Genom historien har mängder av tonsättare inspirerats av Shakespeares texter, och komponerat verk med utgångspunkt från dem. 1674 komponerade Matthew Locke tillfällig teatermusik till Thomas Shadwells semi-operauppsättning av Stormen. Curtain Tune föregår öppningen av första akten, och gestaltar ett lugnt hav som utvecklas till den våldsamma storm som rasar när handlingen börjar.

Till Britta Byströms Another Part of the Wood (2022) har titel och text hämtats ur Shakespeares pjäs En midsommarnattsdröm, scenen där drottning Titania vaggas till sömns av sina älvor. Felix Mendelssohn komponerade också musik inspirerad av pjäsen, och Byström har, precis som han, fångat dess speciella, förtrollade atmosfär. Det finns även ett litet citat där strofen ”Philomel, with melody …” sjungs till Mendelssohns melodi.

Med en stor impressionistisk klangpalett tänjer hon på gränserna, och använder bland annat dur och moll samtidigt, men musiken är ändå grundad i ett tonalt system. Det är skrivet för höga röster i höga lägen, vilket gör klangen övertonsrik och ”glittrig”.

Så, i en annan del av skogen, händer magiska saker, älvor sjunger sin vaggvisa och använder trolldom för att skydda sin drottning under hennes sömn. De flerstämmiga besvärjelserna upprepas, viskas, skanderas effektfullt, medan Titania blir alltmer sömnig.

Judith Binghams I Wear the Chain I Forg’d in Life (2022) är ett soloverk för basbaryton och framförs av David Risberg, den Klassiska artisten i P2 för säsongen. Verket, som uruppförs denna eftermiddag, innehåller inte bara texter av Shakespeare, utan även av Charles Dickens, Vergilius och Friedrich Hebbel. Titeln är hämtad från Dickens A Christmas Carol, där orden uttalas av Jacob Marleys vålnad, som en varning till huvudkaraktären Ebenezer Scrooge. Risbergs framförande är även verkets uruppförande.

Karin Rehnqvists The Raven Himself Is Hoarse (1988) för damkör a cappella bygger på Lady Macbeths monolog i första akten av Macbeth. Hon hänvisar till mytologin kring korpar som tecken på undergång, och korpen är hes eftersom den har kraxat för länge. Med andra ord, det är på tiden att döda kung Duncan och låta Macbeth ta över tronen.

För oss idag är Marc-Antoine Charpentier mest känd för ouvertyren till Te Deum, som blivit Eurovision-fanfaren. Men på sin tid var han Frankrikes främsta kompositör av kyrkomusik och den som införde det dramatiska oratoriet i landet, en genre han kom i kontakt med under sina studier i Rom.

När Charpentier återvände till Frankrike, inledde han ett mångårigt samarbete med jesuitsamfundet i Paris. Hans musikdramatiska verk tjänade dem i deras försök att konvertera människor till den katolska tron, och lyfte fram de dygder som jesuiterna uppskattade. Han integrerade framgångsrikt de italienska och franska stilidealen, och verken kännetecknas av subtila relationer mellan musik och text, ett vågat harmoniskt språk och en unik blandning av fransk deklamation och italiensk känsla för lyriska melodilinjer.

Mors Saülis et Jonathæ (Sauls och Jonatans död) från 1682 är ett fint exempel på hans oratoriestil. Texten är hämtad ur de gammaltestamentliga Samuelsböckerna, från vilka den anonyme sammanställaren har valt ut de mest dramatiska och suggestiva avsnitten. Berättelsen handlar om hur kung Saul på grund av sina egna misstag och brister förlorar allt. Den skildrar också den djupa och hårt prövade relationen mellan Sauls son Jonatan och herdesonen David.

Verket tar sin början när Saul drabbas av tvivel inför det stundande slaget mot filistéerna. Då hans bön till Gud förblir obesvarad, vänder han sig i stället till häxan i Endor för att åkalla profeten Samuels ande. Anden tillkännager det gudomliga straff som väntar kungen: hans rike ska tas ifrån honom, han ska mista allt. Efter att Jonatan fallit i striden, ber den uppgivne Saul en soldat att döda honom. Verket når dock sin klimax musikaliskt och känslomässigt när David sörjer Jonatans död. Sauls öde ger en varning till dem som vänder sig bort från Gud, och uppmuntrar omvändelse för att få gudomlig barmhärtighet. Oratoriet understryker också dygderna i osviklig kärlek.

Text: Andreas Konvicka

Roller i Mors Saülis et Jonathæ:
Samuel – Lars Johansson Brissman
Saul – David Risberg
David – Philip Sherman
Häxan – Ingrid Rådholm Konvicka
Soldaten – Magnus Wennerberg