Elena Langer är född i Moskva men emigrerade till Storbritannien strax innan millennieskiftet. Efter att ha utbildat sig vid Moskvakonservatoriet fortsatte hon sina studier i London vid bland annat Royal College of Music. Trots att hon inte hade någon erfarenhet av att skriva operamusik, sökte hon och fick en tjänst som Composer-in-Residence vid Almeida-teatern i London, en post hon innehade i tre år med början år 2002.

Tjänsten vid Almeida-teatern innebar startskottet för en framgångsrik karriär som operatonsättare och Langer har sedan dess skrivit musik till ett tiotal operor. Figaro Gets a Divorce skrevs på uppdrag av Welsh National Opera och dess konstnärliga ledare David Pountney, som en fortsättning på Rossinis Barberaren i Sevilla och Mozarts Figaros Bröllop. Pountney skrev även librettot och i sitt arbete använde han sig av två källor: Beaumarchais (som skrev pjäserna Barberaren i Sevilla och Figaros Bröllop) La Mère coupable (Den skyldiga modern) från 1792 och dramatikern Ödön von Horváths Figaro läßt sich scheiden (Figaro skiljer sig) från 1936.

I Figaro Gets a Divorce är det 1900-tal, någonstans i Europa. En revolution har ägt rum och huvudpersonerna befinner sig på flykt. Figaros och Susannas äktenskap vacklar i sina grundvalar. Cherubino som var en så charmerande page i Mozarts opera, har förvandlats till en cyniker och driver en sjabbig bar, där Susanna uppträder som kabarésångerska. Greven har fått en dotter, Angelika, med tidigare tjänarinnan Barbarina och grevinnan har fått en son med Cherubino, döpt till Serafin. En ny rollfigur, en underrättelseagent, Majoren, har tillkommit, som är något av ondskan personifierad.

I sviten från operan befinner vi oss till en början på Greve Almavivas slott. Det är en ljuv sommarkväll och insekter och fåglar surrar i den ljumma kvällsluften. Därpå ljuder en lyrisk kärlekssång för de älskande ungdomarna Serafin och Angelika. I den tredje satsen hör vi en beskrivning av familjernas dramatiska flykt. Därefter får vi ta del av en illustration av den ondskefulle majoren, med bongotrummor, maracas och dragspel. I femte satsen drömmer Susanna och Cherubino sig nostalgiskt tillbaka till det förgångna. I finalen använder sig Langer av huvudpersonernas musik och bygger upp olika verser, som får formen av ett rondo. Hon har själv beskrivit det som att ”de mångskiftande episoderna blir som numren i en kabaré.”

Text: Axel Lindhe

Tjajkovskijs Svansjön (1877), Törnrosa (1890) och Nötknäpparen (1892) tillhör världens mest populära baletter, och tillsammans med bland annat de tre sista symfonierna, första pianokonserten, violinkonserten och operan Eugen Onegin räknas de till hans mest kända verk. Det var Ivan Vsevoloskij, direktören för de kejserliga teatrarna, som beställde musiken till såväl Törnrosa som operan Spader Dam av Tjajkovskij. Framför allt den senare blev en enorm framgång vid premiären i Sankt Petersburg 1890 och Vsevoloskij beställde på stående fot musik till ytterligare en balett, Nötknäpparen.

Men Tjajkovskij fick kämpa med musiken till Nötknäpparen. Han hade svårt att förlika sig med librettot, som byggde på E T A Hoffmans Nötknäpparen och Råttkungen, om Clara som i julklapp får en nötknäppare, som ser ut som en soldat och under natten vaknar till liv. Berättelsen hade bearbetats i flera led, först av Alexandre Dumas och sedan av Vsevoloskij och koreografen Marius Petipa. Men innan Tjajkovskij på våren 1891 reste på en dirigentturné till Paris och USA hade han kommit en bra bit på väg i komponerandet och på sommaren samma år låg huvuddragen till musiken klar.

En färdig version av partituret levererade Tjajkovskij till Vsevoloskij under våren 1892 och tonsättaren sammanställde också delar av musiken i en svit, som gjorde succé vid en konsert i Sankt Petersburg. Men mottagandet av baletten på Mariinskijteatern i samma stad den 18 december 1892 var blandat. Librettot fick kritik, medan musiken lovordades för sin fantasirikedom och dansanta stil. Det skulle dröja innan baletten fick internationell premiär, men sviten kom snart att göra succé även utanför Ryssland, med framföranden i Bryssel och London.

I Nötkäpparsviten hittar vi musik som blivit så berömd att många omedelbart känner igen den. Sockerfens dans tillhör exempelvis de allra mest kända melodierna och här använde sig Tjajkovskij av ett nytt instrument, celestan. Fransmannen Auguste Mustel hade tagit patent på instrumentet 1886 och Tjajkovskij hade blivit fascinerad av det vid ett besök i den franska huvudstaden. Han bad sin förläggare ordna med en beställning av instrumentet och uppmanade honom att hålla det hemligt, eftersom han var rädd för att Rimskij-Korsakov och Glazunov skulle få höra talas om nyheten och använda celestan före honom själv.

Text: Axel Lindhe