Det är december 1891 och pianisten, organisten och kompositören Wilhelm Stenhammar är tjugo år. Han doppar pennan i bläcket och skriver med prydliga svängar “Dal Segno al Fine” längst ned på sidan 39. Han låter bläcket torka, sedan öppnar han byrålådan och lägger ned partituret.

2010 är Gävle Symfoniorkester på jakt efter ett kort orkesterstycke som skulle kunna passa på Stenhammarskivan de ska spela in. Cellisten Mats Olofsson bläddrar i Bo Wallners stora biografi över Stenhammar. I förteckningen finns ett litet verk som saknar opusnummer: Prélude och Bourrée, skrivet 1891. Mats Olofsson blir nyfiken och beställer verket från Kungliga Musikaliska Akademiens bibliotek.

– Det är väldigt charmig musik. Ungdomlig och med en fin, lite folklig ton, säger Mats Olofsson. Det är spännande att Prélude och Bourrée har just det där som Stenhammar längtade efter tjugo år senare. Musik som skulle komma med en ny enkelhet och glädje efter Wagner-vurmen och när Schönbergs kärva tolvtonsteknik var som mest populär.

De två satserna kontrasterar varandra. Prélude med sina sångbara stråk- och träblåsstämmor i ett mjukt andante moderato väcks till liv av ett energiskt allegro med folkton i Bourrée.

2013 uruppfördes Prélude och Bourré efter drygt 120 år i en byrålåda. Nu står stämmorna på  Radiosymfonikernas notställ och Patrik Ringborg ser fram emot att dirigera Stockholmspremiären av verket.

– Det blir såvitt vi vet andra gången någonsin det här verket spelas för en levande publik – om än digitalt, säger Patrik Ringborg. Stenhammar har en stor internationell publik som nu får chans att höra denna lilla pärla. Här anar man verkligen vilken stor tonsättare Stenhammar var på väg att bli.

Text: Janna Vettergren

Nu badar allt i nattens silverljus.

Med stängda luckor drömma vita hus

vid vägarna där ingen färdas.

Vem kan motstå dessa rader? Bo Bergman gav ut sin första diktsamling 1903. Få poeter kan som Bergman lägga ett prisma av skönhet och tröst över en trasig värld, och Wilhelm Stenhammar tonsatte några av hans dikter redan samma år. Fem sånger till dikter av Bo Bergman kom till just 1903-1904, och där hittar vi Adagio, Månsken och Vid fönstret.

På mer än ett ställe kan man läsa att Stenhammar skulle ha varit lika stor som Schubert om han bara hade skrivit sina sånger på ett mer internationellt gångbart språk. Men det svenska språket är själva kärnan i Stenhammars sånger. Det är hans hem – precis som de svenska skogarna med sin nattviol, sina törnen och hallon, där sommarkvällarna är lika ljusa som språkets vokaler.

Det är någonting med det svenska språket som gör det alldeles ljuvligt att sjunga på. Stenhammar kunde konsten att utnyttja detta – det vet alla som fått sin sångutbildning i Sverige. Sofie Asplund och Jakob Högström är inga undantag. Sofie har några av sina starkaste minnen från sin första sångutbildning vid Vadstena Folkhögskola med Stenhammars sånger. Jakob beskriver hur det enkla är det svåra – Stenhammars självklara melodier kräver total närvaro och avspändhet.

Stenhammar var en briljant pianist med europeisk karriär och en av sekelskiftets bästa sångackompanjatörer. Han hade lätt kunnat komponera expressiva stämmor för pianisten att spegla sig i. Men för Stenhammar var orden viktigast. “När jag skall komponera till text (…) skall jag läsa och tänka mig in i dikten, lyssna till ordklangen, tills den av sig själv formar ut sig till tonklang, till melodiskt tal, till talad melodi, och harmonierna skola smyga sig efter ordens stämning (..).”, skrev Stenhammar till en kollega.

Flickan kom ifrån sin älsklings möte är en av Stenhammars mest älskade sånger, skriven av en 22-åring på väg ut i världen. En visa i operaformat där musiken lägger sig tätt intill den sprakande tonårsförälskelsens tvära kast i Johan Ludvig Runebergs text – samma text som Jean Sibelius skrev musik till åtta år senare. Som 16-åring tonsatte Stenhammar en dikt av idyllikern A T Gellerstedt: I skogen. Flickan kom ifrån sin älsklings möte har Stenhammar själv orkestrerat, I skogen är orkestrerad av Adolf Wiklund, medan de tre sångerna till dikter av Bo Bergman framförs i arrangemang av Stig Rybrant.

Text: Janna Vettergren

ur Idyll och epigram

ur Fem sånger till dikter av Bo Bergman

ur Sånger och visor

ur Fem sånger till dikter av Bo Bergman

Våren 1907 tackade Wilhelm Stenhammar ja till att bli chefdirigent för Göteborgs orkesterförening. De femton åren med symfoniorkestern blev en viktig tid, både för Stenhammar som tonsättare och för orkestern. Men Stenhammar fick allt mindre tid att komponera, samtidigt som han sökte en ny väg för sin musik. Under vårar och somrar när orkestern hade uppehåll satt han med en lärobok i medeltida kontrapunkt och övade stämföring. Det gav honom både andrum från samtidens trender och det ramverk han behövde för att skapa nytt.

I den symfoni som kom till mellan 1911 och 1915 – hans andra och sista – hörs tydliga spår av arbetet med de gamla kyrkotonarterna. Musiken rör sig mellan nutida g-moll och ett medeltida doriskt modus. Lyssna på den första satsens första fras i stråkar och fagotter – efter några takter markerar Stenhammar ett tydligt F där vi hade väntat oss ett Fiss som inledningston till G. Och kanske påminns vi om folkdans? Även den bottnar i medeltiden, där mycket av den svenska folkmusiken har sitt ursprung och där vårt dur och moll ännu inte existerar.

Den andra satsens andante skrider fram som en procession, medan den tredje är ett lekfullt scherzo i lätt folkton. Men det är i den avslutande och fjärde satsen som Stenhammar tycks ha hittat sin nya, personliga väg. Efter en långsam inledning kommer vi in i en snårskog av tätnande, snabba fugor. Plötsligt tumlar vi ut i en stilla glänta som badar i det milda ljuset av en mjuk klarinettmelodi. Stenhammar leker sig fram mot full orkesterklang igen, för att sedan avsluta satsen och symfonin i all enkelhet.

Många av de musikaliska idéerna till symfonin föddes i en villa utanför det blomstrande Rom. Det italienska ger accenter till Stenhammars eget språk som klingar av medeltid och svensk natur. Herbert Blomstedt, en av Stenhammars stora förkämpar i vår tid, beskriver symfonin i g-moll som “personlig, återhållen och aristokratisk”.

Stenhammar har lyckats med sitt mål: att förena romantikens värme och känslighet med strikt form och saklighet. På försättsbladet står: “Till mina kära vänner, Göteborgs Symfoniorkesters medlemmar”.

Text: Janna Vettergren