Carl Maria von Weber betraktades tidigt som ett underbarn och kallades till och med ”en ny liten Mozart”. Han växte upp i en starkt musikalisk miljö, skrev vid tolv års ålder sin första opera och tillträdde som artonåring en tjänst som kapellmästare vid operan i Breslau.

Tonspråket bottnar i wienklassicismen men är starkt präglat av den nyromantiska musikens ideal. Med djärva harmonier och fenomenal instrumentationskonst lockade Weber fram nya klanger ur orkestern.

Wagner hämtade mycket inspiration från Weber, bland annat till sin ledmotivsteknik, och sa vid kollegans begravning att det aldrig funnits ”en mer tysk musiker”. Det vore dock fel att ringa in Webers musik som specifikt tysk: här ryms ett brett spektrum influenser.

Klarinettkonsert nr 1 har länge varit en favorit, både bland klarinettister och lyssnare. Debussy hyllade konserten och menade att Weber här verkligen hade ”granskat klarinettens själ”.

Verket rymmer sångbarhet, spelglädje och yrande virtuositet. Det inleds dramatiskt och påminner om dåtida operauvertyrer. I mellansatsen möter en klangvärld som faktiskt kan påminna om hans genombrottsopera Friskytten, Webers kanske mest kända verk. Klarinettstämmans insatser kan rentav tyckas motsvara ariorna i en traditionell opera. Även finalsatsens rytmiska, dansanta prägel gör att verket får något operamässigt över sig.

Solist vid uruppförandet 1811 i München var hovkapellets soloklarinettist Heinrich Joseph Baermann. Han trakterade för övrigt på en modern klarinett – tio klaffar istället för de dittills sedvanliga fem.

Text: Björn Gustavsson

Hösten 1772 befann sig den då blott 16 år gamla Wolfgang Amadeus Mozart i Milano, som en del av hans tredje och sista Italien-resa tillsammans med sin far Leopold. Anledningen till resan var att den unge stjärnkompositören blivit anlitad av Regio Ducal Teatro i Milano för att skriva den en opera till den kommande karneval-säsongen

Det är troligt att Mozart redan under sommaren fått libretto och medverkandelista för den nya operan, som kom att kallas Lucio Silla, skickat till sig. Han hade även hunnit skriva recitativen men väl framme i Milano korrigerades dessa tillsammans med librettisten Giovanni di Gamerra. Mozart mötte sedan alla sångare och började därefter komponera arior som passade deras individuella röster. Huvudrollen sjöngs av kastraten Venanzio Rauzzini, en internationellt erkänd sångare som bland annat fått verk tillägnad sig av Joseph Haydn. Lucio Silla hade premiär den 26 december, fick ett ljummet mottagande och kom att bli Mozarts sista italienska operabeställning.

Men med sin tekniska briljans hade Rauzzini gjort ett starkt intryck på den unge kompositören som skrev solomotetten Exsultate, jubilate åt honom. Uruppförandet skedde den 17 januari 1773 i Milano men Mozart gjorde två versioner till av arian, av vilka den första framfördes av kastraten Francesco Ceccarelli 30 maj 1779 i Salzburg. 1980 gjorde Mozart ännu en version att troligtvis framföras vid jul. Under lång tid var noterna till dessa Salzburg-versioner försvunna, men 1978 återupptäcktes de i en kyrka i den tyska staden Wasserburg am In.

Exsultate, jubilate består av fyra satser med religiös text på latin och räknas som ett av det tidigaste vokala verken av Mozart som fortfarande framförs, idag dock av en sopran. Den är på många sätt ett så kallat Bravura stycke, som visar upp solistens tekniska briljans och den inleder eller avslutar ofta konserter eller inspelningar. Trots att den idag sjungs av en sopran, ligger den lägre än vad  stycken för röstläget vanligtvis gör, som en påminnelse om dess historiskt manliga ursprung.

Text: Bodil Hasselgren

Wolfgang Amadeus Mozarts konsertaria Bella mia fiamma, addio K. 528 är en avskedsaria, komponerad i Prag 1787 för vännen och sångerskan Josepha Duschek till en text som tidigare tonsatts av Niccolò Jommelli. Hon var hustru till pianisten Franz Duschek, och Mozart hade tio år tidigare komponerat konsertarian Ah, lo previdi för henne.

