Salonen möter Mattei

aug.

Torsdag 19:00

Eventuella återbudsbiljetter säljs direkt via webben så vid slutsåld konsert rekommenderar vi att du håller utkik här på hemsidan.

DATUM PASSERAT

Hjältar och antihjältar i kärlekens namn får vi möta i Gustav Mahlers Lieder eines Fahrenden Gesellen med svenske världsbarytonen Peter Mattei. Sveriges Radios Symfoniorkester leds av hedersdirigent Esa-Pekka Salonen i Béla Bartóks Svit ur Den sällsamme Mandarinen och Hector Berlioz Symphonie fantastique.

Konserten sänds direkt i Sveriges Radio P2

Ladda ner dagens programblad här

Skriv ut

Medverkande

Sveriges Radios Symfoniorkester

Sveriges Radios Symfoniorkester är en av Europas främsta och mest mångsidiga orkestrar, som har mottagit flera priser och utmärkelser och samarbetar med världens främsta kompositörer, dirigenter och solister. Orkestern turnerar regelbundet, med hyllade gästspel runt om i Europa och världen, och har en omfattande, kritikerrosad skivkatalog.

Sedan 2007 är Daniel Harding chefsdirigent för Sveriges Radios Symfoniorkester, och sedan 2019 också dess konstnärlige ledare. Hardings tjänst fortsätter till och med säsongen 2024/2025. Två av orkesterns tidigare chefsdirigenter, Herbert Blomstedt och Esa-Pekka Salonen, har utnämnts till hedersdirigenter. Båda fortsätter att göra regelbundna gästspel med orkestern.

Sveriges Radios Symfoniorkester är hela Sveriges symfoniorkester. Från sin hemmascen i Sveriges Radios konserthus Berwaldhallen når orkestern hela landet i etern och på webben genom Sveriges Radio P2. Flera av konserterna visas även på Berwaldhallen Play, i SVT och på SVT Play, samt sänds internationellt genom EBU.
Esa-Pekka Salonen, hedersdirigent

Esa-Pekka Salonen är känd och omtalad världen över, både som dirigent och som tonsättare. Han utmanar och förnyar ständigt den klassiska musikens roll i vår tid. Sedan 2020 är han musikalisk ledare för San Franciscos symfoniorkester, där han arbetar med åtta samarbetspartners inom en rad olika discipliner från komposition till robotik. Han har utnämnts till hedersdirigent för tre av världens främsta orkestrar: Sveriges Radios Symfoniorkester, som han var chefsdirigent för 1985–1995; Los Angeles filharmoniker, som han var chefsdirigent för 1992–2009; samt Philharmonia-orkestern i London, där han var chefsdirigent och konstnärlig rådgivare 2008–2021. Han är även medgrundare av Östersjöfestivalen, i vars konstnärliga ledning han satt från starten 2003 till 2018.

Med San Franciscos symfoniorkester har Salonen arbetat för att bredda orkesterns förmågor och möjligheter, med siktet mot nya konsertformer och andra sammanhang för orkestermusik i framtiden. Säsongen 2023/24 leder Salonen uruppföranden av Jesper Nordins violinkonsert Convergences med Pekka Kuusisto, Anders Hillborgs pianokonsert med Emanuel Ax, och Jens Ibsens orkesterverk Drowned in Light, samtliga med San Franciscos symfoniorkester.

Som tonsättare har Salonen skrivit flera hyllade verk. Åren 2015–2018 var han residenstonsättare hos New Yorks filharmoniker. Säsongen 2022/23 var han residenstonsättare hos Berlinerfilharmonikerna. I oktober 2023 ledde Salonen Los Angeles filharmoniker i ett helt nytt verk som han skrivit med anledning av 20-årsjubileet för orkesterns hemmascen, Walt Disney Concert Hall. Han leder även Finska Radions Symfoniorkester och Philadelphia-orkestern i sin nyskrivna Sinfonia concertante för orgel och orkester, med Olivier Latry som solist.

