Pianosviten Miroirs skrev Maurice Ravel 1904–1905 och tillägnade sina vänner och kollegor i konstnärsgruppen Les Apaches. Han hade slutits in i gemenskapen omkring två år tidigare och fick en del av sin konstnärliga uppfostran i denna kreativa författar-, musiker- och konstnärskrets, som även omfattade andra tonsättare som Manuel de Falla och Igor Stravinsky. Var och en av de fem satserna i Miroirs skrev Ravel till en av medlemmarna i Les Apaches, ett namn som inte syftade på nordamerikanska indianer utan hade en överförd, i dagens ögon ganska rasistisk betydelse, som ”bråkmakare”. Gruppen betraktade sig som utbölingar i förhållande till det konstnärliga etablissemanget.

La vallée des cloches, klockornas dal, är pianosvitens femte och sista sats. Genast får styckets namn sin förklaring: Pianot klämtar ömsom ljust, ömsom mörkt, och målar däremellan ett vidsträckt böljande landskap med ett ständigt upprepande ostinato. Det modala tonspråket med fokus på kvarter och kvinter antyder något exotiskt och främmande för våra europeiska öron. Hela det sex minuter långa stycket är dock inte en ständigt böljande resa; Ravel stannar snart upp efter att ha visat oss landskapet vi befinner oss i, men känslan av stillsamt klämtande klockor kvarstår. Det är inte våldsam eller kraftfull musik, men i sin återhållsamhet har den ändå en intagande kraft. Stycket tillägnade Ravel pianisten och tonsättaren Maurice Delage vars musik var starkt influerad av resor till Indien och Japan, vilket förklarar de flyktiga, orientaliska klangerna i musiken.

Australiske tonsättaren Percy Grainger var generationskamrat med Ravel. Förutom många egna verk gjorde han också ett stort antal transkriptioner, parafraser och arrangemang av andra tonsättares musik. Hans sättning av La vallée des cloches från 1944 är skriven för två marimbor och två vibrafoner, rörklockor och gongar, harpa, två pianon, stråkar, celesta och det sällsynta klaverinstrumentet dulcitone, en skotsk uppfinning från 1860-talet där hamrarna slår på stämgafflar i stället för på strängar. Ravels pianomusik förlorar kanhända sin enkelhet i Graingers romantiska arrangemang, men de suggestiva och inbjudande klangerna som han framkallar ur den säregna ensemblen är minst lika intagande och förtrollande som Ravels återhållsamma originalstycke.

Text: David Saulesco

2018 sambeställde Sveriges Radios Symfoniorkester och en rad andra orkestrar en cellokonsert av australiske tonsättaren och violasten Brett Dean. Bakom beställningen låg enträget arbete av Deans vän, cellisten Alban Gerhart, för att få honom att acceptera idén om att komponera en solokonsert för cello. De spelade regelbundet kammarmusik tillsammans under Deans många år i Berlin och Gerharts förmåga att ta till sig nutida musik och behandla den med samma respekt och kärlek som de klassiska verken har varit en stor inspirationskälla för tonsättaren.

”Cellokonserter är ökänt svåra att hantera. Det kan lika gärna sluta med att cellisten spelar sig svettig för att inte dränkas i orkesterns klang” säger Alban Gerhart, ”men Brett har tänkt igenom orkestreringen noggrant.”

Brett Dean undvek cellokonsertens potentiella problem genom att skapa en transparent, kammarmusikalisk klangvärld där cellon tillåts lysa igenom trots att dess tonomfång ligger mitt i den stora orkesterns frekvenser. Verket är byggt på varje orkesterinstruments unika klangfärg och relation till cellons egen klang.

Många av Brett Deans verk bygger på en dramatisk tanke och bär suggestiva titlar som The Scene of the Crime, skrivet för slagverkaren Colin Currie och vår egen världstrumpetare Håkan Hardenberger, eller violinkonserten The Lost Art of Letter Writing. Cellokonserten däremot handlar enligt Dean bara om musikens eget värde – musik för musikens skull – så namnet Cellokonsert kändes rätt i all sin enkelhet.

”Det speciella med cellokonserten är att jag använder Hammondorgel i orkestern för första gången. Det finns några partier med jazzig, funkig känsla och där passar den bra. Jag använder den ibland harmoniskt, men oftare får den bidra med ett mörkt, hetsigt sväng” berättar Brett Dean.

Australiensaren Brett Deans cellokonsert uruppfördes i augusti 2018 av Alban Gerhart och Sydneys symfoniorkester i stadens ikoniska operahus.

