arrow

RYSKA MÄSTARE: TJAJKOVSKIJ & USTVOLSKAJA

Den ryska metropolen Sankt Petersburg är utgångspunkten för denna konsert. Pjotr Tjajkovskijs magnifika femte symfoni, uruppförd på Marinskijteatern 1888, möter Galina Ustvolskajas Orkestersvit från 1959. Född i Sankt Petersburg var Ustvolskaja den enda kvinnliga studenten i Dmitrij Sjostakovitjs kompositionsklass i dåvarande Leningrad. En musikalisk resa i ryska mästares fotspår med Sveriges Radios Symfoniorkester under ledning av Anja Bihlmaier.

Galina Ustvolskaja är en av 1900-talets mest fascinerande och originella tonsättare. Trots att hon under en stor del av sin karriär verkade under Sovjetregimen hade hon stark integritet och höll i stort sett fast vid att skriva som hon ville. Hon studerade vid dåvarande Leningradkonservatoriet, där hon bland annat hade Sjostakovitj som lärare. Senare kom hon själv att undervisa vid samma institution.

Före glasnost i mitten av 1980-talet var Ustvolskajas musik i det närmaste okänd i väst, men med sedan början av 1990-talet har hennes konstnärskap kommit att uppmärksammas allt mer. Hennes verklista rymmer fem symfonier och en hel del kammarmusik, bland annat en klarinettrio som citeras av Sjostakovitj i hans femte stråkkvartett. Trots sin mycket egensinniga stil skrev Ustvolskaja under 1950-talet också musik i socialrealistisk anda, och det är från denna period som den schvungfulla orkestersviten Sport härstammar.

Den andra ryske tonsättaren på programmet i denna konsert, Peter Tjajkovskij, behöver knappast någon närmare presentation. Få tonsättare i musikhistorien har varit så skickliga på att skriva minnesvärda melodier som just Tjajkovskij, och precis som i många av hans andra verk flödar den femte symfonin – uruppförd i Sankt Petersburg 1888 – över av sångbara teman.

Liksom i fjärde symfonin inleds verket med ett olycksbådande ”ödestema”, en melodi som sedan går som en röd tråd genom hela verket. I finalen har temat närmast omvandlats till en triumfatorisk segerhymn, men om det ska tolkas som om vi har vunnit över ”ödet”, eller om det rör sig om en ”ironisk” seger är en fråga som fortfarande sysselsätter musikvetare och dirigenter.

Sveriges Radios Symfoniorkester leds i konserten av den tyska dirigenten Anja Bihlmaier. Bihlmaier är förste gästdirigent vid Lahti Symfoniorkester och chefsdirigent för Residentie Orkest i Haag. Hon är även en efterfrågad operadirigent och har innehaft dirigentposter vid operahus som Staatsoper Hannover och Staatstheater Kassel.

Text: Axel Lindhe


SVERIGES RADIOS SYMFONIORKESTER

dot 2021/2022

Skriv ut

Medverkande

 

&

Sveriges Radios Symfoniorkester är en av Europas främsta och mest mångsidiga orkestrar, som har mottagit flera priser och utmärkelser och samarbetar med världens främsta kompositörer, dirigenter och solister. Orkestern turnerar regelbundet, med hyllade gästspel runt om i Europa och världen, och har en omfattande, kritikerrosad skivkatalog.

Sedan 2007 är Daniel Harding chefsdirigent för Sveriges Radios Symfoniorkester, och sedan 2019 också dess konstnärlige ledare. Hardings tjänst fortsätter till och med säsongen 2024/2025. Två av orkesterns tidigare chefsdirigenter, Herbert Blomstedt och Esa-Pekka Salonen, har utnämnts till hedersdirigenter. Båda fortsätter att göra regelbundna gästspel med orkestern.

Sveriges Radios Symfoniorkester är hela Sveriges symfoniorkester. Från sin hemmascen i Sveriges Radios konserthus Berwaldhallen når orkestern hela landet i etern och på webben genom Sveriges Radio P2. Flera av konserterna visas även på Berwaldhallen Play, i SVT och på SVT Play, samt sänds internationellt genom EBU.

Anja Bihlmaier har varit chefsdirigent för Residentie Orkest sedan augusti 2021 och utsågs till huvudgästdirigent för BBC Philharmonic i september 2024.