Mozart med familj bodde under förberedelserna inför premiären av Don Giovanni på Duscheks lantegendom strax utanför Prag, Villa Bertamka, och där komponerades arian några dagar efter premiären. Enligt legenden låste Duschek in Mozart i ett trädgårdshus, och vägrade släppa ut honom förrän han hade komponerat en aria åt henne. Mozart svarade med att kärleksfullt komponera diverse svårsjungna passager, som hon förväntades kunna läsa a vista. Hon framförde arian 1789, under en tysk turné tillsammans med honom.

Det inledande recitativet, ett andante som klingar vemodigt i e-moll, är ackompanjerad enbart av stråkar. Därefter följer själva arian, Bella mia fiamma, addio! (Min vackra låga, farväl!) i C-dur, nu med tillägg av flöjt, oboe, kontrabas och horn. Till en början frammanas en känsla av lugn, som genom en rad kromatiska ackord avbryts vid frasen Acerba morte, mi separa, oh Dio, da te. (Döden skiljer mig, åh gud, från dig.)

Via nya moduleringar återvänder musiken till det första temat, och blir mer livfull i allegrodelen där solisten sätts på prov. Frasen Quest’ affano, questo passo è terribile per me (Denna andfåddhet, detta steg är hemskt för mig) består av en bunt finurliga, kromatiska sekvenser, konstfullt utformade för att utmana sångarens intonation och tolkningsförmåga.  Vid orden Vieni, affretta la vendetta! (Kom fort, hämnd) påminner musiken om den upprörda atmosfär som kännetecknar Don Giovanni, som ju skrevs i direkt anslutning till arian.

Bella mia fiamma, addio är en stor bravuraria, och speglar människokännaren Mozarts förmåga att musikaliskt spegla känslornas breda spektrum.

Text: Andreas Konvicka

Redan från början var Felix Mendelssohn lyckosam, precis som den latinska innebörden av hans namn antyder. Han växte upp i ett kulturintresserat och förmöget hem i Berlin och alla omständigheter kring honom bidrog till en utveckling i takt med självaste Mozarts. Redan som 17-åring skrev han ett av sina finaste verk, uvertyren till En midsommarnattsdröm. Hans uppväxt kulminerade med flera års studie- och inspirationsresor, först till England och Skottland och därefter en längre resa till Österrike, Ungern, Italien, Schweiz och Frankrike och slutligen än en gång till England. Under de här vandringsåren utvecklades han, skrev mycket musik och fick vänner och beundrare runt om i Europa.

Särskilt givande var hans nästan ettåriga vistelse i Italien, som han med ungdomlig hänförelse skildrade i brev hem. Han hade en idealisk tillvaro ostörd av materiella bekymmer, bodde i Venedig, Rom och Neapel, umgicks med konstnärer, stoltserade som både pianist och kompositör och njöt av att beundra arkitektur och konst och studera folklivet. Direkt inspirerad av den här vistelsen är den så kallade italienska symfonin: ”Jag gör stora framsteg med den italienska symfonin. Den kommer att bli det mognaste jag hittills gjort” skrev han i februari 1830.

Det dröjde dock ytterligare några år tills den blev färdig. Två år senare beställde Londons filharmoniska sällskap bland annat en symfoni av Mendelssohn, vilken blev den italienska som uruppfördes i London 1833 under Mendelssohns ledning. Det blev en succé, och året därpå framförde han den även i Düsseldorf. Han var dock inte helt nöjd, men de tänkta omarbetningarna blev aldrig av och symfonin gavs ut först efter Mendelssohns död, då som Symfoni nr 4 A-dur i stället för, så som den faktiskt var, nummer två.

Första satsens soliga och friska grundstämning vittnar tydligt om Mendelssohns glada upplevelser under sydeuropeisk himmel. Någon direkt anknytning till italiensk musik finns inte här, lika lite som i de två mellansatserna. Mer uppenbart italiensk är Mendelssohn däremot i finalen som målar en bild av uppsluppet folkliv, enligt uppgift inspirerad av karnevalsfirandet i Rom.

Text: Gereon Brodin