I den så kallade Pragsymfonin möter vi Wolfgang Amadeus Mozart på höjden av sitt konstnärskap, i operor mätt mellan Figaros bröllop och Don Giovanni. Symfonin komponerades i Wien i december 1786, öronmärkt för uruppförande i Prag redan i januari året därpå. Från Prag hade Mozart fått en inbjudan av greve Thun, en rik och inflytelserik amatörmusiker som Mozart redan var bekant med.

Lika illa som han på grund av olika negativa upplevelser hade tyckt om Paris, lika mycket skulle Mozart komma att älska Prag – och kärleken var besvarad, det kunde Mozart berätta om i brev från den böhmiska huvudstaden: ”…inget spelas, sjungs eller visslas här utom Figaro.” Mozart var helt enkelt stjärnan för dagen på ett sätt han inte var van vid, någon som välbeställda borgare gjorde allt för att få träffa. Grevens hem stod helt och hållet till hans förfogande, hedersbetygelserna haglade, hans konserter var triumfer och inbringade dessutom ordentligt med pengar.

Pragsymfonin fördes till dopet under Mozarts egen ledning den 19 januari och mottagandet blev närmast tumultartat. Så är det också en av hans främsta symfonier, med en nyvunnen frihet i orkesterbehandlingen och en till och med för Mozart osedvanligt ljuvlig andantesats. Det är ett verk som inte skäms för sig i jämförelse med de ikoniska tre sista symfonierna från 1788.

Symfonins inledande, värdiga adagio var vid denna tid fortfarande ett ovanligt grepp i symfoniska sammanhang, även för Mozart. En långsam öppning kunde dock kanske inspirera till viss ordning bland en eventuellt lite bångstyrig publik. När första satsen väl tar fart i ett allegro blickar Mozart både bakåt och framåt, då drag av melodier från såväl Figaros bröllop som Don Giovanni dyker upp.

I denna 38:e symfoni har Mozart tillfälligt återvänt till den tresatsiga symfoniformen, utan menuett, som han annars hade övergivit. Mozartforskaren Alfred Einstein konstaterade senare: ”I de tre satserna sägs allt som behöver sägas.” Symfonin avslutas påtagligt applådknipande; operakompositören Mozart visste hur man fick fart på publiken.

Åter i Wien, där han alltjämt var besviken över att inte ha väckt tillräckligt intresse med sin konst, kände Mozart en stor saknad efter Prag och dess välvilliga publik. Han ville nu komponera en opera för människorna som hade uppskattat honom så, och tog sig an uppgiften med stor iver. Resultatet blev inget mindre än just Don Giovanni, uruppförd av Mozart själv i Prag i oktober 1787, och än en gång fick han uppleva den enorma succéns sötma.

Text: Gunnar Lanzky-Otto

Tjajkovkijs sagobalett Törnrosa bygger på en av åtta klassiska berättelser ur samlingen Gåsmors sagor från 1697, Prinsessan i den sovande skogen. Sagorna hade ursprungligen muntliga förlagor och samlades in av fransmannen Charles Perrault. På den tiden riktades sagorna till en vuxen publik, de var ofta mycket grymma och lästes framför allt av samhällets övre klasser. Bröderna Grimms bearbetade och mer barnvänliga version från 1812 är dock den som ligger till grund för baletten. Där överlever kungen och drottningen den 100-åriga sömnen och kan fira prinsessans bröllop med prinsen. Med i baletten finns också Perraults övriga karaktärer från Gåsmors sagor, som Mästerkatten i stövlar, Rödluvan och Askungen med flera, vilka framträder som gäster på bröllopsfesten.

Balettmästaren Marius Petipa, som var van att få sin vilja igenom, skrev en noggrann och detaljerad lista till tonsättaren med önskemål om bland annat tempi och rytmer. Detta skulle ha kunnat orsaka svårigheter i samarbetet med den känslige och manodepressive Tjajkovskij, men så blev inte fallet. Tjajkovskijs inspiration tog fart och han tog entusiastiskt itu med att komponera baletten som blev klar på bara fem veckor. I ett brev till sin mecenat och väninna, Nadezhda von Meck, skrev han: ”Jag tror att musiken till den här baletten hör till mina bästa verk. Ämnet är så poetiskt och så väl lämpat att tonsätta att jag, likaså inspirerad av librettot, komponerar med den värme och glädje som alltid är förutsättning för bra musik”.

Tjajkovskij var för stunden lycklig och euforisk, vilket också återspeglas i baletten. Den skiner igenom som en solstråle på en annars regngrå himmel av nedstämda, självbiografiska verk. Tjajkovskij lyckades göra musiken jämbördig med dansen och Törnrosa blev en succé, vilket höjde den ryska balettens status.

Text: Andreas Konvicka