Sin första pianokonsert komponerade Rachmaninov redan i 17–18-årsåldern, då han fortfarande studerade piano och komposition vid Moskvakonservatoriet. I dag tänker vi i första hand på Rachmaninov som tonsättare, och det är lätt att glömma att han också var en gudabenådad pianist som redan som student förbluffade lärare och studiekamrater med sin enorma talang.

1892 uppförde han den första satsen från sin första pianokonsert tillsammans med konservatoriets orkester, men man har inte lyckats klarlägga huruvida han någon gång uppförde verket i sin helhet offentligt innan han lade det på hyllan. 1917, drygt 25 år senare och strax innan Rachmaninov med familj skulle emigrera från Ryssland, plockade han fram partituret till den första pianokonserten igen. Han var då en erfaren tonsättare, med bland annat två ytterligare pianokonserter och två symfonier i bagaget, och började omarbeta sin första pianokonsert på djupet.

Från början hade Rachmaninov använt Griegs populära pianokonsert som förebild, men han upplevde nu att musiken stod i alltför tydlig skuld till den norske tonsättaren. Han komponerade bland annat om delar av musiken i den första satsen. Även finalen utsattes för genomgripande omarbetningar.

På plats i USA två år senare återupptog han arbetet och gjorde ytterligare revisioner av orkesterstämmorna. I den slutliga versionen från 1919 har både pianostämman och orkestersatsen tunnats ut och verkets musikaliska innehåll koncentrerats. Den reviderade versionen brukar dateras 1917, året då Rachmaninov skrev om pianostämman, men det är endast den slutliga versionen från 1919 som framförs i dag.

Rachmaninov var själv mycket nöjd med revideringen av sitt verk, men ända sedan uruppförandet av den slutliga versionen i New York City 1919 har den första pianokonserten fått stå i skuggan av de så populära andra och tredje pianokonserterna. Rachmaninov själv beklagade detta i ett brev till en vän: ”När jag säger till dem i Amerika att jag ska spela den första konserten protesterar de inte, men jag kan se på deras ansikten att de skulle föredra den andra eller tredje…”

Än i dag framförs inte den första pianokonserten alls lika ofta som de två andra, men det som publiken kommit att älska med Rachmaninov – de svepande romantiska melodierna, den bitterljuva atmosfären och de virtuosa och fantasifulla elementen – finns i rikliga mått även i den första.

Text: Axel Lindhe

Koreografen Michel Fokine hade utifrån Sergej Rachamninovs Paganinivariationer utarbetat en balett som gjort stor succé. I slutet av 1930-talet sökte Rachmaninov ett nytt samarbete med den banbrytande koreografen och på sommaren 1940 skrev han klart Fantastiska danser i en version för två pianon som framfördes på en privat konsert av tonsättaren själv och hans granne, pianisten Vladimir Horowitz. Balettplanerna gick dock i stöpet på grund av kriget och i stället blev det en tresatsig symfoni, Symfoniska danser, som uruppfördes i januari 1941 av Philadelphia Orchestra och Eugene Ormandy, som verket också tillägnats.

Redan under studietiden blev Rachmaninov berömd som kompositör, inte minst på grund av operan Aleko, och hans andra pianokonsert från 1901 rönte internationell framgång. Men hans tonsättarkollegor var inte lika entusiastiska. Rachmaninov komponerade i senromantisk tradition och lät sig inte omslutas av moderna ideal, de nya klanger och rytmer som Schönberg, Stravinsky, Ives och Webern förde in i musiken. Han var direkt motståndare mot all musik som kunde kallas ”intellektuell”; hos Rachmaninov var uttrycket och känslan viktigare än formen.

1917 lämnade Rachmaninov Ryssland för att aldrig återvända och bosatte sig i USA. Där turnerade han framgångsrikt som konsertpianist, framför allt av ekonomiska skäl, och slutade nästan helt att komponera. Efter flytten och fram till sin död skrev han faktiskt bara fem större verk, varav det sista av dessa var just Symfoniska danser. Varken uruppförandet eller ett senare framförande i New York möttes av någon större entusiasm, men själv var Rachmaninov nöjd: ”Detta var min sista gnista.”

Nu, mer än 80 år sedan uruppförandet, har de musikaliska idealen förändrats radikalt. Då ansågs Rachmaninov konservativ, men kanske var han i själv verket en föregångare för alla 50- och 60-talets avantgardister som återvänt till tonalitetens värld. Rachmaninov gjorde musik av det som fyllde hans hjärta. ”Musik är född ur hjärtat, och det tilltalar också hjärtat. Det är kärlek. Musikens syster är poesi och dess moder är sorgen.”

Text: Bengt Arwén