Esa-Pekka Salonen har tilldelats en lång rad priser och utmärkelser, såsom den kungliga medaljen Litteris et Artibus, Riddare av franska Arts et Lettres-orden, samt Pro Finlandia-medaljen och Riddartecknet 1:a klass av Finlands Lejons orden. Han har belönats med flera tonsättarpriser, såsom UNESCO Rostrum för verket Floof, Grawemeyer Award för hans violinkonsert, och Nemmers Composition Prize. År 2020 tilldelades han hederstiteln Kommendör 1:a klass av Brittiska imperieorden.
Peter Mattei, baryton

Den svenske barytonen Peter Mattei fick sitt internationella genombrott i Peter Brooks produktion i Aix-en-Provence 1998 och har sedan dess haft glädjen och förmånen att få arbeta med flera av världens främsta dirigenter och regissörer på scener runtom Europa och U.S.A. Med sin signaturroll, Don Giovanni, har Mattei gjort bejublande framträdanden på scener som Metropolitan Opera, Wiener Staatsoper, Kungliga Operan, Den Norske Opera, Scottish Opera, Opéra National de Paris, Staatsoper Berlin, Teatro alla Scala, Bayerische Staatsoper och Opernhaus Zürich. Mattei har även varit en återkommande gäst på Metropolitan Opera, där han synts i roller som Amfortas i Parsifal, Wolfram i Tannhäuser, titelrollerna i Eugen Onegin och Wozzeck, Figaro i Barberaren i Sevilla, Greven i Figaros bröllop, Marcello i La Bohème, Yeletsky i Pique Dame och Shishkov i From the House of the Dead.

Mattei är en eftersökt gäst på världens konsertscener och har framträtt med Mahler Chamber Orchestra, Gewandhausorchester, Concertgebouw Orchestra, Berliner Philharmoniker, London Symphony Orchestra, Boston Symphony Orchestra, Chicago Symphony Orchestra och de ledande orkestrarna i Sverige och Norden, i verk som Brahms Ein deutsches Requiem, Sibelius Kullervo, Mahlers Lieder eines fahrenden Gesellen och Des Knaben Wunderhorn, Bachs Matteuspassionen och Johannespassionen, samt Zemlinskys Lyrische Sinfonie. Han har sjungit under ledning av dirigenter såsom Sir Georg Solti, Claudio Abbado, Riccardo Muti, Daniel Barenboim, Sir Colin Davis, Esa-Pekka Salonen, Herbert Blomstedt, Daniel Harding, Jeffrey Tate, Riccardo Chailly, Antonio Pappano, Sir Andrew Davis, John Eliot Gardiner och Gustavo Dudamel.

Peter Mattei fick sin utbildning vid Kungliga Musikhögskolan i Stockholm och Operahögskolan i Stockholm och debuterade 1990 på Drottningholms Slottsteater som Nardo i La Finta Giardiniera. År 2004 utnämndes Peter Mattei till Hovsångare och han har belönats med H.M. Konungens medalj Litteris et Artibus för sina framstående konstnärliga insatser som operasångare. Han utsågs 2020 till Musical America Awards ”Vocalist of the year”.

Musiken

Ungefärlig konsertlängd: Ungefärlig konsertlängd: 2 timmar inklusive paus

BÉLA BARTÓK: Svit ur Den sällsamme mandarinen

20 min

Pantominbaletten Den Mirakulösa Mandarinen blev den tredje och sista av Bartóks stora kompositioner för teatern, efter hans enaktsopera Riddare Blåskäggs borg och baletten Träprinsen.
Med verket visade han inte bara att han var en mästare på att använda orkesterresurserna effektivt, utan även att han hade absorberat de folkliga elementen i sitt hemland såväl som de senaste trenderna inom avantgardemusik från Paris och Wien. Hans kraftfulla musikaliska intellekt smälte samman dessa element till en personlig och oerhört uttrycksfull stil.

Pantomimen bygger på en pjäs av den ungerske författaren Melchior Lengyels, vars texter ofta beskrev detaljerna i sex, lust, psykoser, våld eller skräck. Pjäsen handlar om hur en gåtfull kines lockas upp till en vindskupa i västerländsk stad, av en flicka som tvingats till prostitution.
Handlingen rör sig kring motsättningarna mellan naturlig sexuell åtrå, civiliserad kurtis och upplevd perversion. Detta är något som Bartok lyckas förmedla, med ett rikt kromatiskt och vilt färgsprakande musikaliskt språk.
Verket orsakade en skandal vid premiären 1926, och under lång tid framfördes det främst i den kortare konsertversionen, som Bartok påbörjat innan själva baletten var klar.

Berättelsen är otäck och våldsam, och utspelar sig på en bordell. När ridån går upp, kommer tre skurkar in med en flicka. De tre männen introduceras av en ryckig kromatisk figur i violinerna. De hittar inga pengar i hennes lägenhet, utan utan beordrar henne att gå till fönstret och locka på kunder, vilket gestaltas av soloklarinetten.

