Rachmaninov 150 år: Klockorna
I fem specialprogram firar Berwaldhallen den 150-årsjubilerande pianisten och tonsättaren Sergej Rachmaninov. Sergej Rachmaninov betraktade själv körsymfonin Klockorna som ett av sina favoritverk, med inspiration från Edgar Allan Poes dikt med samma namn. Dessutom spelar världsstjärnan Frank Peter Zimmermann Edward Elgars älskade violinkonsert.
Konserten sänds i Sveriges Radio P2 lördagen den 9 december kl 19:00.
I den här konserten har vi glädjen att välkomna Frank Peter Zimmermann tillbaka till Berwaldhallen, denna gång i Edward Elgars svindlande vackra och innerliga violinkonsert. Violinen var Elgars eget instrument och han lade verkligen ner hela sin själ i detta verk.
Elgar hade länge haft en violinkonsert i tankarna och blev lite extra uppmuntrad i sitt komponerande när han läste en intervju med violinvirtuosen Fritz Kreisler. Kreisler jämförde Elgar med Beethoven och Brahms, kallade den engelske gentlemannen för sin tids största tonsättare och tillade att han önskade att Elgar kunde skriva något för violin. Resultatet blev ett djupt personligt verk, med både tekniska och känslomässiga utmaningar för solisten. ”Den är bra! Väldigt känslosam! För känslosam, men jag älskar den” sade Elgar själv om violinkonserten, som fick ett bejublat uruppförande i november 1910 i London med just Kreisler som solist.
Nästan exakt tre år senare, i november 1913, uruppfördes Sergej Rachmaninovs körsymfoni Klockorna i Sankt Petersburg. Ett av Rachmaninovs käraste barndomsminnen var förknippat med klockor: han hörde klangen från kyrkklockorna i Sofiakatedralen i Novgorod när han som barn promenerade med sin mormor i staden på kyrkliga högtidsdagar. Historiskt sett har klockor haft en symbolladdad ställning i Ryssland och Rachmaninov uttryckte själv att ”de följde alla ryssar från vaggan till graven och ingen tonsättare har kunnat fly deras inflytande”.
I Klockorna visade sannerligen Rachmaninov prov på sitt mästerskap som tonsättare och den målande och dramatiska musiken hör till den mest magnifika han komponerade. Rachmaninov utgick från Edgar Allan Poes dikt med samma namn, i en fri tolkning till ryska av den symbolistiske poeten Konstantin Balmont.
Diktens verser motsvaras av verkets fyra satser: I första satsen dras lyssnaren med på en slädfärd med klingande bjällror, snöyra och barnens skratt. I andra satsen, med de mjuka bröllopsklockorna, öppnas dörren till en värld fylld av ömhet, sensualitet och passion. Tredje satsen karakteriseras av skräck och hotfullhet där varningsklockorna gråter och ropar. Verket avslutas med finalens sorgsna begravningsklockor.
Text: Axel Lindhe
Solistbyte sopran
Mané Galoyan ersätts av Olesya Golovneva
Medverkande
Sveriges Radios Symfoniorkester är en av Europas främsta och mest mångsidiga orkestrar, som har mottagit flera priser och utmärkelser och samarbetar med världens främsta kompositörer, dirigenter och solister. Orkestern turnerar regelbundet, med hyllade gästspel runt om i Europa och världen, och har en omfattande, kritikerrosad skivkatalog.
Sedan 2007 är Daniel Harding chefsdirigent för Sveriges Radios Symfoniorkester, och sedan 2019 också dess konstnärlige ledare. Hardings tjänst fortsätter till och med säsongen 2024/2025. Två av orkesterns tidigare chefsdirigenter, Herbert Blomstedt och Esa-Pekka Salonen, har utnämnts till hedersdirigenter. Båda fortsätter att göra regelbundna gästspel med orkestern.
Sveriges Radios Symfoniorkester är hela Sveriges symfoniorkester. Från sin hemmascen i Sveriges Radios konserthus Berwaldhallen når orkestern hela landet i etern och på webben genom Sveriges Radio P2. Flera av konserterna visas även på Berwaldhallen Play, i SVT och på SVT Play, samt sänds internationellt genom EBU.
Radiokören består av 32 professionella sångare som tillsammans bildar ett unikt och dynamiskt instrument, hyllat av musikälskare och kritiker världen över. Radiokören möter publiken på sin hemmascen i Berwaldhallen, Sveriges Radios konserthus, liksom i konsertsalar runt om i landet och på turnéer i hela världen. Dessutom når de miljontals lyssnare i Sveriges Radio P2, på Berwaldhallen Play och internationellt genom EBU.
