Haydns Skapelsen beskrivs ibland som naiv. Det är ett kolossalt missförstånd av, för att använda ett modern uttryck, ett science-fiction-oratorium som (efter John Milton, som på sätt och vis var den förste science-fiction-författaren) ställer sig uppgiften att skildra något som vi inte vet någonting om. Ta till exempel den berömda inledande orkestersatsen som har till uppgift att skildra kaos. Det ställs alltså inför samma fråga som är upphov till hela Friedrich Hegels filosofi: Hur beskriver man det som inte har några som helst egenskaper? Hur ser den absoluta tomheten ut?

Efter romantiken hade många fallit för frestelsen att göra något uppenbart kaotiskt. För en modern elektronisk kompositör hade det nog varit självklart att använda vitt brus, ett ljud som ligger jämnt fördelat över alla hörbara frekvenser. Men hur annorlunda ser inte Haydns kaos ut: I stora, öppna oktaver, som antyder ofantliga avstånd, rör sig en högtidlig orkestersats. Det är stramt, formellt, mycket distinkt och det förebådar ett tillstånd som kokar av oförverkligade möjligheter. I denna majestätiskta rörelse uppträder flöjternas löpningar som ett slags virvlar; något har råkat i oordning i tomheten. Något håller på att utkristalliseras.

Med väldig auktoritet uppträder så det kosmiska Ljuset, personifierad av ärkeängeln Rafael. Det är fysiskt ljus, men också möjligheten att se. Filosofen och biskopen George Berkeleys skarpsinniga teori, att vara till är att ses utav någon, ligger inte långt borta. Men det är också 1700-talets symbolik. Det är Förnuftets ljus, intellektuell upplysning som genomtränger världen. Det tolfte recitativet, där solen och stjärnorna tänds, är kanske ett av musikhistoriens vackraste ögonblick. De lyser upp gradvis, kontrasterande mot det tunga omgivande mörkret, och växer sig väldiga.

Skapelsen uruppfördes 1798, offentligt första gången året efter. Det är en hyllning till ordningen gentemot kaos. Riktigt stora konstverk har en egendomlig, nästan magisk förmåga att organisera också den omvärlden i symboliska mönster. Som magnetfält drar de till sig allt och ger det innebörd. Förmodligen kan även en modern lyssnare i Skapelsen, denna optimismens stora musikaliska manifestation, göra egna upptäckter – också om sig själv.

Text: Lars Gustafsson

Joseph Haydns namn presenterades för första gången för Londonpubliken 1765 – då under det förvanskade namnet Haydri – när tidningarna annonserade för en holländsk utgåva med sex av hanns stråkkvartetter. Under 1780-talet började han bli välkänd i staden, då hans kvartetter och symfonier gavs ut i nyutgåvor. Men det dröjde ända till 1791 innan Haydn själv äntligen besökte London.

Haydn hade sedan länge verkat vid hovet i Esterházy i Ungen och trivdes hos sin musikälskande arbetsgivare, furst Nikolaus. Vid inbjudan till London tackade Haydn nej med motiveringen att han var sin arbetsgivare trogen. År 1790 fick livet i Esterházy ett abrupt slut då furst Nikolaus plötsligt dog. Sonen och tronföljaren prins Anton fann musiken vid hovet alltför kostsam och avskedade hela operatruppen, orkestern och alla övriga gästande musiker. Då begav sig Haydn till Wien, där bland annat impressarion Johann Peter Salomon sökte upp honom. Salomon började sin karriär som violinist och kompositör i Tyskland, men begav sig senare till London där han så småningom blev en välkänd impressario.

Salomon hade upprepade gånger försökt få Haydn till London. När han läste vad som hänt i Esterházy såg han sitt tillfälle och på nyårdagen 1791 seglade Haydn och Salomon över Engelska kanalen. I London var det opera eller konsert varje kväll och Haydns musik framfördes under Salomons försorg. I början av vistelsen var det meningen att operan Filosofens själ, baserad på berättelsen om Orfeus och Eurydike, skulle uruppföras. Redan 1787 hade operan beställts till operahuset Pantheon i London, men under pågående repetitioner drog kung Georg III in Pantheons licens.

Det kom att dröja ända till 1951 innan hela operan Filosofens själ fick sitt uruppförande, men uvertyren framfördes dock vid ett tillfälle 1795 under Haydns andra Londonvistelse. Prinsen av Wales, blivande Georg IV, skulle gifta sig med prinsessan av Brunswick och till det komponerade ingen mindre än Johann Peter Salomon ett maskspel, Windsor Castle, som sattes upp på Covent Garden. Till detta lånade Haydn ut uvertyren till Filosofens själ som i och med detta också kom att bli känd som ”Uvertyr till Windsor Castle”.

Text: Ann-Charlotte Larsson

”Åk inte. Du är för gammal.” Det rådet fick Joseph Haydn av sina vänner, däribland Mozart, när han fick erbjudandet att åka till London för en serie konserter arrangerade av impressarion Johann Peter Salomon. Men Haydn, som nyligen befriats från sina bojor som Kapellmeister hos prins Esterházy, såg chansen att äntligen leva som oberoende musiker. Dessutom skulle han tjäna åtskilligt mer än han gjort under alla sina år i Wien.

Sinfonia concertante för violin, cello, oboe, fagott och orkester skrev Haydn under den första av två framgångsrika Londonvistelser, melon nyåret 1791 och juni 1792. Verket uruppfördes för en salig engelsk publik under samma månad som han uruppförde även symfonier nr 94 och 98. Men det var inte bara publikens översvallande respons som sporrade Haydns kreativitet i London. Hans forne elev Ignaz Pleyel hade också dykt upp för att ge en serie konserter på egen hand. Pressen utmålade honom som Haydns store rival, vilket Haydn själv tog med ro, men just Sinfonia concertante tycks emellertid ha skrivits med avsikt att tävla med ett av Pleyels mest framgångsrika verk.