Under säsongen 2024/2025 dirigerar Bihlmaier Munich Philharmonic, NDR Elbphilharmonie, WDR Cologne, Berlin Konzerthausorchester, Bergen Philharmonic, Göteborgs symfoniker, Seattle och Toronto symphony orchestra, Spanish National och Orquesta da Galicia. Hon kommer även att återvända till National Symphony i Dublin för att framföra Mahlers symfoni nr 9 och tar Residentie Orkest till Bonn för starten av ett treårigt residens på Beethovenfest. I juni 2025 kommer hon även att dirigera Bernard Foccroulles Cassandra på Staatsoper Berlin.

Efter sin BBC Proms-debut 2023 återvände hon 2024 tillsammans med BBC Philharmonic men också med Glyndebournes produktion av Carmen efter att ha gjort framträdanden på festivalen under hela augusti. Under säsongen 2023/2024 har Bihlmaier debuterat med London Philharmonic, Wiener Symphoniker, HR Sinfonie Orchester, National Symphony Orchestra Washington, Orchestre National du Capitole de Toulouse, Mahler Chamber Orchestra, Sydney och Melbournes symphony orchestra och vid Salzburg Mozartwoche.

Bihlmaier har en bred repertoar som inkluderar musik från Haydn, Mahler, Strauss, B.A. Zimmermann till Sibelius, Bartók, Dvořák, Sjostakovitj, Debussy, Britten, Galina Ustvolskaya och Unsuk Chin.

Efter att ha studerat vid Freiburg Hochschule für Musik med Scott Sandmeier, belönades Bihlmaier med ett stipendium för studier vid Salzburg Mozarteum och fortsatte att studera med Dennis Russell Davies och Jorge Rotter. Hon antogs därför till Deutsche Dirigentenforum och fick där ett stipendium från Brahmsgesellschaft Baden-Baden.

&

Julia Kretz-Larsson är sedan 2015 alternerande första konsertmästare i Sveriges Radios Symfoniorkester. Hon är även medlem i kammarmusikensemblen Spectrum Concerts Berlin, som utöver en egen konsertserie i Berlinfilharmonin har uppträtt i bland annat Carnegie Hall i New York City och Concertgebouw i Amsterdam. Hon har tidigare varit medlem i både Lucerne Festival Orchestra och som stämledare i Mahler Chamber Orchestra.

Vid sidan om orkestertjänstgöringen är Kretz-Larsson även en aktiv kammarmusiker. Hon har spelat med bland andra Janine Jansen, Isabelle Faust, Cecilia Zilliacus och Torleif Thedéen och uppträtt på välrenommerade festivaler i Salzburg, Utrecht och Schleswig-Holstein, Schubertiade i Voralberg och Vinterfest i Mora. Hon har spelat in kammarmusik för bland andra BIS, dB och Harmonia Mundi och skivan Amanda Maier vol. 3 från 2018 belönades med en Grammis. Med Julius Stern Pianotrio har hon vunnit priser vid internationella tävlingar i Florens, Berlin och Trieste.

Julia Kretz-Larsson undervisar på Kungliga Musikhögskolan i Stockholm. Hon är född i Berlin, har studerat för professor Marianne Boettcher, för professor Thomas Brandis på Konstuniversitetet i Berlin, samt för Josef Suk i Prag.

Musiken

Ungefärliga tider

Galina Ustvolskaja studerade vid Leningradkonservatoriet där hon hade Maximilian Steinberg och Dmitrij Sjostakovitj som lärare. Den senare var djupt imponerad av hennes talang – han skickade sina egna verk till henne och tillmätte hennes åsikter om hans musik stort värde. Ustvolskaya kom också själv att under många år undervisa i komposition.

Även om Ustvolskaja komponerade i en djärv och dramatisk stil ansågs hennes verk inte vara så avantgardistiska att hon censurerade av Sovjetstyret. Däremot anklagades hennes musik för att vara ”smal” och hon kritiserades för att vara ovillig att kommunicera sin musik till folket. Hennes tonsättarskap förblev i det närmaste ouppmärksammat under Sovjettiden. Frånsett några officiella beställningsverk framfördes i princip inget av hennes verk innan slutet av 1960-talet. Därefter var det bara violinsonaten som återkommande spelades innan Sovjetimperiet kollapsade. Sedan början av 1990-talet programläggs alltmer av hennes musik.

Ustvolskaja komponerade fem symfonier, en rad stycken för bland annat piano och klarinett och en del kammarmusik. Till hennes främsta verk räknas oktetten och hennes klarinettrio (citerad av Sjostakovitj i hans femte stråkkvartett). Hon är känd för att i sitt konstnärskap konfrontera livets stora frågor och för sin starka musikaliska integritet och originalitet; Ustvolskaja är helt enkelt en tonsättare som inte så lätt låter sig placeras i fack.

