I Platons dialog Faidon finns en passage där Sokrates berättar om svanens sång. En gång i livet sjunger svanen ­– när den ska dö. Myten har gett inspiration till en mängd konstnärliga verk genom historien – ett välbekant exempel är baletten Svansjön. Schuberts sista sånger fick sitt namn av en förläggare 1829, året efter att Schubert dött i syfilis. Schwanengesang som ett enhetligt stycke är alltså en efterhandskonstruktion. Likväl är det en djupt gripande samling av det allra sista från Schuberts penna.

Sångerna kretsar kring det mänskliga själslivets mest intensiva tillstånd: bedövande längtan och skriande förlust. Den flygande känslan av hopp och kvidande drömmar om försoning. Med utgångspunkt från texter av några av romantikens största poeter bjuder Schubert in lyssnaren i en egensinnig och bottenlöst vacker musikalisk värld. I viss mån går det att höra spår av Schuberts impromptun – de pianostycken han skrev året innan sångerna i Schwanengesang och vars lätthet ger en känsla av att musiken är improviserad, liksom uppstår i stunden.

Texterna till de första sju sångerna är skriva av poeten Ludwig Rellstab, och samtliga sju handlar om kärlek. Den gripande Ständchen berättar om den ljusa sidan av kärlekens kraft. Andra sånger berör saknadens grymhet – som när berättarjaget måste lämna sin älskade på grund av krigstjänstgöring.

Av de sex sånger med text av poeten Heinrich Heine är Der Doppelgänger den mest kända. Här har berättaren återvänt till huset där hans älskade bodde förr. Men hon är försvunnen, och han möter bara sig själv: en dubbelgångare nedbruten av sorg.

Texten till den sista sången som ingår i Schwanengesang, Die Taubenpost, är skriven av poeten Johann Gottlieb Seidl. Seidl är också textförfattaren till de fyra sånger som Christian Gerhaher och Gerold Huber valt att utöka programmet med vid den här konserten: Sehnsucht, Der Wanderer an den Mond, Am Fenster och Im Freien. Dessa fyra sånger komponerade Schubert redan 1826 – bryggan mellan dem och Schwanengesang går alltså genom Seidl.

Barytonsångaren Christian Gerhaher är utöver romanser specialiserad på Wagneroperor. Hans förmåga att gestalta musikdramatik – med lika stark känsla för nyanser i texten som i musiken – går att höra också i hans sätt att närma sig Schuberts sånger. Själv har Gerhaher beskrivit Schwanengesang som ett av sina favoritstycken. Med pianisten Gerold Huber har Gerhaher ett samarbete på över 30 år i bagaget, och 2017 gjorde de en rosad romanskonsert i Berwaldhallen med romanser av Robert Schumann.

Text: Hedvig Ljungar