Sedan 2020 är Radiokörens chefsdirigent den flerfaldigt prisbelönade lettiske kördirigenten Kaspars Putniņš. Sedan januari 2019 är den franske orkester- och kördirigenten Marc Korovitch kormästare för Radiokören, med ansvar för ensemblens vokala utveckling.
Radiokören bildades 1925, samma år som radion påbörjade sina sändningar, och gav sin första konsert i maj det året. I körens omfångsrika skivkatalog finns en mängd kritikerrosade och prisbelönade inspelningar. Hösten 2023 släpptes Kaspars Putniņš första skiva med Radiokören: Robert Schumanns Missa sacra, inspelad med organisten Johan Hammarström.
Eric Ericsons kammarkör grundades 1945 av den då 27-årige Eric Ericson och har sedan dess intagit en central plats i svenskt och internationellt musikliv. Sedan 2013 är den flerfaldigt prisbelönade dirigenten Fredrik Malmberg körens chefdirigent. Ensemblens intresse av att hela tiden söka ny musik och nya arbetsområden har givit dem en mycket bred repertoar: från tidig musik till det allra senaste. För generationer svenska och internationella tonsättare har kören representerat ett ideal med sin typiskt nordiska klang och drivna virtuositet. Att förvalta arvet efter Eric Ericson handlar om att bevara och utveckla den unika klangen, att ständigt fördjupa den kammarmusikaliska inställningen samt att hela tiden söka ny repertoar. Eric Ericsons kammarkör hör till det internationella toppskiktet av professionella ensembler och har genom åren belönats med åtskilliga utmärkelser och priser.
Daniel Harding är Sveriges Radios Symfoniorkesters chefsdirigent sedan 2007 och sedan 2019 även orkesterns förste konstnärlige ledare, med ett uppdrag som omfattar att hitta nya programformat för att presentera klassisk musik. Det arbetet inleddes redan säsongen 2014/2015 med den uppmärksammade konsert- och föreläsningsserien Interplay. Harding är även hedersdirigent för Mahler Chamber Orchestra, som han arbetat med i över 20 år, och konstnärlig ledare för Youth Music Culture, Greater Bay Area i Kina. Säsongen 2024/2025 tillträder han som chefsdirigent vid Santa Cecilia-akademien i Rom.
Harding är en ständig gäst hos världens främsta orkestrar, däribland Wienerfilharmonikerna, Berlinerfilharmonikerna, Bayerska Radions symfoniorkester, Concertgebouworkestern och La Scala-filharmonikerna. I USA har han uppträtt med Bostons, Chicagos och San Franciscos symfoniorkestrar, med Clevelands orkester, samt med Los Angeles och New Yorks filharmoniker. Som eftertraktad operadirigent har han lett hyllade uppsättningar vid La Scala i Milano, Wiens stadsopera, Royal Opera House i London, samt vid festivalerna i Aix-en-Provence och Salzburg. Han har tidigare varit konstnärlig ledare för Orchestre de Paris och för Anima Mundi-festivalen i Pisa, samt förste gästdirigent för Londons symfoniorkester.
Daniel Harding turnerar med Sveriges Radios Symfoniorkester till Europas mest prestigefyllda scener och har spelat in hyllade och prisbelönade skivor med orkestern. Hans kontrakt som chefsdirigent och konstnärlig ledare fortsätter till och med våren 2025. ”Det är allt ovanligare att förhållandet mellan dirigent och orkester inte bara håller mer än ett decennium, utan också fortsätter att växa” säger han om sitt samarbete med orkestern.
År 2002 mottog Harding den franska utmärkelsen Chevalier de l’Ordre des Arts et des Lettres och 2017 tilldelad han till Officier des Arts et des Lettres. 2012 valdes han in som ledamot i Kungl. Musikaliska Akademien. 2021 mottog han Commander of the Most Excellent Order of the British Empire. Daniel Harding är född i Oxford i England och spelade trumpet innan han började dirigera i sena tonåren. Sedan 2016 är han även utbildad trafikpilot.
Frank Peter Zimmermann har i mer än tre decennier turnerat världen över, spelat med vår tids mest ryktbara dirigenter och största orkestrar, och gästat framstående konsertsalar och festivaler i både Europa, Nord- och Sydamerika, Asien och Australien.