Ustvolskaja skrev även en del lättare, funktionell musik, som ett sätt att blidka makten och för att få inkomster. Från slutet av 1940-talet och under 1950-talet komponerade hon en rad stycken i den så kallade ”socialistiskt-realistiska stilen”, avsedda för en bredare publik. Till dessa hör hennes Sport-svit från 1959. Det är oklart på vilket sätt referensen till ”Sport” här ska förstås; tempobeteckningarna ger ingen vägledning, utan benämns bara i termer av ”snabbt”, ”glatt”, ”bryskt” etc. Hur som helst är det fartfylld musik som tidvis gnistrar av entusiasm och inneboende energi.

Text: Axel Lindhe

Modest Musorgskij lär ha sagt: ”När en tysk tänker börjar han med att undersöka och utforska och drar sedan sin slutsats, medan hans ryske broder drar sin slutsats först och roar sig först efteråt med en utforskande undersökning.” Citatet ger en bild av hur ryska tonsättare försökte förena det ryska uttrycket med de i Europa så väletablerade musikaliska reglerna och formerna.

Det är känt att Pjotr Tjajkovskij kämpade med att behärska musikaliska former, som sonatformen. 48 år gammal, vid ungefär samma tid som han komponerade sin femte symfoni, skrev han i ett brev: ”Jag har kämpat hårt mot denna defekt och kan med stolthet säga att jag gjort vissa framsteg, men jag kommer att leva ut mina dagar utan att någonsin ha skrivit något vars form är fulländad.”

Efter att symfonin haft premiär skriver Tjajkovskij i ett annat brev: ”Den har något motbjudande över sig, en slags överdriven prålighet och oärlighet. Och publiken märker det instinktivt.” Men tvärt emot vad han tyckte sig uppleva har publiken ända sedan Tjajkovskijs livstid tjusats av hans sångbara melodier, varierade orkesterbehandling och medryckande harmonik. Även denna symfoni, som enligt en frispråkig amerikansk kritiker lät som en hord berusade djävlar, gick hem bland publiken.

Hur låter då detta påstådda infernaliska sammelsurium av toner?
Återhållsamt, snarare än berusat, börjar symfonin med en dyster melodi spelad av klarinetten mot tunga stråkackord. Inte ens när musiken får upp både volym och tempo förlorar den fattningen. Den inledande melodin uppträder genom hela symfonin och lägger också grunden för andra melodier och motiv. Första satsen har drag av den för Tjajkovskij så svårbemästrade sonatformen, men följer den inte fullt ut. Flera olika teman avlöser varandra och musiken vandrar från e-moll till D-dur, till g-moll och tillbaka, för att sluta i e-moll igen.

Den andra satsen börjar lika dunkelt som den första, med nya stråkackord som tycks växa fram ur en kosmisk tomhet. Plötsligt framträder en hornmelodi ur det sjudande ackompanjemanget. ”Cantabile” – sångbart – står det i satsens fördragsbeteckning. Men symfonins dystra inledande melodi ger sig till känna vid två tillfällen under satsen, inte längre återhållsamt utan nu med ett drag av beslutsamhet på gränsen till desperation.

Tredje satsen är uppbyggd i A–B–A-form. Ytterdelarna är i form av en romantisk och svepande vals, dock kryddad med oväntade inslag som får den att kännas mindre dansvänlig än till exempel en av Johann Strauss den yngres slagdängor. Scherzot i mitten präglas av lekfulla löpningar i violinerna, men även här är inte stämningen helt avslappnad. Allra sist i satsen återkommer symfonins inledande melodi, nu omharmoniserad i dur, följd av sex starka slutackord.

Fjärde och sista satsen öppnas med symfonins inledande melodi, fortfarande i dur och nu spelad med stor känsla av stråkarna. Den sista satsen rasar verkligen fram, med en rad olika avsnitt som kontrasterar varandra harmoniskt, rytmiskt och tematiskt. Variation är nyckelordet. Den inledande melodin, som vid det här laget närmast har blivit till en segerhymn eller nationalsång, avslutar också hela symfonin, framburen av triumferande löpningar i violinerna.

Text: David Saulesco

Ungefärlig konsertlängd: Ca 1 tim

Sänds i Sveriges Radio P2 fredag 3 december kl. 19.03.