Text: Janna Vettergren

Percy Grainger hade en brokig karriär. Han verkade ömsom som pianist och militärmusiker, tonsättare, arrangör och dirigent, lärare, skribent och upptecknare av folkmusik. Han hade ett starkt intresse av Norden sedan hans mor läste H C Andersen och isländska sagor för honom som barn. I vuxen ålder besökte han bland annat Grieg och studerade in dennes pianokonsert i nära samarbete med tonsättaren själv. Vid första världskrigets utbrott flyttade han till USA där han kom att stanna och dessutom träffa sin svenskfödda blivande hustru.

Till stor del självlärd med starka intryck från musiken utanför konservatorerna reagerade Grainger mot den traditionella musikuppfattning han mötte under studieåren i Frankfurt. Redan vid sekelskiftet framstod han som modernist med radikala, experimentella idéer. Han tar dock inte avstånd från den traditionella symfoniorkestern och visar i stycken som Country Garden sin populära ådra. Grainger komponerade gärna för alternativa besättningar, något han själv kallade ”elastiskt arrangemang” och ibland förklarat som ett utslag av avantgardism. Lika gärna kunde det uppfattas som ett led i traditionen att framföra symfoniska verk med reducerad besättning och piano.

I The Warriors kan flera av de instrument som Grainger själv betecknat som frivilliga ersättas eller uteslutas, helt enligt hans egna instruktioner. Orkestern skall, förutom pukor, innehålla minst fem och högst tio slagverkare. Där kan även ingå en grupp mässingsblåsare utanför scenen, men då krävs extra dirigenter. De tre pianisterna bör vara extra starka; finns inga tillräckligt kraftiga pianister får stämmorna förstärkas med extra musiker!

Verket är tillägnat Frederick Delius, en nära och beundrad vän till Grainger, och började som ett projekt till Sergej Djagilevs ryska balett i Paris. Det blev dock till slut ingen balett utan ett renodlat orkesterverk, ”musik till en föreställd balett”. Det är ett klangstarkt och energiskt stycke med hamrande vital grundkaraktär, lugnare mellandelar och en dramatisk avslutning. Mängden slagverk ger ett modernt intryck, liksom rytmik och kromatik som skulle kunna vara inspirerat av Stravinskys Våroffer. Grainger var humanist och pacifist och ville här förmedla en vision av sammanhållning mellan folk från skilda världsdelar, ”en orgie i krigiska danser, processioner och festglädje”.

Text: Ann-Marie Nilsson

Då Ryska baletten 1909 etablerades i Paris hade Maurice Ravel endast komponerat två orkesterverk: Rapsodie espagnole och Une barque sur l’ocean. Trots detta tvekade inte balettens impressario Sergej Djagilev, som såg Ravels begåvning, att beställa ett verk av honom. Idén att utgå från den gamla grekiska sagan om Dafnis och Chloé kom från chefskoreografen Michel Fokine, som tyvärr hade svårt att samarbeta med Ravel. ”Fokine kan inte ett ord franska och jag kan bara svära på ryska”, skrev Ravel frustrerat om den ryske koreografen som egentligen hette Michail Michajlovitj Fokin.

Han hade svårt att avsluta verket, speciellt finalen som tog perfektionisten Ravel ett år att få färdig. När han till slut lyckades leverera musiken till slutnumret protesterade dansarna till en början över den svåra 5/4-takten. Instuderingen och arbetet med baletten var med andra ord allt annat än harmoniskt och premiären fick skjutas upp två gånger. Ravel kallade själv Daphnis et Chloé för ”en koreografisk symfoni” och det är faktiskt Ravels längsta orkesterverk, av många ansett som hans främsta verk för orkester. Två år efter balettens premiär arrangerade Ravel om musiken till två symfoniska sviter, varav framför allt den andra har blivit ett populärt och omtyckt konsertnummer.

Svit nr 2 ur Daphnis et Chloé bygger på balettens sista del och inleds med Daggryning. Detta är en av musikhistoriens mest magiska beskrivningar av en gradvis uppvaknande natur, där fåglar sjunger till solens värmande strålar och sakta väcker Dafnis och Chloé. I den efterföljande satsen Pantomim återberättar de historien om hur deras välgörare, guden Pan, uppvaktar nymfen Syrinx som förvandlar sig till ett vasstrå. I sin förtvivlan skär han av vassrören och tillverkar en flöjt som han blåser i. Chloé dansar till den vackra flöjtmelodin och hon och Dafnis förklarar varandra sin kärlek. Det lyckliga slutet utmynnar i en backanalisk fest och nymfer och herdar ansluter i Allmän dans.

Text: Andreas Konvicka