Tre gånger lockar hon in män i rummet, den förste är en äldre man, vars komiska uppvaktning parodieras i trombonglissandon.
Den andre är en blyg, stilig ung man, representerad av oboe och engelskt horn. Ingen av dem har pengar, så busarna kastar utan ceremonier ut dem.
Klarinetten blir vildare när flickan för tredje gången återvänder till fönstret. Den här gången lockar hon till sig en kinesisk mandarin, som skildras av ett kvasi-orientaliskt tema i trombonerna. Hans ansikte avslöjar inga tecken på känslor, förutom hans brinnande ögon, som stirrar oupphörligt på flickan. Hon börjar dansa med ökande sensualitet, trots att hon fruktar honom. När han försöker omfamna henne, flyr hon. En jakt följer, gestaltad som en frenetisk fugasektion i stråkar, träblås och mässingsinstrument. Till slut kastar sig ligisterna över mandarinen, och rånar honom. Baletten slutar med att han dödas, vilket redigerats bort i konsertversionen.

Text: Andreas Konvicka
GUSTAV MAHLER: Lieder eines fahrenden Gesellen

17 min

Sångcykeln Lieder eines fahrenden gesellen var Mahlers första, och skrevs under tiden han var andre kapellmästare vid operahuset i Kassel 1884-1885. Stämningarna och ämnesvalet är präglade av den olyckliga och obesvarade kärleksaffär han hade vid den tiden med sopranen Johanna Richter. Dikterna skrevs av honom själv under vintermånaderna 1884, tonsattes året därpå och präglas av starka känslor där förtvivlan och sorg dominerar. Förhoppningar om lycka visar sig också glimtvis, men grusas till slut. Mahler använde hela sin palett av uttryck, och verket är högst personligt, men tog mycket inspiration från Schuberts sångcykler Die schöne Müllerin och Winterreise, som även de handlar om olyckliga kärlekshistorier. Mahler återanvände teman ur sångerna från Lieder eines fahrenden gesellen till sin samtidigt komponerade första symfoni, något som även Schubert gjorde i sina sena kammarmusikverk.

Första sången, Wenn mein Schatz Hochzeit macht, är sorgsen och tragisk, men samtidigt lätt ironisk. Ynglingen har blivit avvisad av sin älskade, och den sorgtyngda sångstämman kontrasteras mot orkesterns antydningar om den glada bröllopsfesten i bakgrunden.
I den pastorala Ging heut’ morgens übers Feld hälsas sångaren av den vackra och grönskande naturen. Fåglarna sjunger, solen skiner och blommorna frodas, men ynglingen frågar sig om han någonsin kommer kunna blomma igen.
I minst sagt skarp kontrast slängs den dramatiska tredje sången, Ich hab’ ein glühende Messer, oss rakt i ansiktet, troligen den kusligaste sång Mahler har skrivit. Överallt påminns ynglingen om sin käraste, och det känns som en glödande dolk i bröstet. Ursinnigt och besinningslöst rasar förtvivlan och en önskan att göra slut på smärtan.
Den sista sången, Die zwei blauen Augen, framstår som en final och försonande epilog, där ynglingen känner sig tvingad att lämna hemmet. Han tar avsked från sin älskade för att ge sig ut i nattmörkret, och upplever stor ensamhet. När han somnar tryggt under en lind vars blomster singlar ner över honom, sker en transformering av sorgen. War alles wider gut! Allt var återigen bra!

Text: Andreas Konvicka
Paus

20 min
HECTOR BERLIOZ: Symphonie Fantastique

54 min

Berlioz var nästan tjugosju år när hans första storskaliga verk, Symphonie fantastique, uruppfördes i Paris 1830. Han tog intryck av den tidens teater- och operakonst, med gigantiska masscener. Framför allt annat blev Berlioz förtrollad av den irländska skådespelerskan Harriet Smithsons artisteri, som han såg som Ofelia i Hamlet. Han greps av romantisk passion och började uppvakta henne, till en början utan framgång. Detta är den biografiska bakgrunden till verket, som har undertiteln Épisode de la vie d’un artiste.

Externt sticker symfonin ut från traditionen med sina fem satser, och i bearbetningen av det tematiska materialet knyter Berlioz an till Beethovens Pastoralsymfoni (också i fem delar, en pastoralscen med ett åskmuller i centrum). Huvudtemat från första satsen, som betecknar bilden av den älskade, återkommer i de övriga satserna. Berlioz kallar denna musikidé för idée fixe, vilket är en slags föregångare till Wagners ledmotiv.

