Mitt under andra världskriget höll USA:s vicepresident Henry A. Wallace ett uppmärksammat tal i New York City, där han uttryckte optimism inför tiden efter krigets slut: ”Jag hävdar att århundradet som vi är på väg in i – det som kommer efter detta krig – kan och måste bli den vanliga människans århundrade.” Wallace var demokrat och antikrigsförespråkare och i samma tal uppmuntrade han även till internationellt samarbete mellan länder utan militära eller politiska påtryckningar.

Wallace räknade även upp fyra plikter som den fria världen hade i kriget: Att producera till sin fulla kapacitet, att transportera materiel och soldater till slagfältet, att kämpa med all ens vilja och beslutsamhet, samt att bygga en varaktig, rättvis och frikostig fred. Dessa stod som parallell till den fria världens fyra friheter som dåvarande president Franklin D. Roosevelt hade räknat upp året innan: Yttrandefrihet, religionsfrihet, rätten till en tillfredsställande levnadsstandard, samt rätten att leva ett liv utan rädsla.

Båda dessa tal fanns i den amerikanske tonsättaren Aaron Coplands medvetande när han i augusti 1942 fick en beställning på en fanfar för orkester av den brittiske dirigenten Eugene Goossens. Under första världskriget hade Goossens beställt fanfarer av brittiska tonsättare som skulle inleda orkesterkonserter i optimistisk och hjältemodig anda. Det blev så uppskattat att Goossens ville upprepa projektet med Cincinnatis symfoniorkester, som han då ledde.

Av de 18 fanfarer som Goossens beställde är det bara Aaron Coplands Fanfare for the Common Man som lever vidare. Coplands stolta och triumferande, men samtidigt värdiga och inte överdådiga fanfar, skriven för elva bleckblåsinstrument och slagverk, blev så väl mottagen att Copland själv två år senare återanvände den i sin tredje symfoni. Den engelska rockgruppen Emerson, Lake & Palmer gjorde dessutom på 1970-talet ett arrangemang av Coplands fanfar, som i sin tur bidragit till dess spridning och popularitet.

Text: David Saulesco

”Min käraste, bästa lilla hustru! Jag kommer just hem från operan. Fullt hus som vanligt.” Wolfgang Amadeus Mozarts senaste opera, Trollflöjten, har gått på Theater auf der Wieden i Wien i omkring en vecka och gör succé. ”Vad som gläder mig mest, det är det stilla bifallet! Det märks faktiskt hur denna opera vinner publiken mer och mer,” skriver Mozart i ett av sina sista brev till sin fru Constanze som då var med sin syster i kurorten Baden.

Trollflöjten är Mozarts sista opera och en av hans mest kända. Inte minst känner många till den dödsföraktande arian Der Hölle Rache kocht in meinem Herzen, som den ursinniga Nattens drottning sjunger i operans andra akt. Även bland tonsättare står Trollflöjten högt i kurs; Wagner menade att operan ”står opåverkad av tid och rum” och Stravinsky höll den som Mozarts bästa opera.

Librettisten Emanuel Schikaneder, som också uruppförde rollen som Papageno, inspirerades sannolikt av olika verk som var kända vid den tiden. Bland möjliga förebilder finns den medeltida riddarsagan Yvain av Chrétien de Troyes och Sethos, något så ovanligt som en fantasyroman i egyptisk miljö, skriven på 1700-talet av Jean Terrasson.

Det egyptiska spåret genomsyrar operan tydligt. Två avsnitt i librettot är nästan ordagranna citat ur Terrassons bok, bland annat Sarastros bön O Isis och Osiris i början av andra akten. Dessutom förekommer symbolspråk och idéer som hörde till frimurarna. Både Mozart och Schikaneder var själva frimurare och Mozart hade skrivit musik till flera ceremonier i frimurarlogen som han tillhörde.

Handlingen är både spännande, komisk och sorglig. Prins Tamino får tillsammans med fågelfångaren Papageno i uppdrag av Nattens drottning att befria drottningens dotter Pamina från trollkarlen Sarastro, som drottningen beskriver som mycket ond och mäktig. Tamino, som har blivit förälskad i Pamina, bryter sig in i Sarastros tempel men upptäcker att han inte verkar vara så ond, egentligen.

Tamino skall genomgå prövningar för att förtjäna Paminas hand. Samtidigt försöker drottningen förmå Pamina att döda Sarastro, och Pamina misströstar eftersom Tamino i sina prövningar inte får prata med henne. Men allt slutar lyckligt: Tamino och Pamina övervinner alla motgångar, Nattens drottning förvisas och solen stiger upp över nyvunnen gemenskap som besegrat splittring och split.

Den amerikanske pianisten Charles Rosen beskrev musiken i Trollflöjten som ”de mest variationsrika orkesterklangerna som skrivits under 1700-talet”. Rosen anmärker också på ett återhållsamt drag hos Mozart, att han viger vissa klanger och effekter till särskilda ögonblick eller rollfigurer.

