Elfrida Andrée har på senare år fått alltmer uppmärksamhet. Till 100-årsfirandet av allmän rösträtt 2021 framfördes på flera håll i Sverige hennes rösträttskantat: ett verk som är representativt för Andrée, såtillvida att hon utöver tonsättare också var verksam inom politiken.

Andrée växte upp i Visby i en liberalt sinnad familj med en pappa som – för övrigt inte olikt Ellen Keys pappa Emil – såg till att kringgå tidens regelverk och ge sin dotter en utbildning, trots att det stred mot vedertagen sed. 1857 fick hon examen som organist och tio år senare blev hon, som första kvinna i Europa, domkyrkoorganist i Göteborgs domkyrka.

Som tonsättare komponerade Andrée musik för orgel, kör, samt kammar- och symfoniorkester. Till de mest kända av hennes verk räknas orgelsymfonin i h-moll från 1890, i vilken hon på ett originellt sätt korsar franskt 1800-tal med drag av Felix Mendelssohn. Därtill skrev hon opera och melodram till texter av författare som Selma Lagerlöf, Esaias Tegnér och Gustaf Fröding, och gjorde sig dessutom känd som en av Sveriges första kvinnliga dirigenter. 1879 blev hon ledamot av Kungliga Musikaliska Akademien, och 1895 mottog hon medaljen Litteris et Artibus.

Parallellt med musikerkarriären var Andrée politiskt verksam, och efter att ha läst den liberale filosofen John Stuart Mill formulerade hon sitt livs motto: ”Det qvinliga slägtets höjande.” Inspirerad av Mill medverkade hon som tjugoåring, tillsammans med sin pappa, till en lagändring som möjliggjorde för kvinnor att söka tjänster som organister. Två år senare fick hon till stånd ytterligare en ny lag, som innebar att kvinnor också kunde bli telegrafister.

Andrée lämnade efter sig över etthundra verk, vilka musikvetaren Eva Öhrström gjort ett ovärderligt arbete med att kartlägga. Den stora repertoaren till trots är det ännu många verk som varken är inspelade eller särskilt omskrivna. Glömska för stråkorkester och harpa från 1905 är ett sådant. Av det skälet är det förstås särskilt glädjande att Sveriges Radios Symfoniorkester uppför verket, och på samma gång fördjupar vår svenska musikhistoria.

Text: Hedvig Ljungar

Det var Nordens Paganini, den norska violinvirtuosen Ole Bull, som övertalade Edvard Griegs föräldrar att skicka sin femtonåriga son till det berömda konservatoriet i Leipzig. Institutionen hade grundats av Felix Mendelssohn just under Edvards födelseår, men då ynglingen skrevs in där var Mendelssohn död sedan länge, och hade efterträtts av en lärarkår som ofta beskyllts för mer av överdriven akademisk nit än verkligt konstnärskap. Grieg kom att avsky dem, revolterade så gott han kunde, och hävdade – knappast helt rättvist – att han lämnat konservatoriet lika dum som han hade anlänt.

Pianokonserten i a-moll från 1868 kom till i en lycklig tid för den då 25-årige Grieg. Året innan hade han gift sig med sopranen Nina Hagerup, och nu hade dottern Alexandra sett dagens ljus. Det var dags för en längre semester, med mycket tid för komponerande. Resan gick till Danmark, hustru och dotter parkerades hos svärföräldrarna i Köpenhamn, och Edvard jobbade på hos vänner utanför huvudstaden.

Verkets internationella ryktbarhet lät inte vänta länge på sig. Den ungdomliga charmen, den vackra långsamma satsen, och finalen med hardangerfelans karaktär så lätt och lekande överförd till konsertflygeln väckte kritikernas och publikens entusiasm så att till och med den notoriskt självkritiske tonsättaren kände sig styrkt.

Grieg fick möta Franz Liszt i Rom vid två tillfällen. Liszt var en mycket välvillig supporter som tidigare säkrat ett statligt stipendium för honom genom ett rekommendationsbrev. 1870 tog Grieg mod till sig och introducerade den nya pianokonserten för sin store mentor. Liszt spelade genast igenom den, briljant (men lite väl snabbt i första satsen, tyckte Edvard), och uttryckte sin stora förtjusning. Nära slutet upptäckte Liszt en detalj som väckte hans speciella gillande. Han utropade med all kraft, utan att avbryta spelet: ”G, g, inte giss! Fantastiskt! Den äkta svenska varan!”

Vad kan Norges store musikaliske son ha tänkt om det?

Text: Gunnar Lanzky-Otto

Daniel Börtz tar alltid ställning för ”den lilla människan” och hennes villkor i en värld präglad av våld och svårigheter. Han betecknar sitt konstnärskap som en strävan efter att gestalta ”det mänskliga” och ge det en musikalisk form, ofta med inspiration från litterära källor. Han har skrivit i de flesta genrer, med två dominerande huvudspår: de fjorton – hittills – symfonierna, och operorna, bland andra genombrottsverket Backanterna i regi av Ingmar Bergman, Marie Antoinette, Goya och Medea.

Börtz började komponera redan som barn: ”Så fort jag hade lärt mig läsa noter började jag också skriva noter.” Efter privat undervisning i teori och komposition kom han in på Musikaliska akademiens kompositionsklass 1963, med bland andra Karl-Birger Blomdahl och Ingvar Lidholm som lärare. De rådande idealen var modernistiska och antiromantiska, medan Börtz hade en stark förankring i en romantisk, symfonisk tradition. Han hyste en förkärlek för ”det vackra” och känslomässigt uttrycksfulla och fick därför söka sin egen väg för att hitta en balans.

Den tolfte symfonin bygger på en dikt av poeten, romanförfattaren och litteraturforskaren Kjell Espmark. Börtz tog här tydlig ställning i samband med krisen kring den så kallade ”kulturprofilen”. I sina texter tar Espmark ofta upp existentiella frågor kring minne, ansvar, längtan, rädsla och skuld. ”Karibisk kvartett” ur samlingen Det andra livet från 1998 fångar ett tema som berör Daniel Börtz. Så här har Sara Norling citerat Börtz i sin biografi:

– På något vis handlar det om dem som gått före oss, om dem som har lämnat osynliga och synliga spår. Hela den här osynliga kedjan av människosläkten har alltid fascinerat mig väldigt starkt, att vi bara är en liten, osynlig del i ett enormt sammanhang som hela tiden far framåt. Vi ska vara varsamma med det vi fått ifrån dem som gått före.

Espmarks dikt framförs av en barytonsolist i den andra av symfonins fyra satser, men den bildar en idémässig grund till hela verket, som uruppfördes 2014 i Berwaldhallen.

Text: Katarina Lindblad