Symfonin skildrar en musiker som intagit opium i sin förtvivlan över en olycklig kärlekshistoria, och hamnat i en febrig sömn fylld av mardrömmar.
I den första satsen minns han känslan av tomhet han upplevde, innan han för första gången mötte sin älskade. Då personen dyker upp i drömmen övergår musiken i en intensiv, passionerad förälskelse.
I andra satsen är han på en festlig bal, och musiken är utsökt orkestrerad med endast höga träblåsare, horn, stråkar och två harpor. Ett par gånger tar valsmusiken en oväntad tonartsvändning, när han i sina drömmar skymtar sin älskade i festvimlet.
Mittensatsen föreställer en scen på landet. Landsbygdens sköna och fridfulla natur med herdepipor, fågelkvitter och längtansfull dåsighet, avbryts endast av påminnelsen av den älskade. Slutligen hörs åskmuller i fjärran, en naturbild som symboliserar den ensamma människans själskval.
Allt övergår i en mardröm där han drömmer att han i svartsjukt raseri dödat sin älskade, döms till döden och förs i en dyster marsch till schavotten. Allt är kusligt gestaltat med grälla blåsare, kornetter och tromboner i djupt läge. Den älskades tema klingar just då giljotinens bila faller.
Så följer en häxsabbat med hemska ljud, benknotor som klapprar (när stråkarna spelar med träet mot strängarna), genomträngande skrik och höga skratt, när gastar och häxor samlas för hans begravningsgudstjänst. Även den älskade deltar, och hennes tema gestaltas nu vulgärt av den höga ess-klarinettens stämma. Dånande klockor ringer den katolska domedagssekvensen, ”Dies Irae” (vredens dag), och allt drivs frenetiskt till sitt slut.

Text: Andreas Konvicka

Om konserten

Romantikens programmusik må vara omdiskuterad men visst är det spännande med musik som berättar en historia. När Esa-Pekka Salonen återvänder till Radiosymfonikerna har han valt tre verk som gör just det.

Den unge Gustav Mahler arbetade som andre kapellmästare vid operan i Kassel då han blev hejdlöst förälskad i den gästspelande sopranen Johanna Richter. Efter en kort och uppslitande kärlekshistoria lämnade hon honom ensam med sina stormande känslor, vilka han kanaliserade i fyra poem, först tonsatta för piano, men tio år senare också i en version för sång och orkester. I Berwaldhallen tolkar Peter Mattei Lieder eines fahrenden Gesellen, detta Mahlerska minidrama som tecknar en försmådd älskare på vandring i världen för att försöka finna sinnesro i naturen. Den som kan sin Mahler känner igen de två inledande sångerna vars tema har återanvänts i tonsättarens första symfoni.

Livet för Hector Berlioz blev sig inte likt efter att som 26-åring ha sett den irländska skådespelerskan Harriet Smithson spela Shakespeares Ofelia i Paris. Besatt är ett svagt ord i sammanhanget. Efter mängder av obesvarade brev och år av skrivkramp orsakad av den starka passionen la han hela sitt blödande hjärta i Symphonie fantastique, ett verk i fem satser om en konstnär som brinner av begär och den självdestruktiva kärlekens glöd.
Till Berlioz besvikelse kom fröken Smithson aldrig till premiären, men då hon två år senare hörde stycket sägs det att hon insåg hans geni, eller om han möjligen hotade med att ta livet av sig om hon inte blev hans. Hur som helst gifte de sig. Deras äktenskap blev kort och inte särskilt lyckligt, men Berlioz tog hand om Smithson hela livet och än i dag ligger de begravda tillsammans på Cimetière de Montmartre i Paris.
Béla Bartóks svit Den sällsamma mandarinen skildrar snarare kärlekens råare sidor med en brutal handling som dryper av sexualitet och våld. Tre skurkar i slummen lurar, med en dansande flicka som lockbete, förbipasserande in i en fälla med uppsåt att råna dem. När en kinesisk mandarin blir deras byte följer ett dramatiskt händelseförlopp då rånarna på olika bestialiska sätt försöker övermanna mandarinen. I orkestern illustreras detta av snärtiga stråkar, gapigt träblås, brummande bleckblås och orkestrala specialeffekter.
– Detta ljudliga rapande, fisande, gnisslande och ropande, som inte har sin motsvarighet i någon musik tidigare, är sammanfogat utan metod och system. Inget är rationellt, men ändå bärs musiken upp av en grundläggande inre logik och känsla, därför att Bartók kunde höra alltsammans i sitt huvud då han komponerade, har Esa-Pekka Salonen sagt om verket, som är ett av hans favoriter.

Den sällsamme mandarinen komponerades under en tid av våldsamma oroligheter i Ungern och uruppfördes som balett i Köln 1926, men bannlystes som osedligt efter en enda föreställning. Den omgjorda orkestersviten fick premiär ett par år senare.

Text: Anna Hedelius