”Frihet är andens spis och sanna glädje, den som detta besitter i stora mått kan inte rikare bli.” Så börjar det latinska visdomsord som den slovenske renässanstonsättaren Jacobus Gallus tog från 1570-talsantologin Carmina proverbialia. Gallus var oerhört produktiv; under sin 40-åriga livstid hann han skriva över 500 verk, huvudsakligen madrigaler och motetter. Han blandade olika etablerade stilar från renässansen med influenser från den nederländska skolan liksom venedigskolan. Gallus blandade nederländsk kontrapunktik med det italienska sättet att dela upp kören i flera mindre ensembler som spreds ut i rummet. Jacobus Gallus är en av de mest kända slovenska tonsättarna genom historien och landets främsta renässanstonsättare.

När Katarina Pustinek Rakar fick en beställning på en nyskriven, modern madrigal men som ändå hade starka band till traditionen valde hon texten Libertas animi cibus, den som Gallus tonsatt 400 år tidigare. Precis som Gallus blandar Rakar olika sätt att åstadkomma flerstämmighet: Hon börjar med fyrstämmig kontrapunkt i invecklad och snillrik stämföring, där texten och tonerna dansar fram. Sedan delas dam- och herrstämmor upp i två olika körer på ett sätt som för tankarna till just venedigskolan. Efter ett avsnitt där körerna sammanförs igen upprepas mönstret en gång till i det ungefär fem minuter långa stycket. Även i harmonik och struktur har den vana körtonsättaren Katarina Pustinek Rakar låtit sig inspireras av sin landsman och hennes egna Libertas animi cibus är ett vackert och spännande musikaliskt möte mellan historia och samtid.

Text: David Saulesco

Hugo Wolf fick ett ganska kort liv; han avled endast 42 år gammal. Sin musikaliska skolning i piano och violin fick han redan från fyra års ålder av sin far och sågs som ett underbarn. Allt tyder på att Hugo Wolf var en orolig själ. Han avslutade inte skolgången och bytte jobb ofta. Han verkade som musiklärare, musikkritiker och kapellmästare, men det var som tonsättare han var lyckosam. Efter att ha blivit starkt berörd av Wagners operor Lohengrin och Tannhäuser kände han ett starkt kall till att bli musiker.

Många av Wolfs kompositioner är för röst. Han komponerade mer än 300 solosånger. Under sin produktiva period skrev han uppskattningsvis 2–3 sånger om dagen. Efter ett smärtsamt uppbrott från en kärleksrelation 1881 försökte Hugo Wolf trösta sig och tonsatte då sex av författaren Joseph von Eichendorffs dikter för blandad kör. I dessa Sechs geistliche Lieder reflekteras starka känslor i vackra kromatiska klanger: ”I djupaste smärta jag böjer mig, ske din vilja o Herre.” ”Endast böner hjälper mig ånyo till glädje.” Sångernas titlar är inte de som poeten hade valt, utan Hugo Wolfs egna. Karaktäristiskt för Wolfs kompositioner är den naturliga samstämmigheten mellan rytm, text och melodi, ett levande berättande som även präglar dessa körstycken.

Text: Evabritt Selén

I juli 1940 lyckades den franske judiske tonsättaren Darius Milhaud fly hemlandet med sin hustru för att tillbringa krigsåren i Kalifornien i USA. Korta rapporter om vad som tilldrogs i Frankrike blev ännu kortare, och vad som faktiskt pågick fick han information om först efter krigsslutet. Milhauds föräldrar dog 1942 respektive 1943, men på grund av brevcensuren fortsatte breven från hans mor att komma långt efter hennes frånfälle. Milhaud fick så småningom vetskap om motståndsrörelsen och lägren men även om konsten och litteraturen som präglade tiden under ockupationen. Det var mycket att smälta och samvetet gnagde på honom.

Milhaud fick kännedom om en motståndsman, Jean Cassou, som från fängelset skrev sonetter om hopplöshet, ängslan och modet hos det franska folket. Cassou skrev sammanlagt 33 sonetter och sex av dessa tonsatte Milhaud för blandad kör. Han berättar med egna ord: ”Av alla dikter skrivna om motståndsrörelsen är dessa sonetter de jag finner mest gripande. Trots att de är tillkomna under säregna omständigheter har de lika bestående kvaliteter som de mest utsökta exempel på klassisk poesi.”

Efter krigsslutet kunde Milhaud återvända till Frankrike. Han undervisade vid konservatoriet i Paris men uppehöll samtidigt en tjänst i USA och arbetade sålunda på båda kontinenter in på 1970-talet. En av Milhauds studenter var Burt Bacharach, som fick följande råd av sin lärare: ”Var inte rädd för att skriva någonting som folk kan minnas och vissla. Känn dig aldrig obekväm av en melodi!”

Text: Evabritt Selén

Körmusik är verkligen Morten Lauridsens genre, där har bidragit med många ofta framförda stycken som Lux Aeterna, Les chansons des roses och inte minst O magnum mysterium som återkommer på svenska körers julkonserter. Lauridsen är en av vår tids mest betydelsefulla och inte minst produktiva körtonsättare. Hans stil är inte modernism, ej heller postmodernism, snarare ett klangligt undersökande där melodin är i centrum. Det är lättlyssnat men inte banalt, enkelt men inte ointressant. Han säger att han själv sjunger varje stämma då han komponerar för att vara säker på att varje stämma är lyrisk och sångbar.

Lauridsen har alltid studerat litteratur och fascinerats av att tonsätta poesi. I sin körcykel Madrigali: Six ’Fire Songs’ har han utgått från italienska renässansförfattare och även inspirerats av Monteverdis och Gesualdos musik. De sex sångerna har olika karaktär, några är klangrika och andra mer energiska med högt tempo och dissonanta ackord. Gemensamt för dem är elden och Lauridsen har förenat sångerna i ”eldsackordet” – ett B-mollackord med den ”glödgande heta” tonen C tillagd – som öppnar hela verket och finns med genom de olika delarna. Elden är kärleken som flammar i våra hjärtan. Lauridsens popularitet som tonsättare – han har sålt över 600 000 exemplar av bara tre av sina verk – kommenterar han ödmjukt med att det är något särskilt fint och vackert om det går att beröra publikens hjärtan.

Text: Evabritt Selén

Hubert Parry var en brittisk musikhistoriker, pedagog och kompositör verksam i London och Oxford. Många känner honom nog som tonsättaren av psalmen Jerusalem, som avslutar den sista BBC Proms-konserten varje sommar i Royal Albert Hall. Parry studerade vid Eton, sedan Oxford där han ansvarade för musiken vid universitetet. Han kom senare att undervisa vid Royal College of Music i London där han hade elever som Ralph Vaughan Williams och Gerald Finzi. Parry var verksam inte bara som kompositör utan även som författare. Han bidrog med 123 artiklar i Groves musiklexikon och utgav bland annat The Evolution of Art in Music samt en uppmärksammad bok om Bach.

Parry kom att få stor betydelse för den engelska musiken, inte minst körmusiken. I Songs of Farewell har han tonsatt fem dikter, av bland andra John Donne och Thomas Campion, samt en psaltarpsalm. Texterna berör det andliga men utan att vara avsedda för kyrkobruk. Parry själv kallade dem motetter. Vid tiden för styckenas tillkomst, under åren 1916–1918, var Parry medveten om att han inte hade lång tid kvar att leva. Han var också djupt förtvivlad över att se så många av sina landsmän dö i strid som soldater. Dessa körsånger var bland det sista Parry komponerade. Han sade, ”Jag har kommit till den sista milstolpen i mitt liv”.

Text: Evabritt Selén