Robert Schumann skrev konsertstycket 1849 medan familjen bodde i Dresden, på endast två dagar. Trots försämrad hälsa komponerade han mycket, nästan maniskt, och det året kom att bli hans mest produktiva år som kompositör med snudd på fyrtio verk skrivna.

Schumann intresserade sig nu för det moderna ventilhornet, med dess möjligheter att utnyttja hela den kromatiska skalans tonförråd. Det var en instrumentinnovation som redan hade tiotals år på nacken, men ännu inte fullt accepterats av tidens hornister. Hovkapellet i Dresden kunde dock skryta med en av Europas största mästare av det nya instrumentet: franskfödde hornisten Josef Rudolf Lewy. Hans virtuositet inspirerade Schumann, som skrev ett uttrycksfullt Adagio och allegro för ventilhorn och piano. Det fungerade som en förstudie, där Schumann kunde utforska instrumentets melodiska förmågor, innan han vände sina ansträngningar mot det virtuosa konsertstycket.

Ordet ”Konzertstück” indikerar vanligtvis en enda stor sats, men trots sitt namn är detta en riktig, tresatsig konsert, om än i tre kortare satser. Verket kräver fyra skickliga solister, i andan av den äldre barockstilens concerto grosso-form. I många år betraktades detta verk som ospelbart, framför allt den höga och svåra förstahornstämman, och det fanns till och med tankar om att ersätta hornet med en trumpet.

Konsertstycket är känt för sin uttrycksfulla, lyriska kvalitet och harmoniska innovation, och öppnar stilfullt med två orkesterackord innan hornkvartetten presenterar sig. Första satsen, Lebhaft, är energiskt och sprudlande skriven i klassisk sonatform med både jakthornsfanfarer och en mera lyrisk mellandel, där hornen visar upp sina mjukaste toner.

Cello och oboe inleder den långsamma andra satsen, Romanze, och presenterar temat som sedan tas upp av hornen. De fyra hornen är involverade i en växelvis dialog, och denna ekoeffekt utspelas även mellan kvartetten och orkestern. Dialogen följs av en varm och lyrisk koraldel med starka drag av Brahms, och efter ett återtag av det första temat bryts stämningen abrupt av en trumpetfanfar.

Musiken går direkt in i den avslutande, mycket livliga satsen, Sehr lebhaft, som bland annat innehåller effektfulla passager med brutna ackord. Ett kort återbesök av det tidigare Brahmsliknande temat ger lite återhämtning innan musiken återigen tar sats och spinner vidare mot sitt slut.

Schumann värderade konsertstycket högt och ansåg att det var ett av hans bästa verk. Stycket uruppfördes den 25 februari 1850 i Gewandhaus i Leipzig, nästan precis ett år efter att det komponerats. Schumann skrev dessutom ytterligare ett verk för horn 1849: Fem jaktsånger, Jagdlieder, för manskör och hornkvartett.

Text: Andreas Konvicka

Jean Sibelius sjätte symfoni har genom åren gått under olika benämningar, som ”Tystnadens symfoni” för att den är den minst ljudstarka av hans symfonier, och ”Askungen bland symfonier” för att den sticker ut med sin särskilda harmonik. Själv påstod Sibelius att han erbjöd publiken kallt källvatten, i motsats till andra moderna tonsättare som tillredde musikaliska cocktails i alla nyanser. Det var framför allt de i Europa då dominerande tonsättarna Richard Strauss och Gustav Mahler han avsåg.

De olika epiteten säger något om symfonins rena väsen och inåtvända allvar. De allra första skisserna gjorde Sibelius redan hösten 1915, och när han väl satte i gång att arbeta med symfonin på allvar kämpade han med den i fyra år. Helt fullbordad var den först i februari 1923, då Sibelius var 57 år.

Som vanligt i Sibelius senare verk används ett rikt motivmaterial. Harmoniskt har han arbetat med den doriska skalan och han har gett harpan en framträdande roll, inte som soloinstrument, men i orkesterklangen. Sibelius förkärlek för renässanstonsättarna Giovanni Pierluigi da Palestrina och William Byrd är kännbar. Musiken låter både gammal och ny på samma gång. Den är både mystisk och sublim.

Symfonin uruppfördes i Helsingfors den 19 februari 1923 med Sibelius själv på dirigentpulten. I en intervju i Svenska Dagbladet i samband med konserten fick Sibelius frågan om han trodde på succé, varpå han svarade: ”Det har alltid varit så att med varje ny symfoni jag har skrivit och framfört har jag vunnit några nya följare, men samtidigt förlorat några av de gamla. Hur som helst tänker jag inte på en symfoni som musik med ett visst antal takter, utan som ett uttryck för andlig tro, en del av ens innersta liv.”

I april samma år dirigerade Sibelius symfonin i Göteborg, varpå Julius Rabe i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning skrev: ”Sibeliuskonserten i går blev utan gensägelse den största dagen under detta nu snart flydda musikår. Den hade både en mäktig inre betydenhet och yttre festivitas.”

Text: Anna Hedelius

Den finländske tonsättaren Jean Sibelius var depressiv under hela sitt liv och stillade ofta sin ångest och sina skakande händer med whisky, både då han komponerade och då han dirigerade. Med åldern fick han svårare och svårare att skriva musik. Arbetet med den sjunde symfonin under vintern 1924 var en kamp. Han skriver: ”Jag är på fel spår. Alkohol för att lugna mina nerver och mitt sinnestillstånd. Så hemskt åldrandet är för en kompositör. Saker går inte så fort som de har brukat och självkritiken växer till orimliga proportioner.”

Den sjunde symfonin bygger på ett adagio-motiv som Sibelius skissade ned redan under arbetet med sin femte symfoni tio år tidigare. Men redan i sjuans inledande adagiosats uppträder fler motiv, som sedan varieras och utvecklas. Ursprungstanken var att skriva ett verk i tre satser, men då Sibelius presenterade sitt stycke, som ännu vid premiären hette Fantasia sinfonica, bestod det av en enda 22 minuter lång sats. Sibelius dirigerade själv uruppförandet med Stockholms konsertförening, som i dag går under namnet Kungliga Filharmonikerna, den 24 mars 1924. Efter att också ha dirigerat verket i Köpenhamn i oktober samma år ändrade han dess namn till Symfoni nr 7 C-dur.

Verket betraktas som höjdpunkten av Sibelius skapande. Den samtida brittiska musikkritikern Donald Francis Tovey jämförde upplevelsen av att lyssna till verket vid sensationen av att flyga flygplan: ”En pilot buren av vinden har ingen känsla av rörelse alls. Han rör sig i vinden och kan ändra hastighet utan att avbryta rörelsen.”

Efter framgången planerade och arbetade Sibelius troligen på en åttonde symfoni, men av den finns i dag inga spår. Kanske greps han återigen av självkritik; om han inte kunde överträffa sin perfekta sjunde symfoni ville han heller inte släppa den åttonde till offentligheten. Sibelius levde till 91 års ålder, men de sista 31 åren av sitt liv – mellan 1926 och 1957 – skrev han ingen musik över huvud taget. Den sjunde symfonin sammanfattar således hans gärning som symfonist.

Text: Anna Hedelius