Kejsarvalsen eller Kaiser-Walzer är en av valskungen Johann Strauss den yngres mest berömda valser. Den fick sin titel som ett marknadsföringstrick då kejsar Wilhelm II just hade bestigit tronen i Berlin 1888. Senare kom den att förknippas med kejsar Frans Josef I av Österrike. Wienervalsen har sitt ursprung i ländler, en österrikisk folkdans som under senare delen av 1700-talet utvecklades till stillsam sällskapsdans. Den blev ett nytt sätt för unga och gamla att komma nära varandra, en intimitet som chockade många och ledde till förbud på vissa håll. Men ingenting kunde stoppa den omåttligt populära dansen.

Under mitten av 1800-talet blomstrade valsen i Wien. Valsen, av latinets ’volvere’ som betyder att rulla eller vrida sig, blev på modet i Wien när Johann Strauss den äldre tävlade med sina tre söner om att skriva och framföra den mest populära dansmusiken för nöjeslystna Wienbor. Johann den yngre skrev själv fler än 700 valser! Han var den mest produktive och mest framgångsrike musikern i familjen, men påstod själv att den yngre brodern Joseph var den mest begåvade av dem alla.

Wienarna själva brukade skämta om Johann och hans bröder: Eduards musik var som café au lait, Josephs var som cappuccino och Johanns uppiggande som en stark espresso. Kejsarvalsen kom till under en lycklig tid då Johann den yngre hade lämnat de hetsiga åren som Wiens favorit-dansmusiker och kompositör och intagit podiet som sin tids främste dirigent och tonsättare. Han hade gjort stor succé med operetter som Läderlappen och lyft valsen från dansgolvet till konsertscenen, där den självsäkert tog plats bredvid musik av Beethoven, Schubert och Wagner.

Med tiden har valsen sökt sig till nya scener, som till exempel Stanley Kubricks film 2001: Ett rymdäventyr, där rymdfarkoster rullar och vrider sig till tonerna av An der schönen blauen Donau. ”Kejsarvalsen” är också namnet på en film från 1948 av Billy Wilder, österrikaren som blev det klassiska Hollywoods roligaste filmskapare.

Text: Mikaela Kindblom

Richard Strauss levde tillräckligt länge för att bli en legend redan under sin livstid och han fortsatte in i det sista att komponera. De fyra sista sångerna, Vier letzte Lieder, skrevs i en stil som för länge sedan hade ersatts av andra ideal.

Andra världskriget innebar stora förändringar för Strauss. Många av hans musikervänner flydde utomlands och när det tyska riket kollapsade 1945 raserades också teatrar och konserthus – grunden för hela Strauss musikaliska liv. Området där han bodde ockuperades av amerikanerna. Strauss sökte en lugnare miljö och reste därför till Schweiz där han stannade i dryga tre år. Där skrev han sina fyra sånger för sopran och orkester som publicerades postumt 1950.

Den fjärde sången, Im Abendrot, är satt till text av den tyske poeten Joseph von Eichendorff. Han var en av de största tyska senromantikerna och har tonsatts av bland andra Mendelssohn, Schumann och Brahms. Här ger Strauss uttryck för sin kärlek till hustrun Pauline, hon som inspirerat många av hans Lieder och även framfört många av dem, ofta med Richard själv vid pianot.

I lust och nöd vi vandrat
tillsammans hand i hand.
Nu trötta av vår vandring
vi vilar lite grann.

Samma år som Strauss avslutade Im Abendrot fick han en bok med poesi av Herman Hesse som fängslade Strauss och han kom att tonsätta tre av dikterna. September, som slutfördes i september 1948, skulle bli det sista Strauss skrev. Sångerna var aldrig tänkta att ingå i någon sångcykel och inte heller var det Strauss själv som gav namn åt dem eller ordnade dem. Ordningen är dock logisk med tanke på att sångerna blir längre, tempot långsammare och känsloströmmarna avtar för varje sång. Musiken dör sakta ut.

Strauss erkände på äldre dar att han hade svårt att skriva musik som saknade en handling att vägleda honom. De fyra sista sångerna återspeglar hans livssituation väl. En stilla avskedsstämning präglar dem, men inte fruktan inför döden utan en fast tro på det eviga livet. I fjärde sången presenterar han det förlösningsmotiv han 60 år tidigare använt i den symfoniska dikten Tod und Verklärung.

Vier letzte Lieder är skrivna i den tyska romantiska traditionen. Musikstilen hade sedan länge ändrats men Strauss skrev för sig själv, inte yttervärlden. Han vände sig inåt, såg tillbaka mot den gamla världen och skapade mild, varm och vacker musik färgad av ett stilla vemod i avskedets timme.

O stillhet, du som lyser
på aftonhimlen röd
Vad vi blev trötta plötsligt
är det väl du, o Död?

Text: Bengt Arwén

Vi inbillar oss kanske att Erich Wolfgang Korngolds karriär som stilbildande filmmusikskapare löper vid sidan om hans ’seriösa’ gärningar. Så tycks det inte vara. Korngold skapade inte sin Hollywood-musik med den förnämes distans, utan med genuint engagemang och genreläckage märks i alla riktningar: Motiv från operan Die tote Stadt spillde vid flera tillfällen över i filmmusiken och hans Symfoni i Fiss-dur från 1952 bär i sin långsamma sats drag av musik från filmen The Private Lives of Elisabeth and Essex från 1939.

Symfonin uruppfördes i Wien i oktober 1954, ett par år efter dess tillkomst. Intressant att notera är att medan Korngold skriver en romantisk symfoni med tonarten ogenerat i titeln händer radikalt annorlunda saker runt omkring honom: John Cage experimenterar med slumpmusik; Pierre Boulez har skrivit första delen av seriellt uppbyggda Structures för två pianon; Karlheinz Stockhausen presenterar sina första elektroniska kompositioner, Studie I–II.

Under det stilistiskt svåröverskådliga 1900-talet kan dessa ytterligheter pågå samtidigt, vilket är historiskt unikt och mycket fascinerande. Samtidigt blev det ödesdigert för tonsättare som Korngold. Det var inte legitimt att vara konservativ i det progressiva konstmusiklivet. Kultureliten tuffade iväg på modernismens tåg och kvar på perrongen stod Korngold med sina senromantiska klanger i slitna men kära resväskor. Genial och originell, men på fel sätt. 1900-talet är full av sådana öden; i Sverige anses till exempel Bo Linde ha förbigåtts av liknande skäl.

Korngold själv hade dock en stark övertygelse. 1952 skriver han till en vän: ”Jag tror att min nyligen avslutade symfoni kommer att visa världen att atonalitet och fula dissonanser på bekostnad av inspiration, form, uttryck, melodi och skönhet kommer att leda till en katastrof för konstmusiken.”

Hela Korngolds person andades sekelskifte, art nouveau och gamla kaféer. Åren i USA tycktes inte lämna några spår hos honom. Flugan satt alltid där den skulle, kostymen var av rätt snitt och hatten hade det svaj som den alltid skulle genom det stormiga 1900-talet. Symfonin speglar något liknande, vilket ger den en lockande patina utan att förringa musikens kvalitéer. Här finns Korngolds omvittnade melodiska finess men även en svärta i kärvare, mer spänningsfyllda klanger. Öppningen är anslående, orkestreringen briljant. Symfoni i Fiss-dur tillhör numera Korngolds mest spelade verk.

Text: Tony Lundman