”En dag av och med Joseph Haydn.” Så skulle Britta Byströms Avskedsvariationer kunna beskrivas med en mening, ett orkesterverk som är både Byströmskt och Haydnskt. Redan i titeln märks det; mest uppenbart hänvisar den till Haydns 45:e symfoni, men enligt Byström även till hennes egna verk: ”Försvinnandet som motiv går igen i min musik. Jag har ’pedal’ på orkestern” har hon beskrivit det, liksom en pianoklang kan låtas tona ut i intet.

Formen på verket är tema med variationer, ett högst medvetet val eftersom Haydn själv gärna använde det. Temat är hennes eget och de 14 variationerna anspelar på olika Haydn-verk, specifikt på de beskrivande rubrikerna som tillskrivits dem: ”Haydns musik har inbjudit till utommusikaliska associationer. Dessa associationer har jag knyckt och försökt klä i ny musik, alltså gjort programmusik av det som i förhållande till Haydn uppstått genom ett slags översättning från musik till språkliga bilder.”

Första variationen heter Morgonen, efter Haydns sjätte symfoni, i sig den första av tre symfonier som representerade olika tider på dygnet. Även de övriga två finns med här, som den fjärde respektive tolfte variationen. Vid mittpunkten, den åttonde variationen, skymtas en av Haydns mest kända symfonier, nr 94 känd som Pukslagssymfonin. ”Men medan Haydn överraskar med ett pukslag, har jag använt en gong med glissando,” avslöjar Byström.

Variationerna spelas i ett svep utan avbrott men i noterna står de ändå omnämnda. Förutom till symfonier – exempelvis Jakten, Uret och Il distratto – anas även diskreta referenser till tre av Haydns många stråkkvartetter som exempelvis den tredje variationer, Ryttaren, namne med Stråkkvartett g-moll op 74 nr 3. Men varför just ”en dag” med Haydn? Jo, verket börjar som sagt med Morgonen och följer sedan olika händelser under loppet av en dag. Och namnet? ”Sist kommer en ’avskedsvariation’ där musikerna liksom i Avskedssymfonin en efter en slutar spela (dock utan att lämna scenen) tills bara violinerna blir kvar.”

Avskedsvariationer beställdes av Stockholms Nya Kammarorkester SNYKO och uruppfördes under ledning av Esa-Pekka Salonen vid Östersjöfestivalen 2005.

Text: David Saulesco

Pjotr Tjajkovskij flydde ofta in i sitt arbete när han kände sig illa till mods. Hans Variationer över ett rokokotema A-dur skrevs under vintern 1876, strax efter motgångar med både operan Smeden Vakula i Sankt Petersburg och orkesterverket Romeo och Julia i Wien. Tjajkovskij var djupt fascinerad av 1700-talets musik och hyste stark nostalgisk kärlek till framförallt Mozart och Haydn. Rokokovariationerna komponerades därför för en mindre orkester, vilket var vanligare under 1700-talet. Den eleganta och klassicistiska stilen som präglar variationerna är också tydligt inspirerad av Tjajkovskijs idol: ”Mozart har öppnat den musikaliska skönhetens vida horisonter för mig. Dessa intryck från ungdomen är outplånliga. Jag blir yngre och friskare då jag hör hans musik och min kärlek till Mozart är så överväldigande att jag får tårar i ögonen bara av att tala om honom.”

Rokokotemat kommer inte från något 1700-talsverk – rokokostilen hade sin glansperiod i Europa under mitten av 1700-talet och fick sitt namn först på 1800-talet – utan är i själva verket skrivet av Tjajkovskij själv. Begreppet ”rokoko” användes för den delen inte ursprungligen om musik, utan benämnde snarare den galanta arkitekturstil som använde asymmetrisk och ofta flärdfull dekoration. Det är dock ett särdeles galant och virtuost stycke för cello och orkester som Tjajkovskij har komponerat, om så det i grunden bygger på ett ganska enkelt tema. Som musikalisk form låter variationsverket tonsättaren ge bevis på sin kreativitet och hur många olika känslor som man kan frambringa ur ett enda tema, vilket passade Tjajkovskij ypperligt. Några av hans variationer är så radikala att man ibland glömmer bort temat helt.

Text: Mats Hansson

Koreografen Michel Fokine hade utifrån Sergej Rachamninovs Paganinivariationer utarbetat en balett som gjort stor succé. I slutet av 1930-talet sökte Rachmaninov ett nytt samarbete med den banbrytande koreografen och på sommaren 1940 skrev han klart Fantastiska danser i en version för två pianon som framfördes på en privat konsert av tonsättaren själv och hans granne, pianisten Vladimir Horowitz. Balettplanerna gick dock i stöpet på grund av kriget och i stället blev det en tresatsig symfoni, Symfoniska danser, som uruppfördes i januari 1941 av Philadelphia Orchestra och Eugene Ormandy, som verket också tillägnats.

Redan under studietiden blev Rachmaninov berömd som kompositör, inte minst på grund av operan Aleko, och hans andra pianokonsert från 1901 rönte internationell framgång. Men hans tonsättarkollegor var inte lika entusiastiska. Rachmaninov komponerade i senromantisk tradition och lät sig inte omslutas av moderna ideal, de nya klanger och rytmer som Schönberg, Stravinsky, Ives och Webern förde in i musiken. Han var direkt motståndare mot all musik som kunde kallas ”intellektuell”; hos Rachmaninov var uttrycket och känslan viktigare än formen.

1917 lämnade Rachmaninov Ryssland för att aldrig återvända och bosatte sig i USA. Där turnerade han framgångsrikt som konsertpianist, framför allt av ekonomiska skäl, och slutade nästan helt att komponera. Efter flytten och fram till sin död skrev han faktiskt bara fem större verk, varav det sista av dessa var just Symfoniska danser. Varken uruppförandet eller ett senare framförande i New York möttes av någon större entusiasm, men själv var Rachmaninov nöjd: ”Detta var min sista gnista.”

Nu, mer än 80 år sedan uruppförandet, har de musikaliska idealen förändrats radikalt. Då ansågs Rachmaninov konservativ, men kanske var han i själv verket en föregångare för alla 50- och 60-talets avantgardister som återvänt till tonalitetens värld. Rachmaninov gjorde musik av det som fyllde hans hjärta. ”Musik är född ur hjärtat, och det tilltalar också hjärtat. Det är kärlek. Musikens syster är poesi och dess moder är sorgen.”

Text: Bengt Arwén