Skälen var flera till att Benjamin Britten lämnade Storbritannien för Nordamerika i april 1939; som pacifist ville han undkomma militärtjänstgöring då andra världskriget stod för dörren, han sökte sig bort från ett olustigt konstnärligt klimat i England och han ville slippa hymla med sin sexuella läggning. Kort efter att Britten tillsammans med tenoren Peter Pears anlände Kanada inledde de en romantisk kärleksförbindelse som varade till Brittens död.

Att döma av det ljusa anslaget i orkesterstycket Kanadensisk karneval fick tonsättaren ett gott första intryck av det nya landet. Verket är baserat på en sekvens kanadensiska folksånger, som Britten fiskade upp i provinsen Quebeq vid ankomsten. Vid denna tid var han i regelbunden kontakt med Aaron Copland och den amerikanske kompositörens inflytande framgår redan i verkets första takter. Efter en svag inledning i cymbalen signalerar en ensam trumpets fanfarliknande tema från fjärran att det är dags för karneval. Temat tas så upp av olika blås- och mässingssolister, som om fler och fler människor ansluter till platsen. Efter att violinerna har brutit in med ett livligt alla danza-tema spelar hela orkestern med fullt ös ett antal folksånger. Karnevalen är i gång. Kulmen är den välkända fransk-kanadensiska sången Alouette, vars text handlar om lärkan, den första fågeln som börjar skvallra på morgonen och därmed plockas på fjädrar, ögon, öron, mun och andra kroppsdelar. Melodin börjar svagt i träblåset, men ökar gradvis i volym och bullriga förvrängningar till en upprorisk klimax innan den inledande trumpetmelodin och cymbalerna åter hörs i fjärran, lugnet lägger sig och byborna återigen tycks gå till vila för natten.

Britten fullgjorde Kanadensisk karneval i december 1939 och verket spelades in av BBC Orchestra i Bristol 1940 under ledning av Clarence Raybould. Konsertpremiären dröjde till juni 1940, då tonsättaren själv dirigerade London Philharmonic Orchestra på Cheltenham Festival.

Text: Anna Hedelius

Uruppförandet av Rachmaninovs första symfoni blev ett fiasko. Katastrofen tillskrevs verket, men i efterhand har ansvaret snarare lagts på kvällens dirigent, Alexander Glazunov, som lär ha varit kraftigt berusad. Oavsett orsak ledde det negativa gensvaret till att den unge Rachmaninov gick in i en djup depression, började dricka och fick en total blockering inför att komponera större verk. Han var inte ens 30 år och tyckte att hans liv var slut: ”Jag gjorde ingenting och fann inte nöje i någonting. Halva dagarna låg jag på en soffa och suckade över mitt förstörda liv”, skriver han i sina memoarer.

Vändpunkten kom när han kom till Dr Nicolai Dahl som hjälpte honom med det som brukar beskrivas som hypnosterapi – i dag skulle vi nog snarare kalla det för ett slags mental träning. Rachmaninov försattes i ett djupt avslappnat tillstånd och fick därefter höra positiva ”affirmationer”, fraser som: ”När du börjar skriva din nya konsert kommer musikaliska idéer att komma till dig lätt och utan ansträngning. Du tar upp din penna. Du skriver med stor lätthet och självklarhet. Konserten har utmärkt kvalitet”. Samma fraser, dag ut och dag in, om och om igen.

Möjligen bidrog det även till Rachmaninovs tillfrisknande att han blev förälskad i doktorns dotter, Lena Dahl, en nyhet som Rachmaninovs barnbarn Alexander Rachmaninoff lanserade för drygt 10 år sedan. Rachmaninoff d y har berättat att hans mormor, alltså tonsättarens fru, ungdomsförälskelsen Natalia Satina, mot slutet av sitt liv avslöjade historien om ”den andra kvinnan”. Dedikationen på originalnoterna, som numera är tillägnad Dr Dahl, ska ursprungligen ha varit ställd till Lena. Rachmaninov höll kontakt med henne livet ut.

Konserten uruppfördes 1901 med Rachmaninov själv vid flygeln. Succén var omedelbar och konserten har sedan dess fortsatt att vara ett av Rachmaninovs mest älskade verk. Musiken flödar av romantik, sensualism och en stämning av längtan, med partier av både uppblossande passion och avsnitt av total frid och tillfredsställelse.

Text: Katarina Lindblad

En höstdag 1898 kom Edward Elgar hem efter en hel dags undervisning. Efter att ha ätit middag och tänt en cigarr slog han sig ned vid pianot. Han prövade lite olika melodier och plötsligt hörde han sin hustru Alices röst: ”Edward, det där är en fin melodi, spela den igen!” ”Vilken melodi?”, svarade Edward, och fortsatte klinka på tangenterna. Alice svarade: ”Just den melodin.”

Elgar kom att kalla melodin Enigma och började variera temat utifrån musikaliska karikatyrer – baserade på hans vänner. Enigmavariationerna hade börjat ta form. I mitten av februari året därpå var verket färdigt och uruppförandet ägde rum i London i juni 1899 under ledning av dirigenten Hans Richter. Richter, som senare också skulle dirigera premiären av Elgars första symfoni, var djupt tagen av verket och såg till att Enigmavariationerna spreds över Europa. Med ens var den 32-årige brittiske tonsättaren ett namn att räkna med på den internationella musikkartan.

Bland de fjorton personer som skildras i verket finns bland andra hustrun Alice och Elgar själv. Variationerna innehåller ofta humoristiska inslag, i den elfte variationen tecknas till exempel organisten George Robertson Sinclair och hans bulldogg Dan, som har hoppat i vattnet och försöker komma upp igen. Mest berömd är den nionde variationen, Nimrod. Denna tillägnade Elgar sin förläggare Augustus Jaeger, som var ett stort stöd för Elgar i hans kompositionsarbete och som delade Elgars beundran för Beethoven. De inledande takterna i variationen syftar på den långsamma satsen i Beethovens Pathétiquesonat.

Elgar ses av något som en brittisk nationalkompositör och även i Enigmavariationerna hörs den omisskännliga egenarten hos Elgar; kanske inte minst nostalgin och ståtligheten. Det är ett oerhört imponerande verk som visar på Elgars skicklighet och variationsrikedom och som också demonstrerar att den brittiske tonsättaren var tydligt influerad av kollegorna på kontinenten.

Text: Axel Lindhe