I dag däremot, när man lyssnar till Haydns luftiga, stilfulla och glada musik kan man undra över om inte inspirationen snarare kom från en vacker änka vid namn Rebecca Schroeter. Hon och Haydn inledde ett kärleksförhållande vinter 1791–92 och Haydn medgav senare att han mer än gärna hade gift sig med henne – om han själv hade varit fri.

Den lekfulla och lättsamma Sinfonia concertante har sedan dess däremot inte haft det så lätt. Historiskt har den hamnat i skuggan av de tolv Londonsymfonierna. Det är ju inte en riktig symfoni, snarare ett mellanting mellan symfoni och konsert, och den spelas inte alls lika ofta som exempelvis Londonsymfonierna. Men, som en kritiker har skrivit, bjuder Haydn här på sina allra bästa sidor. Det är en wienklassicismens mästare som visar hur det skall låta: ”Det är musik skriven för att imponera, och visst imponerar den!”

Text: Mikaela Kindblom

Den egyptiska prinsessan Berenice är trolovad med makedonske kung Antigono, men Berenice är också förälskad i Antigonos bannlyste son Demetrio. Denna typiska operahandling ligger till grund för Haydns Scena di Berenice, som namnet antyder en scen som omfattar två recitativ och två arior. Librettot är ett utdrag ur en hel opera författad av Pietro Metastasio, en av 1700-talets viktigaste italienska librettister och av stor betydelse för den italienska tragiska operan, opera seria. Hela Metastatios opera, Antigono, tonsattes av över trettio tonsättare däribland Christoph Willibald Gluck 1756 och, ursprungligen, Johann Adolph Hasse redan 1743.

Först 1795 tog sig Haydn an texten, under sitt andra Londonbesök. Han hade nyligen komponerat både Militärsymfonin och Londonsymfonin som stod på programmet vid samma konsert som Scena di Berenice uruppfördes, 4 maj 1795 på King’s Theatre. Fastän sopransolisten enligt Haydns dagbok inte presterade på toppen av sin förmåga blev det ett uppskattat uruppförande. Haydn var mycket nöjd med hela konserten, inklusive att den blev en stor ekonomisk framgång för honom.

Ur Metastasios libretto har Haydn lyft ett parti ur tredje och sista akten där en otröstlig Berenice uttrycker sin förtvivlan över att hennes älskade Demetrio beslutat sig för att ta sitt liv och att hon själv vill dö vid hans sida. Det första, dramatiska recitativet leder elegant in arian Non partir bel idol mio – lämna mig inte, min älskade – en hjärtskärande, långsam aria där Berenice ber Demetrio att stanna hos henne. Sedan exploderar känslorna i ett kort andra recitativ följt av det våldsamma känsloutbrottet i Perche, se tanti siete. Hela scenen bjuder på både smäktande och bländande virtuosa passager för sopransolisten och effektfull, vacker och skicklig instrumentbehandling av mäster Haydn – inte konstigt att uruppförandet blev en succé.

Text: David Saulesco

I det handskrivna partituret till Joseph Haydns Londonsymfoni står ”den tolfte som jag komponerat i England”. Haydn hade ursprungligen bjudits till London 1791 som residenstonsättare vid impressarion Johann Peter Salomons abonnemangskonserter och skrev under de första två säsongerna totalt sex symfonier. Han återvände till London 1794 för ytterligare två säsonger hos Salomon och skrev ytterligare sex stycken. Dessa blev Haydns sista symfonier och har kommit att kallas för ”Londonsymfonierna”, precis som de sex symfonier han skrev på beställning av den franska orkestern Concert de la Loge Olympique kallas för ”Parissymfonierna”.

Den sista av de tolv, nr 104, kallas ensam också för just Londonsymfonin, fastän den inte handlar om staden i sig. Däremot är den säkerligen färgad av Haydns upplevelser av den livliga storstadsmiljön och bygger dessutom på en i England välkänd psalmmelodi. Den här melodin har tydligt inspirerat huvudtemat i både första och andra satsen. Den inträder en bit in i första satsen och Haydn låter oss aldrig riktigt glömma bort den genom såväl flitiga upprepningar som olika variationer. I den andra, långsamma satsen har Haydn skruvat lite på psalmmelodin men den är fortfarande tydligt igenkännbar. Genom att använda en engelsk psalmmelodi som förlaga gjorde Haydn denna, den sista av hans tolv Londonsymfonier, också till den definitiva Londonsymfonin.

När Haydn skrev symfonin 1795 hade han över sextio musiker till sitt förfogande. Det var en tredjedel fler än säsongen innan och mer än dubbelt så många som i Esterházys hovkapell. Det är tydligt att de utökade klangmöjligheterna hos en så stor ensemble inspirerade Haydn. Med en mästares säkra hand växlar musiken mellan varsamt utmejslad stämföring och jublande fortissimon som formligen flyger upp från notbladen.

I engelska tidningen The Morning Chronicle stod två dagar efter symfonins uruppförande att ”de närmaste 50 åren kommer tonsättare inte vara mycket mer än Haydn-imitatörer”, så stort intryck hade han gjort på Londonborna. Londonsymfonin är i sanning en milstolpe i symfonigenrens historia och ett storartat avslut för den moderna symfonins fader.

Text: David Saulesco