Under säsongen 2023/24 turnerar han med Wienerfilharmonikerna och Daniel Harding, och kommer att ge konserter tillsammans med Harding och tre orkestrar: Concertgebouworkestern, Staatskapeller Dresden och Sveriges Radios Symfoniorkester. Han kommer även att spela med bland andra Londons Filharmoniska Orkester och Edward Gardner, Bambergs Symfoniorkester och Andrew Manze, samt Elbfilharmonins Orkester och Alan Gilbert. Dessutom ger han kammarkonserter med pianisterna Martin Helmchen och Dmytro Choni.
Zimmermann har en omfattande inspelningskatalog, varav flera både har hyllats av kritiker och belönats med flera priser. Bland de senaste kan nämnas Bohuslav Martinůs två violinkonserter med Jakub Hrůša och Bambergs Symfoniorkester; Beethovens samtliga violinsonater med pianisten Martin Helmchen; Sjostakovitjs två violinkonserter med Alan Gilbert och Elbfilharmonins Orkester; och solokonserter av Bartók, Beethoven och Berg med Berlinerfilharmonikerna och Alan Gilbert, Daniel Harding, respektive Kirill Petrenko.
Som en del av Trio Zimmermann, tillsammans med violasten Antoine Tamestit och cellisten Christian Poltéra, har han uppträtt runt om i Europa sedan 2010 och gjort prisbelönade skivinspelningar. Zimmermann själv har uruppfört solokonserter av Magnus Lindberg, Matthias Pintscher, Brett Dean och Augusta Read Thomas. Han har förärats med åtskilliga hedersutmärkelser, bland annat staden Duigsburgs musikpris 2002, Förbundsrepubliken Tysklands förtjänstkors av officersklass 2008, och staden Hanaus Paul Hindemith-pris 2010. Han spelar på en Antonio Stradivarius från 1711, ”Lady Inchiquin”, vänligen utlånad av Kunstsammlung Nordrhein-Westfalen i Düsseldorf.
Sopranen Olesya Golovneva har utnämnts till Årets sångerska för sina gestaltningar av titelrollerna i Donizettis Anna Bolena och Verdis Luisa Miller. För sin tolkning av titelrollen i Dvořáks Rusalka vid Kölnoperan nominerades hon till det nationella tyska scenkonstpriset Der Faust. Säsongen 2023/24 sjunger hon Mimì i Puccinis La bohème och titelrollen i Gilbert & Sullivans Iolanthe vid Folkoperan i Wien, titelrollen i Rusalka vid Reina Sofia-operan i Valencia, titelrollen i Puccinis Turandot vid Wiesbadens Stadsteater och medverkar i en scenisk uppsättning av Verdis Requiem vid Deutsche Oper i Berlin.
Till Golovnevas särskilt nämnvärda framträdanden på senare år hör rolldebuten som Katja Kabanova i Janáčeks opera med samma namn vid Stadsoperan i Hamburg, Valentine i Meyerbeers Hugenotterna vid Deutsche Oper i Berlin, scendebuter vid Teatro Real i Madrid och Wiesbadens Stadsteater som Rusalka, och rolldebuter som samtliga ledande sopranroller i Puccinis Triptyk: Manteln, Syster Angelica och Gianni Schicci.
På Deutsche Oper am Rhein har hon gjort ett antal stora roller, däribland titelrollen i Donizettis Maria Stuarda, Gilda i Verdis Rigoletto och Donna Anna i Mozarts Don Giovanni. Hon är även en återkommande gäst vid Kölnoperan, där hon även sjungit Natasja i Prokofjevs Krig och fred, titelrollen i Donizettis Anna Bolena och Vitellia i Mozarts Titus mildhet. En av Golovnevas största rollframgångar är som Violetta Valéry i Verdis La traviata, som hon sjungit i Dresden, München, Prag, vid festivalen i Wiesbaden, i Düsseldorf, Köln, Bonn och Antibes.
Som konsertsångerska har Golovneva stora orkesterverk som Beethovens Symfoni nr 9, Rachmaninovs Klockorna och Dvořáks Te Deum på sin repertoar. På skiva medverkar hon bland annat i en inspelning av La bohème från Malmö Opera.
Olesya Golovneva är uppvuxen i Pskov i Ryssland, studerade först vid det statliga konservatoriet i Sankt Petersburg och därefter för Robert Holl vid Universitet för musik- och scenkonst i Wien.