Även att talet tre förekommer flitigt i musiken, liksom i handlingen, har av en del knutits till upphovsmännens frimurarsympatier. Uvertyren, som Mozart skrev allra sist – bara några dagar före premiären – inleds till exempel med tre, stolta ackord spelade av hela orkestern. I vilken utsträckning ackorden är resultatet av rent estetiska beslut eller hemlig symbolik är ett ämne för en annan dag. Uvertyrens tema har däremot tydligt släktskap med en pianosonat av Muzio Clementi, en italiensk tonsättare verksam vid samma tid och som Mozart hade kontakt med.

Efter den virvlande, hisnande uvertyren sätter handlingen igång lika raskt med en panikslagen prins Tamino som jagas av en vidunderlig orm…

Text: David Saulesco

I det finska nationaleposet Kalevalas skapelseberättelse uppenbarar sig en dykand på himlen. Den klagar över att den inte finner någon boplats: ”Vågen tar min hemvist!” Jungfrun Luonnotar lyfter sitt knä ur vågen och fågeln får bygga sitt bo där.

Men Luonnotar är inte tillräckligt aktsam för att ha ett rede med en ruvande fågel på sitt knä. Det är kanske förståeligt; stora saker är på gång. Det rister i hennes lemmar – världens födelse nalkas! Fågelboet faller, ägg krossas, men ur spillrorna skapas nu sköna ting: Äggets övre halva blir himlavalvet och den undre blir jorden, äggvitan blir månen och gulan stjärnorna.

Tondikten Luonnotar för sopransolist och orkester betraktas som ett nyckelverk i Jean Sibelius skapande, på samma nivå som Tapiola och de sena symfonierna. Trots det framförs det inte alls så ofta som det förtjänar. Verkets svårighetsgrad kan nog skrämma sångare, dock. Aino Ackté, Finlands stora sopran vid 1900-talets början, hade länge tjatat på Sibelius om ett nytt vokalverk. Till slut, efter att brutna löftens börda blev för tung, kom resultatet 1913.

Kompositionsprocessen blev för Sibelius ovanligt kort, fri från den för honom sedvanliga kampen. Musiken verkar ha sysselsatt honom länge i fantasin. Den inledande sångmelodin skissade han redan 1909 för konsthistorikern Eliel Aspelin-Haapkylä under ett besök på en bar i Berlin.

Efter den finska premiären av Luonnotar skrev Aino till sin make: ”Den var helt fantastisk. Helt gigantisk, vad ämnets behandling beträffar … som en sällsam örn ur varandets urtida rymd. Jag var så hänförd att jag inte ville hållas på benen.”

Text: Gunnar Lanzky-Otto

Vid 1900-talets början verkade Sergej Djagilev på flera sätt för att uppmärksamma och uppmuntra ny och radikal rysk kultur. Ett led i den verksamheten var att etablera Ryska baletten i Paris och för dess räkning hade den då unge och ännu okände Igor Stravinskij instrumenterat musik av Chopin. Det dröjde sedan inte länge förrän han fick en beställning på nykomponerad musik till en rysk folksaga, vilket också kom att bli Stravinskijs stora genombrott.

Den första av Stravinskijs ryska baletter, Eldfågeln, tillägnades Andrej Rimskij-Korsakov, en jämnårig vän och son till tonsättaren Nikolaj, som varit som en andra far åt Stravinskij och även undervisat honom i instrumentation.

Nikolaj Rimskij-Korsakovs inflytande kan mer än anas i bakgrunden av musiken. Inte minst Stravinskijs behandling av orkestern borde ha väckt uppskattning. Även Stravinskijs användning av musikaliska motiv och form visar på tydliga intryck av hans förebild. Några av folkvisemelodierna i Eldfågeln förekommer också tidigare hos just Rimskij-Korsakov.

In i den odödlige Kasjtjejs förtrollade trädgård dansar om natten den glänsande eldfågeln, förföljd av prins Ivan. Prinsen lyckas fånga fågeln efter en tvekamp, men befriar den igen mot en magisk fjäder i pant. I trädgården betraktar prinsen tretton prinsessor som dansar och blir blixtförälskad i en av dem. Han ger sig till känna och får delta i prinsessornas korovod, en rysk folkdans.

När dagen gryr försvinner prinsessorna in i Kasjtjejs palats. Ivan forcerar porten för att befria sin älskade men grips av Kasjtjejs monstruösa undersåtar. Trollkarlen hotar förvandla prinsen till sten, men i sin nöd höjer Ivan den magiska fjädern och eldfågeln kommer till hans undsättning. Den tvingar Kasjtjej och alla hans undersåtar att dansa en helvetesdans intill utmattning och ägget som gömmer Kasjtjejs odödlighet slås i bitar. Trollkarlen dör, förtrollningen bryts och fångarna befrias.

Ann-Marie Nilsson