver sakral vokal- och orgelmusik även profana verk i form av kammarmusik och pianokompositioner. Tonvikten låg dock på den sakrala musiken, och han var själv en av de främsta organisterna i det tidiga 1900-talets Stockholm. Han hade ett utpräglat intresse för den katolska liturgin, för harmonik rotad i kyrkotonal musik och för gregoriansk sång. Den gregorianska sången märks till exempel hans verk Te Deum (1903) för blandad kör, harpa, orgel och stråkorkester – liksom i Sex latinska hymner. Verkets sex satser – ”Psalmus CXX”, ”Canticum Simeonis”, ”Psalmus CX”, ”Jesu dulcis memoria”, ”Ave Maris Stella” och ”Rex gloriose Martyrum” – kan antingen framföras i följd eller, som vid den här konserten, som enstaka verk. De gregorianska inslagen till trots är det dock inte fråga om någon entydig kyrkomusik – tätt sammantvinnade med de kyrkliga trådarna är de romantiska och expressivt moderna.

Text: Hedvig Ljungar

Den danske nationaltonsättaren Carl Nielsen är utanför hemlandet främst bekant för sina symfonier. Totalt skulle det bli sex symfonier från hans hand, men Nielsen komponerade i de flesta genrer, förutom orkesterverk bland annat operor, solokonserter, kammar- och pianomusik, sånger och körverk. Även stilmässigt spände han över ett brett fält som tonsättare, från tradition till modernism. Samtidigt som han laborerade med originella idéer i sin orkestermusik, var han en älskad och folkkär tonsättare av sånger och i hemlandet månar man fortfarande om visorna som ett oundgängligt kulturarv.

Folkkär kan man i högsta grad även säga att kantaten Fynsk Forår har blivit. Verket tillkom under sommaren 1921 – Nielsen var då mitt uppe i arbetet med den femte symfonin – då det slog honom att han lovat att komponera musik till det Danska körförbundet, Dansk korforening. Bakgrunden var den att förbundet hade utlyst en tävling om en text som skulle behandla dansk natur, historia eller folkliv, som skulle tonsättas av Nielsen. Tävlingen hade redan vunnits av läkaren och poeten Aage Berntsen och med god hjälp av sin assistent, tonsättaren Nancy Dalberg, lyckades Nielsen bli klar med sin tonsättning i tid. Den 3 september 1921 skrev han till sin hustru, bildhuggaren Anne Marie Carl-Nielsen: ”Mitt nya körstycke har visat sig vara ett riktigt stort verk … och har nu faktiskt levererats i tid … Poeten har kallat det Fynsk forår, men jag har också gett det en undertitel, Lyrisk Humoreske, som antyder att stilen är lätt och livlig … Nu ska jag fortsätta med min avbrutna symfoni.”

Fynsk Forår är komponerat för sopran-, tenor- och barytonsolister, kör, barnkör samt kammarorkester. I verket möter vi känslor och tankar hos olika grupper och individer på Fyn, där vårens ankomst bjuder på lättnad efter vinterns påfrestningar. Den konfliktfyllda dramatik som förekommer i symfonierna lyser här med sin frånvaro. I stället är tonspråket betydligt mjukare och mer graciöst och stilmässigt är melodierna enkla och sångbara, inspirerade av dansk folkmusik. Verket fick sitt uruppförande i Odense juli 1922 under storstilade former, med stor orkester och inte mindre än 900 sångare och med 8000 personer i publiken, och blev en stor framgång för Nielsen.

Text: Axel Lindhe