Den ukrainske tenoren Dmytro Popov påbörjade sin solistkarriär på Nationaloperan i Kiev. Han blev 2003 den yngste operasångaren i Ukrainas historia att tilldelas den statliga utmärkelsen Hedersartist för sin konstnärliga gärning. 2007 vann han första pris i den prestigefyllda Operalia-tävlingen. 2013 fick han sitt internationella genombrott som Rodolfo i Puccinis La bohème på Royal Opera Housei London.
Sedan dess har han sjungit åtskilliga roller på framstående operascener runt om i världen, såsom Don José i Bizets Carmen på Teatro Regio i Turin, Pinkerton i Madama Butterfly och Cavaradossi i Tosca av Puccini på Deutsche Oper i Berlin, Vodemont i Gilbert & Sullivans Iolanthe på Teatro Real i Madrid och Macduff i Verdis Macbeth på Nationaloperan i Lyon.
På konsertscenen har Popov bland annat sjungit Dvořáks Stabat Mater med Bostons Symfoniorkester och Andris Nelsons, Verdis Requiem med Londons Filharmoniska Orkester och Andrés Orozco-Estrada under BBC Proms och Rachmaninovs Klockorna med Hallé-orkestern, även den under BBC Proms. Han har spelat in en debutskiva med Deutsches Symphonie-Orchester Berlin, Hymns of Love, med arior av bland andra Puccini, Gounod, Tjajkovskij och Lehár.
Rodion Pogossov påbörjade artistkarriären i Lindemann Young Artist Development Program vid Metropolitan i New York City och gjorde sin professionella debut på Carnegie Hall med Metropolitan-operans kammarensemble. Han fortsätter uppträda regelbundet på Metropolitan, liksom på Cincinnati Opera, Los Angeles Opera, Glyndebourne-festivalen och Oper Graz, med flera.
Bland hans roller kan nämnas Papageno i Mozarts Trollflöjten på Los Angeles Opera och Cincinnati Opera, Marcello i Puccinis La bohème på Covent Garden och Michigan Opera Theatre, titelrollen i Mozarts Don Giovanni på Oviedo Opera och Belcore i Donizettis Kärleksdrycken på Glyndebourne-festivalen. Han har sjungit Figaro i Rossinis Barberaren i Sevilla i Los Angeles, Minnesota, Cincinnati, Michigan och på Metropolitan, liksom på Hamburgische Staatsoper och Teatro Municipal i Santiago.
Pogossov har även sjungit romansprogram på bland annat St. John’s Smith Square och Wigmore Hall i London, Suntory Hall i Tokyo och Vancouver Recital Society. Han har även sjungit i konsertanta framföranden av Rossinis Silkesstegen med Orchestre national d’Île-de-France och Enrique Mazzola, och Bellinis Adelson e Salvini med Opera Rara på Barbican i London. På hans konsertrepertoar finns också stora orkesterverk som Orffs Carmina burana och Rachmaninovs Klockorna. Han har spelat in bland annat sånger av Nikolaj Medtner och Sergej Rachmaninov tillsammans med pianisten Iain Burnside.
Musiken
Edward Elgar inledde sin karriär relativt blygsamt men blev i början av 1900-talet en av de viktigaste engelska tonsättarna. Han hjälpte sin pappa organisten på orgelläktaren, spelade lite violin och ledde en ensemble på mentalsjukhuset i Worcester County. 1882 blev han musikdirektör för musikaliska amatörsällskapet i Worcester. Sitt stora genombrott fick han i och med uruppförandet av oratoriet Gerontius dröm vid Birmingham-festivalen år 1900.
En av dem som kom att beundra oratoriet var den österrikiske violinisten Fritz Kreisler, som då fortfarande var ung och lovande, och gjorde sin bejublade debut i London 1902. Några år senare berättade han i en intervju att han ansåg Elgar vara sin tids främsta tonsättare: ”Vare sig Ryssland, Skandinavien, mitt eget fädernesland, eller något annat land har någon som är ens i närheten … Jag önskar att Elgar kunde skriva något för violin.”
I själva verket hade Elgar redan skrivit en del för violin, bland annat det senare så populära salongsstycket Salut d’amour. Han hade även skissat på en violinkonsert på 1890-talet, men kasserat sina utkast. Vid tiden för Kreislers intervju hade Elgar återupptagit arbetet och uppmuntrad av Kreislers uttalande tog han nya tag, men fick tid att ägna sig helhjärtat åt konserten först 1909. Elgars fru skriver i sin dagbok att ”E är som uppslukad av sitt arbete med violinkonserten”.
