Den finländske tonsättaren Jean Sibelius var depressiv under hela sitt liv och stillade ofta sin ångest och sina skakande händer med whisky, både då han komponerade och då han dirigerade. Med åldern fick han svårare och svårare att skriva musik. Arbetet med den sjunde symfonin under vintern 1924 var en kamp. Han skriver: ”Jag är på fel spår. Alkohol för att lugna mina nerver och mitt sinnestillstånd. Så hemskt åldrandet är för en kompositör. Saker går inte så fort som de har brukat och självkritiken växer till orimliga proportioner.”

Den sjunde symfonin bygger på ett adagio-motiv som Sibelius skissade ned redan under arbetet med sin femte symfoni tio år tidigare. Men redan i sjuans inledande adagiosats uppträder fler motiv, som sedan varieras och utvecklas. Ursprungstanken var att skriva ett verk i tre satser, men då Sibelius presenterade sitt stycke, som ännu vid premiären hette Fantasia sinfonica, bestod det av en enda 22 minuter lång sats. Sibelius dirigerade själv uruppförandet med Stockholms konsertförening, som i dag går under namnet Kungliga Filharmonikerna, den 24 mars 1924. Efter att också ha dirigerat verket i Köpenhamn i oktober samma år ändrade han dess namn till Symfoni nr 7 C-dur.

Verket betraktas som höjdpunkten av Sibelius skapande. Den samtida brittiska musikkritikern Donald Francis Tovey jämförde upplevelsen av att lyssna till verket vid sensationen av att flyga flygplan: ”En pilot buren av vinden har ingen känsla av rörelse alls. Han rör sig i vinden och kan ändra hastighet utan att avbryta rörelsen.”

Efter framgången planerade och arbetade Sibelius troligen på en åttonde symfoni, men av den finns i dag inga spår. Kanske greps han återigen av självkritik; om han inte kunde överträffa sin perfekta sjunde symfoni ville han heller inte släppa den åttonde till offentligheten. Sibelius levde till 91 års ålder, men de sista 31 åren av sitt liv – mellan 1926 och 1957 – skrev han ingen musik över huvud taget. Den sjunde symfonin sammanfattar således hans gärning som symfonist.

Text: Anna Hedelius

Jean Sibelius Violinkonsert d-moll är en av de mest inspelade och framförda av alla 1900-talets violinkonserter. Kanske för att tonsättaren själv hade en speciell närhet till instrumentet. Sibelius ägnade åtskilliga år av hårt arbete till att bli en framgångsrik violinist men insåg till slut sin begränsning. Efter att ha allvarligt övervägt att ge musiken på båten kom han till slut till insikt om att den musikaliska drivkraften var alltför stark. Planeringen av violinkonserten började redan 1899, men det var som om konserten för det instrument som kanske stod Sibelius allra närmast också beredde honom störst svårigheter.

Efter att av och till ha kämpat med konserten arbetade Sibelius i början av 1904 som besatt och spelade själv olika motiv på sin fiol både dag och natt. Hustrun Aino skildrade arbetet för vännen Axel Carpelan: ”Janne har haft födslovåndor inför violinkonserten hela tiden – och det har jag också. Han har så många idéer att han bokstavligt talat blir snurrig. Han är vaken natt efter natt och spelar underbara saker och kan inte slita sig från den fantastiska musik han spelar. Det är så många idéer att man inte tror det är sant. Alla är så rika på möjligheter att utvecklas, så fulla av liv.”

Konsertens urpremiär ägde rum i Helsingfors den 8 februari 1904. Solisten Victor Nováček hade inte fått tid nog att förbereda verket och gjorde ett mindre lyckat framträdande. Kritikerna förhöll sig avogt. Sibelius reviderade konserten kraftigt och den nya versionen framfördes med större framgång i Berlin den 19 oktober 1905. Först när violinisten Jascha Heifetz spelade in konserten på skiva på 1930-talet höjdes verket till världsberömmelse.

Text: Karin Ekedahl

När 1800-talet gick mot sitt slut upplevde finnarna hur det ryska greppet om storfurstendömet Finland hårdnade. Reaktionerna lät inte vänta länge på sig; det nationella medvetandet växte och missnöjet pyrde och puttrade. Jean Sibelius kände själv en tydlig finsk identitet och hade ett starkt nationellt patos. Det härstammade åtminstone delvis från hans kärlek till naturen; som liten hade han ofta och gärna vandrat i naturen, fångat insekter, samlat växter. I tonåren mötte han musiken för första gången genom fiollektioner och efter en tids juridikstudier vid Helsingfors universitet hängav sig Sibelius åt musiken.

När den ryska överheten gjorde sig påmind svarade Sibelius med orkesterverken Kullervo och Lemminkäinen-sviten, båda inspirerade av nationaleposet Kalevala. Arbetet med sin första riktiga symfoni påbörjade Sibelius våren 1898 då han befann sig i Berlin, men han slutförde det hemma i Finland. Samma år skrev Sibelius Finlandia och i både det verket och i Symfoni nr 1 finns den karga atmosfären, det kärva och vemodiga.

Symfonin börjar dramatiskt men återhållet med en suggestiv melodi i soloklarinett mot en dovt mullrande puka. Naturkänslan är aldrig långt borta, inte ens i den tredje satsen med sina hamrande trumslag. I symfonins sista sats har det ensliga klarinettmotivet fått en ny, mäktig skrud. Denna melodi liksom flera andra större och mindre motiv vävs ihop i symfonins fyra satser. Sibelius utnyttjar gärna kontraster och musiken utmanar orkestern. Som violinist själv visste Sibelius mycket väl vad han kunde och inte kunde skriva.

Att hans första symfoni dröjde berodde inte, som för Brahms, på underdånig vördnad inför Beethoven, utan på ointresse för absolut musik, som inte hade någon handling. Men trots att hans symfonier inte är programmusik hände det ändå att Sibelius tankar gick i sådana banor: ”Mina symfonier är tänkta som musikaliska uttryck utan något som helst litterärt underlag. En symfoni skall först och sist vara musik. Naturligtvis har jag upplevt att en bild ofrivilligt har visat sig i mitt inre när jag skrivit, men fröet till och befruktningen av mina symfonier ligger på det rent musikaliska planet.”

Text: David Saulesco