Två världar ställs mot varandra i Edward Elgars musik. Utåt sett finns det hjältemod, temperament och äventyr med ett slags brittiskt majestät över sig, som i Pomp and Circumstance-marscherna. Bakom den fasaden döljer sig dock en mycket mer intim inre värld, ömsint, nostalgisk och ibland med drag av mystik. Båda sidorna finns i violinkonserten.
Kreisler uruppförde violinkonserten tillsammans med Londons symfoniorkester i november 1910. Konserten blev en av Elgars stora triumfer. Ovationerna gentemot Kreisler var stormande, och Elgar själv blev inropad inte mindre än 15 gånger i applådtacket.
Text: Katarina Lindblad
Under en vistelse i Rom 1912 fick Sergej Rachmaninov ett brev från en anonym avsändare. Brevet innehöll Edgar Allan Poes dikt ”Klockorna”, översatt och bearbetad av den ryske poeten Konstantin Balmont. Långt senare, efter Rachmaninovs bortgång, skulle det uppdagas att brevet skrivits av Maria Danilova, en cellostudent vid Moskvakonservatoriet.
Rachmaninov hade planer på att komponera en symfoni, men brevet fick honom på andra tankar. Ljudet från klockor, speciellt kyrkklockor, hade följt honom genom livet: ”Hela mitt liv har jag njutit av de olika stämningarna och musiken av glatt klingande och sorgsna klockor… Med Poes verser framför mig hörde jag klockornas röster och försökte skriva ner deras vackra toner, som tycktes uttrycka olika nyanser av mänsklig erfarenhet.” Rachmaninov bestämde sig för att komponera ett stycke för orkester, kör och solister som han kallade för en körsymfoni.
I Rom vistades Rachmaninov i samma lokaler som hans landsman Tjajkovskij hade uppehållit sig i vid ett besök i slutet av 1870-talet. Klockorna jämförs ibland med Tjajkovskijs Pathétique-symfoni. I båda verken kan vi sägas få vara med om en livsresa: från livets tidiga levnadslust, via ångest och förtvivlan, till ett slutgiltigt accepterande av döden. Klockorna har även liknats vid Mahlers fjärde symfoni: båda bjuder inledningsvis på en idyllisk atmosfär, där ljudet av bjällerklang strömmar mot lyssnaren.
I första satsen används klangen av bjällror som en symbol för födelse och ungdom. I dikten jämförs de klingande slädbjällrorna med barns skratt. I andra satsen råder en atmosfär av ömhet och innerlighet, men trots all skönhet hörs i början en hänsyftning till Dies irae-melodin, ett motiv som ofta dyker upp hos Rachmaninov och som också hörs i finalsatsen.
Den ljuva stämningen bryts tvärt i tredje satsen, luften fylls av skräck och varningsklockorna gråter och ropar. Den dissonanta stämningen byggs upp till en klimax, musiken tycks blekna, men plötsligt höjs tempot med ett kärnfullt crescendo och satsen slutar tvärt. Finalen inleds med ett sorgset solo i engelskt horn och hela satsen karakteriseras av en dyster, tungsint atmosfär, samtidigt som den bjuder på ett fascinerande tonmåleri. Den tragiska stämningen viker inte undan förrän i de sista takterna, då ljuset tränger fram och ger hopp om frid och vila i livet efter detta.
Text: Axel Lindhe
Ungefärlig konsertlängd: 1 tim 55 min inkl paus
Lär dig mer, lyssna på Sveriges Radio P2
Biljetter
Fler konserter
Lucia med Nacka Musikklasser
Berwaldhallen lyses upp av ett traditionsenligt luciatåg med Nacka musikklasser och gäster.
Miriam Bryant möter Sveriges Radios Symfoniorkester
Möt den grammisbelönade och omåttligt populära sångerskan och låtskrivaren i en unik konsert tillsammans med Sveriges Radios Symfoniorkester och dirigenten och arrangören Hans Ek.
Julkonsert 2023
Klassiska julsånger, stämningsfulla carols och höjdpunkter från sagobaletten Askungen med Radiosymfonikerna, Radiokören och dirigent Emilia Hoving. Konserten presenteras av Ella Petersson.